Blogg

Ensam i den indiska natten

Förra året jobbade 20-åriga Evangelina Lindberger med vår hållbarhetsturné we_change. Nu är hon i Indien och volontärarbetar med organisationen Bella Health, som bland annat undervisar unga i sexualkunskap. I en rad blogginlägg får ni följa med på hennes äventyr!

– Ska du verkligen åka själv? Det är inte de säkraste trakterna att åka i på natten. Jag har hört om vad som händer där. Bussarna kan gå sönder mitt i natten och då är du ensam!

Det är Mandira, min kollega på kliniken jag volontärarbetat på, som förmanar mig när jag ska ge mig upp i bergen för att möta vänner från England och Sverige som jag träffat på vägen.

– Äsch, livet är farligt, konstaterar min vän Marie i rådgivning över telefonen. Samma kväll ger jag mig av.

Män som äter utdelad måltid i ett Hare Krishna-tempel. Män och kvinnor är ofta separerade och som resande tjej uppmanas en ofta att inte ta för mycket kontakt med män.

Några timmar senare befinner jag mig på den indiska landsbygden mitt i ingenstans med bara män så långt ögat når. Vi har stannat på en vägkrog för kisspaus. Enligt regelboken är det nu jag borde vara rädd: res inte ensam på natten, se till att ha kvinnor omkring dig, ta inte kontakt med främmande män, säger tipsen i guideböckerna. Det är säkerligen just det här scenariot som avskräcker många från att upptäcka världen på egen hand, tänker jag.

Och visst måste man vara smart. Visst blev jag och min vän förföljda i en gränd i nattens Mumbai och visst har vi hört otaliga historier från tjejer som varit alldeles för nära att råka väldigt illa ut. Men på bussresan har jag blivit vän med en äldre herre från Aurungabad och tre universitetsstudenter. Och efter att jag har samlat mod att gå på restaurangens dunkla hål till toalett (och bett till de indiska gudarna för frånvaro av jättespindlar) får jag leka skuggfigurer i strålkastarljuset mot bussen med en liten pojke i sin pappas famn. Ganska avväpnande.

Färden går som planerat tills jag klockan halv fyra på morgonen vaknar av att bussen är fylld med rök och håller på att evakueras. Konstigt nog känner jag mig lugn. Jag plockar i godan ro ihop mina saker innan jag i halv sovdimma släpar mig ur bussen och ut på den kalla mörka grusvägen vid kanten av ett stup. 

Livets ironi. Just detta hade Mandira varnat för, tänker jag när jag ansluter mig till hopen dåsiga bussresenärer. Men mina nyfunna vänner gör att jag känner mig trygg och synen utanför är distraherande. Det är en klar natt och stjärntecknen verkar upp-och-nedvända från hemma. Karlavagnen gömmer sig bakom ett träd vid stupet och när jag tittar ner är det som en spegelbild av himlen i ett hav av utspridda nattljus från byarna i dalen. Det känns som att flyta i rymden.

När bussen äntligen kan starta igen hör jag ljudet av min nyinköpta djembetrumma framifrån i bussen. Jag har ställt den där framme i brist på plats och männen som sitter där har gjort det till vana att trumma så det hörs i hela bussen varje gång vi rullar iväg efter ett stopp i natten. Sedan vänder de sig bakåt och letar nyfiket i havet av passagerarhuvuden efter min reaktion. Jag ler och ropar bahut accha, “jättebra”på hindi. De kluckar förnöjt och jag hör dem sprida ordet mellan sig, “hon sade bahut accha”, “hon sade det på hindi!” Tänk vad en så enkel interaktion kan göra för välmåendet.

"Är du inte rädd?" är standardfrågan från både indier och turister jag träffat längs min resväg. "Är du inte rädd som reser ensam som tjej?" Och sanningen är att jag har varit rädd, men mycket i onödan. 

Det jag har lärt mig av fyra månader på indiska vägar är kanske framförallt att det alltid är smart att vara smart, men nästan aldrig nödvändigt att vara rädd.

Det enda som tar stryk den natten är min nacke efter 20 timmar på den måttligt bekväma men, konstaterar jag, rätt trygga bussen upp genom Himalaya.

(Mandira heter egentligen något annat.)


Det finns inga kommentarer... än.

Skriv kommentar

Din kommentar måste godkännas innan den visas på sidan!