Blogg

HBTQ: Vi existerar

Det störde mig verkligen att dem använde “gay” som ett nedvärderande ord.

Första inlägget blir rakt på sak.

Det hade just blivit lov. Jag och Mikaela åkte med bussen från skolan. På bussen satt två killar som inte kan ha varit mycket äldre än 13 år. Gång på gång hade dem sagt "Hah gay" till varandra och deras andra kompisar som stigit av tidigare.

Det störde mig verkligen, det irriterade mig, att dem använde “gay” som ett nedvärderande ord. Mikaela klev av först och innan jag klev av sa jag högt "Grabbar, jag är gay". När vi såg bussen rulla iväg såg vi också hur dem stirrade på mig som om dem precis upptäckt liv på Merkurius. Blicken var priceless.

Dock var det ju inte liv på en annan planet dem upptäckt utan att jag existerar. Homosexuella existerar. HBTQ-personer existerar. Överallt i alla möjliga olika sammanhang. Det är något jag tror att många inte förstår och det är därför dem använder ord som tex "gay" som något nedvärderande. Det är vad dem lärt sig att ordet betyder, dem vet inte något annat eller konsekvenserna av det.

Mikaela påpekade det att "Det är ju väldigt få som faktiskt är elaka och vill andra illa" och sa också att "Dem kommer säkert minnas det här i resten av deras liv". Det är vad jag tror också och att dem har lärt sig något, hoppas dock inte jag traumatiserad er grabbar, såhär inför lovet haha!


Grundskolan 2014

För två år sedan hade jag aldrig gjort något liknande. Jag var så osäker och jag hade aldrig vågat. Då gick jag i nian och jag visste ingen på skolan som var ute som homo, bi, trans eller någonting utanför cishetero-normen.

Det var något man inte pratade om mer än "så jävla bögigt", "hah gay" och "no homo". No homo. Som om “homo” var det värsta en kunde vara. Bögig. Sådär som jag var. Dem som sa så “bara skojade” men jag var väldigt obekväm med det, även om jag inte alltid förstod det. Homofobiska uttalanden var så normalt.


Gymnasiet 2016

Idag är jag öppen som homosexuell (och demi-pansexuell, se video längre ner). Nu i veckan hade jag och ungefär 10 andra elever första mötet i Mediagymnasiet:s Regnbågsförening. Vi existerar. Att vara i ett rum med 100% HBTQ-personer, där vi är norm, det är speciellt.

Vi hade namn- och pronomen-runda, pratade om vad vi ska göra med gruppen, om bemötande i skolan med mera. När det kommer till HBTQ och acceptans tycker jag att vi går på en väldigt bra skola, vilket inte betyder att vi inte kan bättra oss ännu mer. Det går alltid.

Jag tror det finns många skolor och arbetsplatser där dem tänker att "Nej men det finns inga såna här bland oss så det är inte något vi behöver prata om" och det är just därför den här typen av förening vore som mest aktuell där.

Jag har haft det turen att alltid ha en HBTQ-positiv person i min närhet men alla har inte det, alla har inte stöttande föräldrar eller tillgång till ett HBTQ-separatistiskt rum. Därför det ännu viktigare att skolan är en trygg och välkomnande plats där en kan bli bemött och tilltalad så som man vill.


Jag vill visa var skåpet ska stå

Jag har mejlat en lärare på min gamla skola där jag gick åk 1 - 9 om att jag skulle vilja föreläsa om HBTQ och hur det varit för mig att gå där, både för elever och lärare. Hon har fört det vidare till deras nya biträdande rektor som tycker det är en bra idée så vi får se vad som händer härnäst.

Det ska inte vara någon fråga om huruvida en får vara trygg och öppen med sin sexualitet eller könsidentitet utan att riskera mobbning och utfrysning. Trygghet ska vara en självklarhet.

Vi existerar.
/Michael Tailor

PS. För drygt en månad sedan gjorde jag en video där jag pratar om min egen sexuella läggning och “att komma ut” på min YouTube-kanal. Kolla in den! 
Kram!

1 kommentarer

  1. Två killar på bussen? Hur vet du att de inte identifierade sig som kvinnor/ickebinära?

Skriv kommentar

Din kommentar måste godkännas innan den visas på sidan!