Fenomenet plastikoperation slog igenom på 90-talet då man skulle göra sig vacker för att förtjäna att bli älskad – hårda träningspass och dyra sminkprodukter räckte inte längre till för att framhäva skönheten. Nu var skönhetsoperationer det nya svarta. På den tiden var det en kulturfråga om vilka som la sig under skalpellen, men nu, på senare dagar, är de sammanlagda ingreppen utspridda över hela världen.

Överallt trummas budskapet in i oss: ta hand om dig själv, ta vara på dina möjligheter, bli lycklig, ät rätt, träna, banta, operera dig och tro för allt i världen inte att du duger som du är. Dessa uppmaningar ges inte minst via olika medier som TV, dags- och kvällstidningar och bloggar, där olika personer ibland viker ut sig med utseenden som allmänheten tycks vara överens om är det sanna kroppsidealet – smal midja, gyllenbrun hudfärg, groteskt stora bröst, fyllda läppar, botoxfyllt ansikte med mera. Detta sänder ut ett väldigt ohälsosamt budskap, speciellt till ungdomar som sväljer hela konceptet med hull och hår. De får uppfattningen om att antingen ser man ut sådär, som en konstlad docka, eller så kommer man inte bli socialt accepterad på grund av sina naturliga biologiska förutsättningar.

Trots alla mediers utfästelser om ”ett perfekt yttre” är det inte i syfte att modellbranschen ska få mer att göra. Inte heller för att de lägger någon större tanke på hur du ser ut eller hur resultatet blir efter att du i timmar legat på operationsbordet. Och inte är det för det absolut viktigaste – att du som patient ska bli nöjd. Nej, det är inte av någon slump som medierna vädjar om din uppmärksamhet för att du ska bli inspirerad av supermodellerna i skönhetsmagasinen. Bakom alla utseendecentrerade kommersiella rubriker döljer sig ett ekonomiskt intresse. Och visst är skönhetskirurgin en lukrativ verksamhet. En kindbensförstoring fordrar 30 000 riksdaler, för en bröstoperation krävs 50 000, och med ett ansiktslyft är plånboken 65 0000 kronor lättare.

Inte nog med att man tömmer sitt bankkonto på pengar som skulle kunna användas i ett betydligt mer tjänligt syfte, kvarstår det, oftast bortsedda, faktumet att med operationer följer risker. Kirurger är förvisso varken trollkarlar eller magiker – de kan precis som vilken människa som helst göra misstag. Därmed finns det aldrig någon garanti på att näsan ska få den förväntade storleken, brösten ska bli symmetriska eller att fettsugningen ska jämnfördela huden. Egentligen finns det inte ens någon garanti för överlevnad.


De som besöker klinikerna pekar på idealen, idealen pekar på samhället och samhället pekar i sin tur på individerna. Så går det runt i en karusell av dåligt självförtroende och resulterar i att främst ungdomar allt mer börjar tänka på hur de ser ut. Det är inte konstigt med tanke på att killar och tjejer vid den åldern är lättpåverkade och styrs väldigt mycket av andras åsikter. Bilden av vad som är ett ideal ändrar inte dessa ungdomars övertygelse när de läser om hur deras idoler tappar kilon i rasande fart. Men för att kunna ändra deras uppfattning anser jag att man borde börja där – att ändra medias felvinklade bild av verkligheten.

Frågan är varför man inte låter naturen ha sin gång i stället för att mixtra med sin kropp. Naturligt är många gånger mycket snyggare än det kirurgiskt konstruerade. Dessutom är alla små defekter utmärkande för vem man är – med alla diverse skönhetsingrepp tar man alltså bort en del av sin identitet. Det är givetvis bra att det finns plastikkirurger, som kan hjälpa människor som har varit med om olyckor – och förlorat någon kroppsdel eller bränt hela ansiktet. Men när det kommer till att vilja lägga sig under kniven för några knappt märkbara celluliter är det inte något som står rätt till i huvudet. Min åsikt är att viljan att plastikoperera sig inte handlar om ett fysiskt fel, utan snarare om ett psykiskt.