Aviseringar
Rensa alla

22 år och fortfarande inte bearbetat skiten


Ämnesstartare

Hej.

Nu är jag snart en 22 årig androfil kille. Har fortfarande inte bearbetat eller fullkomligt accepterat det här jävla livet man har. Jag gillar inte att jag är gay.

"Vafan det är väl inget fel att vara gay?"

Nähä? Klart som fan jag vet det. I principen. Men det känns fel. Jag gillar inte att ha sex men jag är inte asexuell. Jag tänder på sex, det är skönt som fan, jag fantiserar om sex. Det är inga problem.

Problemet är att jag skäms.

Kan aldrig ta hem en kille till mamma och pappa till exempel. Det har de klart och tydligt menat. Det går bara inte att acceptera för dem.

I dag är jag 22 år, ett självmordsförsök rikare (fail! 2 år sen nu 4 oktober), aldrig haft nån...

Jag längtar efter kärlek, omtanke. Jag är vuxen nu. Vill ju ha nån att dela mitt liv med, men jag har aldrig ens haft en pojkvän, ens på flum. Haft en kk, en. Nån annan vill ju inte ha en.

ANtar att jag har för många problem, saker att lösa. Sen är jag väl ful också. Oattraktiv. Bögvärlden är väldigt dömande.

Problem nummer femtioelva är hur i helvetes jävla fan hittar man nån?

QX? haft det sen jag var 15. Heh. RFSL? Bor i en stad på 60 000 och på RFSL är jag visserligen, men det är en liten clique av eldsjälar och med aldrig nåt nytt folk.

Och nu börjar jag bli gammal. Och ledsen.


   
Citera
Ämnesstartare

Vill inte låta oseriös, men kanske du skulle prova en shemale?


   
SvaraCitera

Cheer up boy.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Okej så dina problem är att du inte accepterat att du är gay än och att du inte hittat en pojkvän? Det var en intressant mix [crazy]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Tja, men att man inte accepterat det till fullo har ju mest med omgivningen. Inte med mig själv. Jag hatar det för att jag är så rädd för att förlora min familj, som jag älskar väldigt mycket, för att det är svårt att hitta andra killar...


   
SvaraCitera

jason:

Jag gillar inte att jag är gay.

Det är nog ditt största problem. Det gör allt annat så mycket svårare.

jason:

Problemet är att jag skäms.

Sluta med det, dumma unge. [tard]

jason:

Kan aldrig ta hem en kille till mamma och pappa till exempel. Det har de klart och tydligt menat. Det går bara inte att acceptera för dem.

Usch, jag blir så ARG på dem!

jason:

ett självmordsförsök rikare

Fan, Ric! >.<

jason:

Sen är jag väl ful också. Oattraktiv.

Nej, verkligen inte. Du är toksöt. Jag har ett antal söta bilder på dig på min dator. [love]

jason:

Problem nummer femtioelva är hur i helvetes jävla fan hittar man nån?

Flytta till en större stad. Framför allt måste du älska dig själv. Hur annars kan du älska någon annan?

jason:

Och nu börjar jag bli gammal. Och ledsen.

Så himla gammal är du inte. Och ledsen SKA du inte vara. [love]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Venfort:

Det är nog ditt största problem. Det gör allt annat så mycket svårare.

Men vad gör man när det mesta känns som att det just är problem som dyker upp, att homosexualiteten inte bidrar med nåt bra... utan dåligt.

Venfort:

Fan >.<

Yah, I know... Förlåt. Två år sen nu bara. Den fjärde oktober. Shit alltså. Tiden går fort, men ändå långsamt. Jag skäms för det med, och att jag sen dess inte kunnat hålla mitt humör stabilt, utan är mer eller mindre... äh, i dunno, mano?

Venfort:

Nej, verkligen inte. Du är toksöt. Jag har ett antal söta bilder på dig på min dator. [love]

🙂

Venfort:

Flytta till en större stad. Framför allt måste du älska dig själv. Hur annars kan du älska någon annan?

Jag vet mycket väl att jag kan älska.

Men det sägs ju att ett förhållande både kräver ge och ta. Men vad har jag själv att ge? GAH! Massa fail-tankar hela tiden.


   
SvaraCitera

jason:

Men vad gör man när det mesta känns som att det just är problem som dyker upp, att homosexualiteten inte bidrar med nåt bra... utan dåligt.

Asså, att vara homo är +-0. Problemen är de andras. Att de sen projekterar det på dig så att det BLIR ditt problem är ju nått helt annat.

jason:

Jag skäms för det med, och att jag sen dess inte kunnat hålla mitt humör stabilt, utan är mer eller mindre... äh, i dunno, mano?

Vad gör du om dagarna, sötnos?

jason:

🙂

Kärlek på dig. :*

jason:

Men det sägs ju att ett förhållande både kräver ge och ta. Men vad har jag själv att ge? GAH! Massa fail-tankar hela tiden.

Du har massvis att ge. Du måste bara hitta dig själv igen. Hur var du innan du kom på att du var gay?


   
SvaraCitera
Homo0

jason:

Kan aldrig ta hem en kille till mamma och pappa till exempel. Det har de klart och tydligt menat. Det går bara inte att acceptera för dem.

Hej.
Ditt problem är att du inte får stöd hemifrån och att du har svårt att hitta en kille.

Kan du berätta mer om dina föräldrar? Vad har de gjort och sagt?

Angående pojkvän så har jag själv samma problem. Har aldrig haft en pojkvän och inte ens en KK. Och om du är vuxen och börjar bli gammal som är 22 år, vad fan är jag då som är 36 !?

Unge man, du skall vara jävligt glad och tacksam för att du funnit dig själv och vem du är i så unga år.

Och är du säker på att du är ful? Eller BLIR du ful av allt ont som finns inom dig?


   
SvaraCitera

jason:

I dag är jag 22 år, ett självmordsförsök rikare (fail! 2 år sen nu 4 oktober), aldrig haft nån...

"Looking for love in all the wrong places..." kommer till sinnet mitt.

Alla letar vi efter och söker efter kärlek.
Men sanningen är den att kärleken inte egentligen finns i det fysiska.
Visst, vi människor gillar omtanke och vill gärna att det manifesteras i någonting fysiskt, som en kram. Det är så enkelt. Men däremot om vi talar om sex är det något så oerhört destruktivt om det missbrukas.

Verklig kärlek är självutgivande.
Jag förstod faktiskt inte förrns alldeles nyligen detta, att den största kärleken uppstår när man lever sitt liv för andra, och inte för en själv.


   
SvaraCitera

jason:

Jag längtar efter kärlek, omtanke. Jag är vuxen nu. Vill ju ha nån att dela mitt liv med, men jag har aldrig ens haft en pojkvän, ens på flum. Haft en kk, en. Nån annan vill ju inte ha en

Låter kanske väldigt dumt att jag säger detta. Men just att vara homosexuell på en mogen nivå måste väl vara svårt att hitta någon lämplig, då inte ens var tredje kille är bög i sverige.

Skulle tro att det är sånt man har kontaktannonser för. Måste vara flera killar som har samma problem. Jag kan tyvärr inte ge något bättre tips, är inte homosexuell eller bisexuell så jag har det väl lättare.

Sen att du har svårt acceptera dig själv, det är ett vanligt problem hos alla. Du har kanske lättare att se det som ett större fel då det sticker ut, Och så sätt har du något att verkligen peka ut.
Du kan inte hjälpa din läggning, men du behöver inte göra en så stor sak av att vara bög för det. Du är först och främst en människa.
Kanske behöver du terapi eller något ?

Hoppas det löser sig för dig.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

jason:

text.

om du verkligen vill skaffa pojkvän så kan väl universitetet vara ett alternativ. du träffar jätte mycket nytt folk. samtidigt som du kan skaffa dig en ny identitet.

men jag tycker som om det låter på dig som om livet är dåligt. och det behöver man inte en pojkvän för att fixa. bara förändring och för förändring behöver kroppen DIG.

just nu verkar det som om du har snöat in dig på: lycka = pojkvän. när det absolut itne behöver vara så.

du kan få testa något online-spel med mig bara för att bekanta dig med känslan av att testa på nya saker. för det är något som jag tror du behöver träna upp.

jason:

I dag är jag 22 år, ett självmordsförsök rikare (fail! 2 år sen nu 4 oktober), aldrig haft nån...

:((, vad är det som fick dig att må så dåligt?


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

/Care


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Venfort:

Asså, att vara homo är +-0. Problemen är de andras. Att de sen projekterar det på dig så att det BLIR ditt problem är ju nått helt annat.

Klart. Jag håller med. Men jag är inte stark nog att låta det problemet vara andras och inte sugas upp av det, eller stå upp för mig själv, eller stå emot andras oförståelse. Hur blir man starkare? :-/

Venfort:

Vad gör du om dagarna, sötnos?

Jag lever, försöker träffa kompisar, gå ut, fika. Såna där vardagliga ting. Jag är inte ensam, även om jag känner mig ensam som fan.

Homo0:

Hej.
Ditt problem är att du inte får stöd hemifrån och att du har svårt att hitta en kille.

Kan du berätta mer om dina föräldrar? Vad har de gjort och sagt?

Tja... De har inte gjort nåt särskilt, utan det är bara att de inte på några vägar kan förstå de känslor jag har, deras önskan att jag ska leva celibat för Kristi skull, så att jag kan bli fri från synden och få komma till paradiset. Vidare anser de att det jag känner strider mot naturen, är äckligt, och att mina känslor mot andra killar gör att de känner sig väldigt sårade.

Homo0:

Angående pojkvän så har jag själv samma problem. Har aldrig haft en pojkvän och inte ens en KK. Och om du är vuxen och börjar bli gammal som är 22 år, vad fan är jag då som är 36 !?

Unge man, du skall vara jävligt glad och tacksam för att du funnit dig själv och vem du är i så unga år.

Förstår att det gör ont för dig med... 🙁 Hur har ditt liv varit?

Homo0:

Och är du säker på att du är ful? Eller BLIR du ful av allt ont som finns inom dig?

Mycket möjligt.

minutz3:

Verklig kärlek är självutgivande.
Jag förstod faktiskt inte förrns alldeles nyligen detta, att den största kärleken uppstår när man lever sitt liv för andra, och inte för en själv.

Jo... Det är ju det jag vill, men jag har ingen att leva för. Som det känns. Visst, mamma, pappa, min älskade bror. Men den kärleken är visserligen vacker och stark, mycket stark, men det finns fler sorters kärlek jag söker efter. Som den mellan två, som den mellan goda vänner...

"Räcker inte vår kärlek till dig? Varför behöver du en pojkvän för att fylla dina kärleksbehov?" frågade mamma och pappa mig. I dunno. Jag vill bara... så mycket... Antar att jag har svårt att förhålla mig till mamma och pappa i och med de sårande sakerna de sagt. Som sagt har jag inte kommit över det.

Pure_Uncut:

Låter kanske väldigt dumt att jag säger detta. Men just att vara homosexuell på en mogen nivå måste väl vara svårt att hitta någon lämplig, då inte ens var tredje kille är bög i sverige.

Tror inte ens det är var femte kille... :-/ Så det är svårt.

Pure_Uncut:

Skulle tro att det är sånt man har kontaktannonser för. Måste vara flera killar som har samma problem. Jag kan tyvärr inte ge något bättre tips, är inte homosexuell eller bisexuell så jag har det väl lättare.

Det är ingen fara, jag uppskattar verkligen dina synpunkter [smile]

Pure_Uncut:

Kanske behöver du terapi eller något ?

Hoppas det löser sig för dig.

Tack! Jo, jag går i terapi. Prata-av-sig-terapi. Provat på kbt och dbt också. Men... Jag vet inte... Själva prata-av-sig-terapin är det som gör störst nytta, men ändå kommer man inte till nån insikt, utan det handlar mer om attlyfta på ventilen. KBT, att ändra på tankemönster, och det liknande DBT, var otroligt hemska, självförnekande och jobbiga som fan. Hatade dem..

retstickan:

om du verkligen vill skaffa pojkvän så kan väl universitetet vara ett alternativ. du träffar jätte mycket nytt folk. samtidigt som du kan skaffa dig en ny identitet.

Jag vet, jag trodde det med. Försökte faktiskt att pluygga, träffade gott nytt folk. Men, tankarna, känslorna, allt gick åt helvete, försvann i mig själv, lät känslor ta över en och så, så läkare tvingade mig till att läggas in på psyket ett antal gånger, så jag tappade kontakten med folk, plus att jag skämndes som en stor idiot för att jag var på psyket så länge, för att jag kände mig som en loser jämför med alla successful people.

Men nu... Jag försöker verkligen bygga upp mig själv. Men det är svårt, så himla svårt. Jag har precis flyttat till en ny lägenhet. Det lättar,d en är fin. Lite förändring.

retstickan:

du kan få testa något online-spel med mig bara för att bekanta dig med känslan av att testa på nya saker. för det är något som jag tror du behöver träna upp.

[smile] Ja, att testa nya grejer är viktigt. Håller absolut med.

retstickan:

:((, vad är det som fick dig att må så dåligt?

Jag antar att det är en kombination av genetik (det går i släkten sånt här), mina tankar och känslor, att man kände sig ensam, att föräldrarna sårade en så, och att man tappade kontakten med barndomsvänner när man kom ut. Det är ledsamt. Att man kjommer från en frireligiös släkt är svårt, det finns oskrivna regler och... ja... det är bara svårt att leva ett sådant dubbelliv.

Tack så mycket alla för era tänkvärda funderingar, tips och lyckönskningar. Dte betyder mycket.


   
SvaraCitera

minutz3:

Jag förstod faktiskt inte förrns alldeles nyligen detta, att den största kärleken uppstår när man lever sitt liv för andra, och inte för en själv.

[smile][y]


   
SvaraCitera