Blogg

Till min mormor

Mitt första blogginlägg skulle egentligen handla om något helt annat. Men det blev en text om varför jag överhuvudtaget ville börja skriva om mina favoritämnen.

Mitt första blogginlägg skulle egentligen handla om något helt annat. Som min byline skvallrar om är mina passioner antirasism, feminism, att jobba på Ungdomar.se och det fantastiska studentliv Uppsala erbjuder. Den här gången kommer det inte handla om det. Det här handlar om varför jag överhuvudtaget ville börja skriva om mina favoritämnen.

Jag har alltid gillat att skriva. Rättstavning var den roligaste leken jag visste när jag växte upp. Jag växte upp i USA, där Spelling Bee-tävlingar alltid hägrade runt knuten, och min favoritleksak strax efter min Batmobile och tillhörande Batman- och Robinfigurer var en liten leksaksdator med rättstavningsspel. Kunde jag inte ordet slog jag upp det i My First Dictionary, som var vältummad redan innan min femårsdag. Jag visste att ord var min grej, men vad jag däremot saknade var ett intresse av att se vart alla de här rättstavade orden kunde bära mig.

Varje höst, vinter och vår tillbringades i New York, men varje sommar tillbringades på Åland. De soliga dagarna var ett enda virrvarr av strutglass, simskola, fiske och lek, men de få regniga dagarna minns jag allra bäst. Det var de dagar då jag kunde krypa upp i soffan på loftet hemma hos mina morföräldrar och titta på min mormor när hon skrev på något med skrivmaskinen.

Till slut frågade jag om jag också fick lov att ”leka med maskinen”. Det fick jag såklart, och först skrev jag bara mitt namn och små, korta hälsningar till de andra i huset. Mormor uppmuntrade mig och gjorde det här till en övning utan att jag ens förstod det (hade jag sett det som en läxa hade jag totalvägrat, en karaktärsbrist som spökar än idag). När jag lämnat över mitt tre meningar långa brev till mormor föreslog hon att jag skulle skriva och berätta om vad jag vill äta till middag. Vad jag ser fram emot nästa vecka. Hur det känns att dyka från hopptornet på Knutnäs, den lokala badorten. Mina brev blev längre och längre. Mormors förslag på ämnen blev mindre verklighetsanknutna: nu önskade hon till exempel att få veta hur jag skulle tycka om jag till exempel träffade en ny vän från ett annat land på simskolan. Vad skulle vi säga till varandra? Vad skulle vi leka? Skulle vi prata engelska? Mitt i allt hade jag små, korta noveller där jag hade fått utveckla min fantasi. Fascinationen jag upplevde precis just då är något jag fortfarande känner: Vad jag än ville ha så kunde jag ju få det, i text!

Några veckor senare hade jag redan komponerat en thriller. Alltså, jag kunde ju stava rätt, men jag var sex år gammal, så jag påstår inte att det här var något slags mästerverk. För det var det verkligen inte. Berättelsen handlade i stora drag om ett gäng vetenskapsmän som av någon outgrundlig anledning hade skapat en virvelvind som innehöll alla sjukdomar kända för mänskligheten (jag misstänker att det här var strax efter att mormor hade gett mig en bok om Pandoras ask). De lyckades inte hålla kvar vinden i laboratoriet (dessa plotholes får mig att rodna än idag) utan den ”smet” och orsakade ödeläggning. Jag tror att jag skrev två eller tre kapitel. Min mormor mailade texten till min moster och morbror, om jag inte minns fel. Outhärdligt pinsamt, tyckte jag då. Det tycker jag fortfarande, men jag känner också att hon blev stolt över att jag hade blivit förälskad i litteraturen, och det var en kärlek vi delade med varandra från den dagen.

Min mormor var min största supporter. Och min största inspiration. Utan hennes visdomsord hade jag nog inte vågat satsa på svenskämnet på universitetsnivå. Jag hade skrivit, känt, läst, tyckt, frågat och upplevt så mycket mindre om det inte vore för henne. Idag är kanske den första dagen utan henne, men det är inte den sista dagen jag känner hennes närvaro. Mormor Kerstin, tack för allt. Allt jag någonsin har skrivit och kommer att skriva, från de dåliga texterna till de bra, är dedikerade till dig. 

2 kommentarer

  1. Avatar

    Fin text! Känner igen mig i hur du beskriver skrivandet och den tidiga fascinationen inför att kunna skapa och fantisera fram vilken värld man än vill i text. Framförallt så fick inlägget en att tänka på ens egna far- och morföräldrar som man minns och saknar otroligt mycket. :)

  2. Tack Niklas, betyder mycket.

    Niklas: Fin text! Känner igen mig i hur du beskriver skrivandet och den tidiga fascinationen inför att kunna skapa och fantisera fram vilken värld man än vill i text. Framförallt så fick inlägget en att tänka på ens egna far- och morföräldrar som man minns och saknar otroligt mycket. :)

Skriv kommentar

Din kommentar måste godkännas innan den visas på sidan!