Jag har inga vantar, och orkar inte heller dra in händerna i jackan. Så jag bara går där och tar emot kylan med öppna armar, för jag orkar inte bry mig, varför skulle jag bry mig? Det är bara en bit kvar hem, kylan gör mig levande. Kylan gör mig medveten.

Jag ler för mig själv. Jag vet inte varför, för jag är varken glad eller ledsen egentligen. Bara så där stum och tom. Saknar något att ta fast vid. Något eller någon att peka på och veta att det, just det, är problemet.

Jag tänker på kyssar. Jag tänker på hur intimt och vackert något kan vara fast att det är så enkelt. Två munnar, fyra händer, närhet, ömhet, kärlek ...

Jag tänker på att jag vill kyssa någon, någon nu, ikväll. Men hur skulle det gå till?
Jag tänker på hur jag också vill kyssa någon. På hur skönt det skulle kännas. En vacker människa som är min för en sekund, om bara för en sekund, för det hade räckt.

Jag tänker på killen som vänligt bad mig om 10 kronor till tåget (han hade tappat väskan o passet o samvetet och skammen), han var ung och pratade engelska. Ostyrigt hår, fin blick. Kindben. Tänk om jag skulle sagt "You want ten crowns yeah? Then kiss me".

Då skulle jag fått en kyss, för en tia. Men jag sa aldrig så, jag bara gav honom guldmyntet och han nickade, log, gick.

Går hem och somnar, vaknar, somnar, tänker. Vill ha.