Smörar du fortfarande för chefen 2012?
Artikel Överallt införs förändringar för att få ett mer jämställt samhälle. På arbetsplatsen har dock ingenting förändrats och vi smörar fortfarande för våra chefer som om deras arbetsinsatser och människovärden vore högre än alla andras. Ska vi verkligen fortsätta såhär eller är det dags att släppa in lite 2012-anda i arbetslivet? Är det helt enkelt dags att arbetslivet blir jämlikt?
Varje dag pågår kampen för ett mer jämställt samhälle. Män och kvinnor ska ha samma lön för samma arbete och det är i det närmaste skottpris på föräldrar som köper rosa jumprar till sina döttrar. Men på arbetsplatsen då? Gäller inte denna vardagskamp här eller? Är målet att vi alla ska leva jämställda - Men bara ibland?
I de flesta amerikanska komedier är huvudpersonens chef en idiot. Han, eftersom amerikanska bolag på film aldrig har kvinnliga chefer, är hård, oförstående och arrogant. Han finner ingen som helst sympati för sina anställda och ställer de mest orimliga krav. Och även om alla chefer i Sverige kanske inte är de bästa av ledare, så tenderar de inte att hålla denna nivå. De är Svenssons med familjer, söndagsångest och dåliga hårdagar - precis som alla oss andra.
När jag klev in i arbetslivet för snart två år sedan och gick som konsult på en mängd olika arbetsplatser, slogs jag av hur man ibland tassade runt chefen som om han vore en dyrbar mingvas. Alla hälsade extra artigt i korridoren och trumpna munnar svängdes om till breda leenden, gärna där alla tänder glittrade. Man kunde rent utav lokalisera var på våningsplanet chefen befann sig bara genom att sluta ögonen och lyssna, eftersom det alltid skrattades lite extra högt och hjärtligt inom just det området.
Själv har jag alltid haft jättegulliga chefer. Fantastiska människor som lagt både tid och själ för att hjälpa mig i de frågor jag ställt och som aldrig tvekat att stanna upp bara för att fråga hur någons dag varit. De har gått in i sina chefsroller på beundransvärda sätt och skött sina jobb med stor finess. De har inte betett sig som renodlade chefer, utan även som vänner. Och även om de nu varit så fantastiska så skulle jag aldrig ens komma på tanken att behandla dem annorlunda. För mig är inte en chef en chef. För mig är en chef en människa. Och människor behandlar man efter hur man själv blir bemött, och inte efter vad det står för titel på deras visitkort.
 |
Är det vi, den nya generationen som är vana att säga vad vi tycker och som är uppfostrade att jämt ställa frågan “Varför?”, som missat något? Eller är det de äldre generationerna som har svårt att släppa taget om gamla traditioner? Varför envisas vi egentligen med denna charad?
Vi är ju bara människor. Allihopa. Var enda en.
Vad tycker ni? Ska man behandla chefen så som man alltid gjort med en stor klick smöreri eller är det dags att släppa taget om denna föråldrade konvention? Diskutera!
Jag har inget problem i om en person erhåller mer i lön än en annan om denne person bidrar med mer/jobbigare arbete och/eller har större behov av pengarna. Jag förstår också att det inte alltid fungerar att alla ska fatta beslut om allting och att det ofta behövs ett vissa personer har auktoritet att fatta beslut som gäller andra. Men som sagt så anser jag att alla relationer ska präglas av likvärdighet, vilket också implicerar ett demokratiskt förhållningssätt där ingen tillskrivs mer värde än någon annan.
Det här perspektivet tilltalar de flesta av oss intuitivt och det är så vi försöker förhålla oss till i alla fall våra vänner. Fler och fler föräldrar försöker också uppfostra sina barn i likvärdig anda, det innebär inte att föräldrarna inte ska vara auktoritativa men däremot att de inte ska vara auktoritära. Och nog finns det många småföretag som i praktiken drivs efter dessa principer, men för att det ska få genomslag i samhället i stort (staten, ekonomin osv) så krävs någon slags revolution. Det finns makthavare och maktstrukturer som inte kommer att upplösas av sig självt och om något verkar det finnas en tendens inom kapitalistiska företag att tillämpa allt mer auktoritära metoder och visa noll respekt för arbetarna. Se ex. Uppdrag Granskning om Zara eller Dokument Inifrån om The Phone House. http://svt.se/ug/20120321060059/anstallda_pa_zara_vittnar_om_egna_chefernas_mobb...
Tyvärr gör ju den höga arbetslösheten att människor inte vågar stå upp för sin integritet och sina rättigheter och kräva att bli respekterade. Om alternativet är att gå arbetslösa och förnedras och förödmjukas av myndigheterna så väljer de flesta att förnedras och förödmjukas i arbetslivet, där finns ändå illusionen av ett hopp. Nej, människor måste börja säga ifrån och stå upp för varandra, inte ta massa skit, inte vara så rädda. Förstås lättare sagt än gjort.
Du skall självklart visa respekt mot alla dina kollegor, men om man har begränsat med tid och möda så skall man i alla fall erkänna fördelen med att investera mer i relationen till ens chef.
För mig handlar det om att jag vill klämma ut så många kronor jag bara kan från min chef, därför är det en fördel att ställa sig högt i kurs.
Och kollektiv kamp tillsammans med dina kollegor ger i längden mycket bättre resultat än individuellt fjäsk. Att fjäska för chefen kan ge dig lite lönepåslag men du kommer alltid fortsätta vara en underordnad tjänare.
Genom kollektiv kamp med arbetskamrater kan en ändra maktstrukturerna så att chefen får bra mycket mindre att säga till om.
Dock har det inte ALLTID varit på det sättet det är nu - det har blivit värre. För hundra år sedan var det som nu, men genom kollektiv, facklig kamp lyckades arbetarklassen tillskansa sig diverse fördelar, såsom LAS, bra utbildningssystem, och övriga sociala skydd. För bara femton år sedan var det bra mycket enklare att bråka med chefen än idag, när bemanningsföretag har blivit ett återinförande av daglöneri-systemet och vi åter "måste" fjäska för att kunna arbeta.
Givetvis ska en inte fjäska för chefen. Tillsammans med sina kamrater bör en sätta villkoren för chefen. Är ni femton pers on en chef, och ni arbetare bestämmer att "vi jobbar på det här viset", då är det väldigt lite en chef kan göra åt saken.
Kapitalism fungerar så här; någon investerar i ett startat bolag och hoppas att arbetarna som anställs håller måttet och att deras arbete värderas av marknaden. Om inte så förlorar arbetarna och ägaren sin inkomst, men ägaren har precis förlorat sin investering och kommer aldrig få tillbaka den igen.
Man kan tycka vad man vill om att vi har kapitalism, men nu har vi det och det är så enkelt; ägarna har mer att förlora på att det går dåligt för företaget, borde inte de då rimligtvis få göra de flesta besluten? Och, om denne är upptagen, annars lämna det ansvaret till någon denne litar på?
Att det finns kollektivavtal och en lägestalön med årlig facklig förhandling och lönehöjning har jag väl inte så jättemycket emot, men tycker absolut att lönehöjningar/förmåner man får utöver det skall gå på individuella prestationer.