såpbubbla:

måste ta hänsyn till att tonåringar har humörsvängningar, bla bla bla.

Ja iof, fast de är ändå skyldiga att utreda.

såpbubbla:

Som om det är mitt fel att många har den sjukdomen?

Det vet du dock inte om du har

isola:

Det vet du dock inte om du har

Menar du att jag inte vet om jag är bipoär?

Nej, det vet jag så klart inte, och förhoppningsvis har jag det inte. Men om jag har någonting skulle jag vilja veta det...
Men känner igen mig i hur mkt som helst när det gäller bipolära "symtom", och vet att den är ärftlig till viss del, och har den i släkten...

såpbubbla:

Men om jag har någonting skulle jag vilja veta det...

Ja självklart, och de är skyldiga att utreda.
Så ge inte upp.

Jag har ADD, socialfobi och får med jämna mellanrum panikångest- ångest- panikattacker.

Sedan har jag kämpat mot mitt just nu besegrade självskadebeteende och ätstörningar under många år men det känns som om det verkligen är påväg i rätt riktning den här gången.

Jag har velat, ända sedan jag fått min primära diagnos få kontakt med andra som är i samma eller en liknande situation och runt samma åldergrupp också, men det är lite svårt med tanke på att man gärna skulle hitta sådana man faktiskt kan lära känna och träffa i det verkliga livet.

Har ADHD och social fobi.

isola:

Har alla som har ADD såna problem?

Nej, men det finns väl logiska samband. Personer med ADD/ADHD brukar ha en tendens att nedgradera sitt självförtroende pga sina svårigheter. Vilket mycket väl kan leda till social fobi.

edit:
Ah just ja. Ångest är en väldigt vanlig bieffekt av ADHD. Går allting dåligt vad än man gör, så resulterar det förstås ofta i ångest. Vanligt bland ADHD:are.

Kelsiey:

ADHD

Jag har blivit diagnostiserad med ADHD men jag tycker inte riktigt att det stämmer in på mig. Om jag vill fokusera på något så kan jag dte utan problem, jag är inte hyperaktiv utan snarare tvärtom. Möjligt att jag var hyperaktiv när jag var mindre men av vad jag ser så är alla småungar jävligt hyper.
Någon socialfobi vet jag inte om jag har, jag tycker inte om fester om dom är för stora eller om jag inte känner dom flesta men skulle inte vilja säga att det är pga någon fobi. Jag tycker om att vara med kompisar även om jag tillbringar en hel del tid ensam hemma. Jag har inte tagit ritalina eller concerta på flera år och jag mår bättre nu än när jag tog dom.

Vet inte vad mer som är "typiskt" för personer med ADHD men det känns som att nästan alla diagnostiseras med ADHD eller liknande nuförtiden.

Speltidning:

jag är inte hyperaktiv utan snarare tvärtom

Då har du väl snarare ADD, ADHD utan hyper alltså.

isola:

Då har du väl snarare ADD, ADHD utan hyper alltså.

Men jag blev diagnostiserad med ADHD. Men som sagt tycker jag inte att några symtom passar in på mig riktigt.

Speltidning:

Men som sagt tycker jag inte att några symtom passar in på mig riktigt.

Tycker att läkare slänger ur sig diagnoser alldeles för snabbt

isola:

Tycker att läkare slänger ur sig diagnoser alldeles för snabbt

Ja, helt klart.

Ja. Men det tog mig ca 10 år att få reda på mina problem. Jag fick diagnosen /diagnoserna när jag var runt 15-16 och nu har jag fått reda på att jag hade dem redan när jag var runt 5-6 år, för att jag hade de symptomen redan då (vilket mina föräldrar också viste), men att de inte ville göra en utredning eftersom.. ja, jag vet inte. Så de lät mig lida i det tysta. Det är skolan jag pratar om alltså. De viste att jag hade problem men de bara skällde ut mig istället.

Har skapat ett community för oss med psykisk sjukdom (eller för folk som bara är intresserade) på http://psykisksjukdom.webs.com

Jag har adhd, lider rätt rejält av det... Syftar på skolan osv.

ADHD, Bipolär, Tourettes och Aspergers :S Försöker att lägga så lite vikt på det som möjligt, men det blir jobbigare desto "vuxnare" man ska vara i samhället, tyvärr. Har aldrig fått hjälp för det, trots att jag fick tre av diagnoserna vid 5-7års ålder. Mina föräldrar bryr sig inte, om dom gjorde det så skulle det nog se enklare ut idag, för mig. Men vem är jag att få hjälp och slösa tid när det finns andra som verkligen behöver det? Ingen vet att jag har det, mina närmaste vänner har inte en aning. Det är innuti det känns. Jag är helt funktionsduglig både till kroppen (<3smooth) och intellektuellt, det känns inte rättvist att ta upp tid framför människor som behöver det för att leva.

Relationer kan bara falla samman en dag för att dagen innan vara typ dagens höjdpunkt och man förstår inte varför, förens dagen efter då det är försent. Det är skit jobbigt, jag vet! Har iallafall bestämt mig för att deal with it. Men inte för mig själv, för andra som man hela tiden sårar, iallafall jag. Står inte ut med det.