Det här en en dålig bloggdag. Det känner jag redan nu, det liksom ligger i luften. Ingenting jag kommer få ur mig idag kommer vara något vettigt och jag vet redan nu att det här förmodligen blir det enda inlägget jag skriver idag.
Jag skulle kunna skriva något roligt om jobbet. Som att vi sände från nya scenen idag, men det känns inte speciellt kul. Jag kände mig bara blek och fet! Nya scenen är ju mycket större än vad jag är van vid, så jag hade problem att röra mig för att täcka upp all den ytan. Hoppas det blir bättre imorgon.
Jag skulle också skriva om hur helgen var, men jag finner inga bra ord eller snygga formleringar att sätta på den. Så jag hoppar över det också!'
Ungefär nu kommer du på att du sitter och läser ett totalt värdelöst inlägg. Jag kan bara lova att nästa kommer bli bättre. Så jag ber helt enkelt om ursäkt för det och avslutar nu.
Våren 2007 harvade jag på med massa olika extrajobb. Nyss satt jag och läste lite i min gamla blogg. För er som är intresserade så hittar ni den här.
____________________
14 februari kl. 15:06 (2007) Det här måste vara ett tecken! Jag har inte bloggat på superlänge, men nyss skrev jag ett lång inlägg om vad jag gjort senaste tiden; men när jag då trycker på "posta till din blogg" så försvinner allting och inget sparas. Det måste ju vara ett tecken på att jag inte ska blogga längre. Damn, jag som precis började få tillbaka lusten. Well, jag gör ett till försök; men om allt försvinner nu så är det bye bye bloggen.
Jag har inte bloggat så mycket på senaste tiden som ni kanske märkt och det är av den simpla anlednigen att jag inte har haft tid. Sedan jag fick vikariatet på skolan som musiklärare så har all min tid gått åt till det. När jag inte är i skolan och har lektioner så planerar jag lektioner eller rättar frågesporter, skriver ut övningspapper, noter och låttexter. Damn, det är mer krävande än jag trodde. Något annat jag gör mycket är att försöka komma på sätt att bli av med min nyfunna - men ack så KONSTANTA huvudvärk.
Idag var det varjefall friluftsdag. Friluft i en tennishall. Jag förstår inte hur friluft och inomhus hör ihop, men ja, det var rätt kul ändå. Jag menar - vem älskar inte att sitta i en iskall tennishall i fem timmar och titta på ANDRA människor som idrottar? Dagens höjdpunkt var korvgrillningen, sånt är mys.
Igår var det en typ 9åring som spenderade hela lektionen med att tala om för mig hur ful jag är. I love my job! Men han blev rätt snopen när jag halvkaxigt men ändå med glimten i ögat sa något i stil med "jaja, jag vet att du är kär i mig, men skriv ett brev eller något för jag försöker ha lektion här". Efter det var han tyst varjefall. Jag skulle verkligen inte bli en bra lärare..
Det är så svårt, för ibland när jag är med eleverna så glömmer jag nästan att jag ska vara vuxen.. att jag ska vara deras lärare - jag känner mig mer som en av dem. Och ännu värre är det när jag sitter i lärarrummet. Jag känner mig såååå malplacerad. Huah - men ja. Det är en utmaning och det gillar jag ju + att de flesta elever och alla lärare är supersnälla mot mig. ____________________
Ibland tänker jag på hur länge jag har bloggat och att det är ganska sjukt att skrivandet (på den här relativt oseriösa nivån) har blivit en så stor del av mitt liv. Mitt absolut första inlägg postade jag på en blogg (som inte finns kvar längre) redan den 10 september 2005! Det betyder att i september i år har jag bloggat i fem år. Ah, underbara blogg. Det var faktiskt riktigt roligt i början. Inte en jävel i min ålder visste var en blogg var för något. Det var nytt, inte alls stort. Och se hur det är nu. Alla har en blogg. Bloggar om strunt, viktiga saker, roliga saker. Det verkar inte spela så stor roll längre vad man skriver om. Bara ATT man gör det.
Som Alexander Schulman sa om 00-talet: "Vi hade inget att säga och vi sa det."
<3
7 feb 2010 16:25 | Visningar: 102 | Kommentera (1)
Jag ser lite gul ut, men det är bara allt smink som jag börjat svettas bort. Uscha. Vi byggde lite på nya scenen idag - vill ni se hela så får ni kika på måååååndag. Jag sänder då ifrån klockan 09.30 - 11.00 !
Jag har haft en pissig dag, så jag tänker nog inte blogga mer ikväll eftersom jag då bara skulle skriva något gnälligt och ämligt.
Trevlig helg på er sötnötter!
5 feb 2010 19:46 | Visningar: 164 | Kommentera (1)
När man var liten och tittade på film så skulle man alltid "vara" någon. Det gällde att vara snabb med att meddela vilken karaktär man ville vara. Så fort den dök upp i rutan så var man tvungen att skrika "HON ÄR JAG!" och då fick ingen annan vara just den. Ibland hände det att man kunde kompromissa och låta någon annan också vara just den man själv valt. Men det tillhörde ovanligheterna.
Det här beteendet är mycket vanligt bland yngre barn. Men för min del så har det fortsatt ända upp i vuxen ålder. Enda skillnaden nu är att jag inte skriker rakt ut vem jag vill vara, utan säger det för mig själv. I huvudet liksom. "Henne vill jag vara!"
Jag minns speciellt en karaktär i en film som jag ville vara. Jag var 14 år då. Har ni sett "Not another teen movie"? Det är en scen i en skolkorridor när en tjej (av av huvudkaraktärernas storasyster) kommer gåendes. Marilyn Mansons cover på Tainted love dundrar på medan hon självsäkert vankar fram i sin midjekorta tröja och veckade kjol. Så cool. Så jävla rätt. Jag ville vara henne! Jag spolade tillbaka filmen och tittade flera gånger på samma sekvens.
Jag köpte Tainted love på singel och la den i min bärbara CD-spelare. Jag spelade den på hög volym när jag gick igenom min egen skolkorridor. Mina försök att få tillbaka magtröjan på modet misslyckades, men det känndes ändå lite coolt att glida genom korridoren och önska att jag var någon annan. Henne. Det var i samma veva jag lärde mig allt om begreppet image. För det var egentligen inte just hennes utseende jag var ute efter. Jag ville vara SOM henne, på alla sätt och vis. Utstråla samma energi, samma självförtroende. Gå, stå och vara som henne.
Förutom det faktum att hon alltid tar den i stjärten och bajsar folk på bröstet då.
Kolla gärna på filmen för att VERKLIGEN get the feeling.
5 feb 2010 10:33 | Visningar: 154 | Kommentera (2)
Hösten 2008 jobbade jag som barnflicka åt en liten tös som heter Selma. Jag ska berätta mer om det i ett annat inlägg, men det jag vill berätta om redan nu är en underbar dag. Jag flyttade med Selmas familj till Malta och bodde där ett tag. Det var fantastiskt! Lägenheten var galet fin, penthouse med bara en lång blå horisont som utsikt. Jag fick ett eget stort rum med egen toalett och dusch samt all mat och resor betalda. Det var drömmen, om det inte varit för att jag inte hade mina vänner och familj där.
En dag åkte vi på utflykt runt ön. Solen gassade även om det var mitten av november och lilla Selma sov som en ängel i mitt knä i baksätet på bilen. Jag hade såklart ingen aning om vart vi skulle, jag bara åkte med. Som alltid. Vart än Selma åkte, åkte jag. Jag gillade det. Plötsligt svängde vi av vägen vi färdats på i mer än en timme och kom ner till den här synen;
Vi klev självklart ur bilen och promenerade runt lite. Njöt av vädret och den fantastiska utsikten. När vi väl var på väg bortåt igen så hittade vi ytterligare en liten grusväg och tog in på den. Då kom vi hit;
Vi körde hela vägen ner till vattnet och stötte på en gubbe som sålde båtresor ut genom sprickan i berget. Vi hoppade ner i hans rangliga lilla båt och puttrade ut på den lilla insjön. Sen åkte vi igenom berget och jag kunde inte höra något annat än brusandet av det strömma vattnet och motorns brummande som ekade mellan bergväggarna.
Då fick vi se baksidan av den utsikt som ni kan se på första bilden. Sen guppade vi runt i de rätt höga vågorna där ute en stund innan vi skumpade tillbacka genom den här sprickan i bergväggen.
Det var en fantastiskt upplevelse. Det kanske inte låter som mycket, men ibland blir jag så förälskad i miljöer och naturen. Det var så jävla vackert! Jag är så glad att jag är spontan och hoppar på lite knasiga tåg ibland, för man vet aldrig vart det kan leda en.
4 feb 2010 17:46 | Visningar: 151 | Kommentera (0)
