Forumet - Är blod verkligen tjockare än vatten?

Är blod verkligen tjockare än vatten?

4575 0 51
Det är nog inte mycket konstigare än att släktingar och familjemedlemmar är människor som man har tillbringat så pass mycket tid med och har så många minnen med och känner en så väl att de automatiskt får någon form av känslomässig betydelse, även i de fall man inte tycker om dem. I det fallet blir de unika, eftersom man vanligen försöker välja endast människor man faktiskt gillar till vänner.
För mig har familj och släkt en speciell plats, men jag har också vuxit upp under mycket bra förhållanden gällande sådana relationer.
Jag tror att man kan finna band med utomstående minst lika starka. Speciellt om man aldrig funnit intresse i att umgås med släkten.
Det är väl mest något tabubelagt över att inte tycka om sina "nära och kära".
Jag tycker att man ska få känna det själv. Det finns en i min släkt som inte betyder någonting för mig. Jag kan inte tycka om någon bara för att det är min mamma. Det är hur hon är som person som spelar roll. Hon och jag är väldigt olika och jag tycker inte om henne alls. Känner absolut ingenting speciellt för henne bara för att hon är del av min familj.

Spana också in:

Jag kan finna det underligt att man inte har någon som helst empati för sina föräldrar eller för syskon då man allt som oftast tillbringat större delen av sitt liv med dem.
Även om det varit totalt skit.
Har de alltid funnits där på något sätt ser jag det svårt att bara släppa.
Däremot släktingar på längre avstånd som man inte träffar lika ofta och heller inte delar lika mycket av livet med, ja angående dessa kan jag lättare förstå eventuellt ogillande.
FTH039:

Jag tycker att man ska få känna det själv. Det finns en i min släkt som inte betyder någonting för mig. Jag kan inte tycka om någon bara för att det är min mamma.


världens starkaste man:

För mig har familj och släkt en speciell plats,


Det är så svårt att komma fram till något, jag känner inte att jag på något sätt kan relatera till någon i min familj, och jag har blivit lärd att man ska hedra sin mor och far.

mynona:

Det är nog inte mycket konstigare än att släktingar och familjemedlemmar är människor som man har tillbringat så pass mycket tid med och har så många minnen med och känner en så väl att de automatiskt får någon form av känslomässig betydelse, även i de fall man inte tycker om dem.


Mycket klokt skrivet.
världens starkaste man:

Jag kan finna det underligt att man inte har någon som helst empati för sina föräldrar eller för syskon då man allt som oftast tillbringat större delen av sitt liv med dem.Även om det varit totalt skit.


Det är nog lätt att uttrycka sig så om man haft en bra relation till sin familj, tror jag.



Exner:

ja


Ja vadå?
världens starkaste man:

Jag kan finna det underligt att man inte har någon som helst empati för sina föräldrar eller för syskon då man allt som oftast tillbringat större delen av sitt liv med dem.
Även om det varit totalt skit.


Empati och kärlek är inte samma sak. Man kan känna empati även om man inte älskar dem. Att man inte älskar dem betyder inte att man önskar dem lidande. Det är inte älska eller hata, det finns många stadier däremellan.
amsi:

Det är nog lätt att uttrycka sig så om man haft en bra relation till sin familj, tror jag.


Ja, det tror jag med.

XMinGrönaLampaÄrDödX:

Man kan känna empati även om man inte älskar dem. Att man inte älskar dem betyder inte att man önskar dem lidande. Det är inte älska eller hata, det finns många stadier däremellan.


Ja absolut, motsätter mig inte detta.
Menar mer på att jag finner det skrämmande eller kanske konstigt när exempelvis en förälder inte har en "speciell plats i hjärtat".
Men det beror förmodligen på mitt habitus.
världens starkaste man:

Menar mer på att jag finner det skrämmande eller kanske konstigt när exempelvis en förälder inte har en "speciell plats i hjärtat".


Om man inte blivit bra behandlad är det svårt att låta en person få den där speciella platsen, förälder eller inte.