Forumet - 300 år sen Poltava, 200 år sen Finland!

300 år sen Poltava, 200 år sen Finland!

793 0 10
I år är det 2009 och "jubileumsår" för både Finland och Poltava och eftersom jag inte var medlem här på årsdagarna tänkte jag skapa en liten tråd nu istället för att hedra alla de svenska pojkar som dog i meningslösa krig, för att inte tala om alla svenska töser som blev utan karl eller far och allt lidande det har fört med sig.

Jag citerar ett stycke från boken "historien om Sverige":

"...Så blåste Rehnskiöld till detta krigs sista anfall, 4 000 karoliner mot 22 000 ryssar.
"I jesu namn då, Gud stå oss nådeligen bi" , ropade Lewenhaupt, och så började de gå.
Trummorna mullrade, fanorna höjdes och anfallet hade börjat. Man måste vara mycket modig för att göra vad karolinerna nu gjorde, att bara gå rakt fram mot en femdubbelt starkare fiende, mot sjuttio laddade kanoner.

De fortsatte att gå framåt när den de första kanonkulorna skar sina glödande snitt rakt genom leden, då blodet från sönderslitna kamrater stänkte över dem. Då sårade kamrater rosslande föll till marken. De fortsatte framåt.
Den ryska muren blev allt tydligare framför dem. Kanonelden intensifierades, leden glesnade. De fortsatte framåt. Fanorna smattrade, vapen och utrustning skramlade och klapprade. Den svenska hären var en anfallsmaskin, den var tränad för bara detta, att gå rakt fram, även även mot kanoner som spyr ut eldtungor och död mot dem. Ännu hade de själva inte avlossat ett enda skott. De fortsatte rakt fram. Hela tiden föll kamrater rosslande, skrikande, svärande till marken. Dånande eldsflammor slår emot dem hela tiden från de ryska leden. De kan se artillerikulorna komma flygande, det tog två sekunder för skotten att vara framme i människoleden. De fortsatte framåt.

När de hade ungefär tvåhundra meter kvar sköt ryssarna inte vanliga kulor längre utan kartescher. Skotten regnade över svenskarna som fortsatte framåt. Nu var de så nära att det såg hur den första raden av ryssar gick ner på knä och de som stod bakom höjde musköterna. Tusentals gevär pekade mot karolinerna.
Då gick inte karolinerna längre. De sprang rakt mot fienden och de mynningsflammor som skulle komma att braka loss när som helst. På ungefär femtio meters håll sköt ryssarna, effekten blev förödande för de svenska leden,
"de våre likt gräset för en lie nedlagt" , skriver Lewenhaupt som gick mitt i ledet.

Karolinerna fortsatte framåt, nu såg man ansiktena på den första ryska linjen, nu var det bara trettio meter kvar. Då skriker Lewenhaupt: Fyr! De bakre leden rusar fram och dubblerar de främre, musköterna mot brösten och alla skjuter.
Men redan innan de sköt började de ryska linjen att svikta. Många drog sig tillbaka inför denna mur av obevekliga människor som trotsade eld och död och bara gick rakt fram.
Då skotten kom, flydde hela ryska regementen, de sprang på sina kamrater som stod bakom. Det blev stor skräck- och ångestfylld förvirring. De första svenskarna - Skaraborgs och Kalmars regemente - var redan vrålande framme vid de ryska leden, flera kanoner erövrades och vändes mot ryssarna. Allt flera av dem flydde och svenskarna sprang efter."

De svenska soldaterna var väl utbildade (både militärt och civilt, hälften av dem var läs och skrivkunniga, något som var väldigt ovanligt på den tiden), väl tränade, väl utrustade, väl ledda, lägg sen till att de var närmast religiösa fanatiker som höll gudstjänst och bad innan varje slag, deras moral och disciplin var också imponerande.
100 år senare efter Poltava var det dags igen för det värsta svenska nederlaget i Historien..
Saxat från "Fänrik ståls sägner", ett diktverk om det Finska kriget.

Heder till alla som stupade och led, både finnar, svenskar och ryssar.

Men plötsligt blev det annat av, ty utför närmsta brant
I sporrsträck på en löddrig häst, kom Sandels' adjutant:
"Till bryggan, gossar", ropte han, "för Guds skull, i gevär!
Man sport, att en fientlig trupp vill över älven där."

"Och herre", talte han till dem, som förde folket an,
"Riv bron, om ni det kan; om ej så slåss till sista man!
Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg.
Ni skall få hjälp, genralen själv han ilar hit, var trygg!"

Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned,
När högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.
Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small;
Dess allra första salva ren blev åtta finnars fall.

Det var ej gott att dröja mer, man sviktade envar.
Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar.
Då lydde alla, när det ljöd: "gevär i hand, reträtt!"
Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.

"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du,
Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,
Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;
När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned
Och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.

Man viste på Sven Duva då. Han hade kämpat ut,
Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut.

Spana också in: