Det är ett bistert 1910-tals Sverige som den australiensiske författaren Marcus Sedgwick öppnar för våra ögon. En kyla sprider sig genom ådrorna när bladen vänds ett efter ett och blodet ska bokstavligen komma att isas, när en illavarslande främling klampar in i familjen Anderssons stuga. Wolf, som hans namn visar sig vara, är hotfull. Hans fickor är fulla av hemligheter som strax ska avslöjas. Han har kommit för att hämta något som han hävdar ska vara hans och efterföljande händelser är både raffinerande som olycksbådande och du önskar för allt i världen att det ska ordna sig. Du som har läst de tidigare sidorna vet något som Wolf inte vet - att något av kallt stål finns gömt i en låda i skafferiet. Och Einar har lärt upp sin son väl, återblickar berättar inte bara om lärdomarna utan också om deras liv tillsammans, hela familjen, inklusive modern som är svårt sjuk, bidrar med visdom.

Parallellt löper en historia om Einar Andersson själv, ungefär tio år tidigare, och hans kamp för familjens överlevnad genom både kyla och fattigdom. Han tar dem ända till Nordamerika, i jakt på guld såklart - lyckas han? Varför hamnar familjen senare i Sverige?

Genom endast några få ingredienser lyckas Sedgwick måla fram en historia som är betagande och tät, men den är trots allt inte den bästa som jag har läst och ingen som jag skulle lägga någon vidare tid på. Det ligger något i berättandet som jag inte riktigt fastnar för. Det kan också vara att jag hellre föredrar hjärtknipande tonårsöden framför måttligt nervskakande livsskildringar.