Tillägnad min bil.

Den 21-åriga skönheten har varit i min ägo i sex och ett halvt år, under den tiden har den varit med om diverse saker, bland annat:

- Två och en halv (don't ask) punkteringar
- Två inbrott (inget stals vid något tillfälle)
- Byte av växellåda (bilen är av årsmodell 89, växellådan är numera 87a)
- Byte av temperaturavkännare (kul o stå vid rödljus med en tomgång på 3000 rpm)
- Många långa roadtrips
- Ett batteri som hållt minst 6 år (vem vet när förra ägaren bytte)
- Fullt fungerande AC... tills i somras (dags att fylla på gas... shhhhh, hoppas att det är så simpelt)
- Anmärkningsfria besiktningar

Och mycket mycket mer.

Bilen är den första och enda jag någonsin haft (än så länge). 33 000 mil. Köpt för 12 000, och i delar har den sedan jag köpt den kostat mig lite över 1 000 kr per år (genomsnittligt) där det dyraste var växellådan. 2 000 kr för växellådan, en flaska vodka för växellådebytet

Bilen är pålitlig och jag tycker att ca 1 000 kr per år för en 21 år gammal bil är... jävligt bra.

Bränsleförbrukning? Vet inte om någon tror mig men ca 0.7-0.8 liter lands- och motorväg, och aldrig mer än litern i stadskörning. Per mil såklart.

Rost? Nästintill ingen. Dock har det nu efter alla år börjat komma lite ytrost

Jag har funderat på en ny (alltså helt ny och modern) bil, men har blivit brutalt avskräckt av att tv säger samma sak om nya bilar som arbetskamrater med nya bilar: en så simpel sak som att byta en lampa till halvljuset kräver märkesverkstad (eller åtminstonde en omfattande demontering av diverse skit). Hellre en gammal och simpel bil som är billig och enkel att själv hålla på med

Mål? Nio år till

Har jag haft tur eller är gamla bilar (av vissa märken) bara så bra?