Aviseringar
Rensa alla

Är det normalt, kommer det försvinna?


Ämnesstartare

Jag kan inte ljuga för mig själv längre för jag vet att jag har haft någon form av ¨ätstörning¨under några år och att det alltid kommer vara ett kapitel i mitt liv och inget jag kan sopa under mattan. Saken är den att jag nu ibland tänker på hur det vore om jag var tillbaka där igen och visst, jag är inte helt okej med mat och träning. Jag är så osäker på hur jag ska äta och vad som är normalt då normalt inte existerat på alldeles för längre och då och då får jag tankar om att nej, det där ska och kan jag inte äta, det där är fel osv.

Jag är 161 cm lång och väger 48 kilo och att gå upp i vikt skulle jag inte klara av. Ja väger mig varje dag och blir lika glad varje gång siffroarna bara är några hekto mindre. På ett sätt försöker jag släppa allt det här och jag har börjat äta bättre men jag känner mig som den mest misslyckade personen någonsin och granskar mig själv hela tiden, kan stå och spegla mig i upp emot en halvtimma och verkligen försöka se om jag ser tjockare ut än innan. Jag ser mig inte som smal längre och på ett sätt så vill jag bara ner igen. Men jag kämpar och så, för jag vet hur fel det är.Försöker att se mig själv som fin, men det går inte. Jag kan inte se mig så här, jag känner mig bara så fel, så fel. Trivs inte med min kropp och undrar hur man gör för att acceptera hur man ser ut. Jag vet att jag inte kan gå ner mer för jag kommer bara falla tillbaka igen och jag är trött på lögner.

Någon som känner igen sig eller har något tips, något som kan stötta. Är det helt omöjligt att kunna släppa allt och tänka normalt igen. Jag är trött på att ha det i bakhuvudet och leva med dessa tankar.


   
Citera

skapa tråd - snabbt som fan logga ut![blush]


   
SvaraCitera
Lounge

käre du.. du är ju iaf medveten om att ingenting kommer bli bättre om du faller tillbaka i gamla mönster. det märks att du är smart och har förstått dina issues. antar att du fattar att det bästa vore att slänga vågen och inte kolla sig själv i spegeln i en halvtimme heller. du kommer aldrig bli nöjd hur mycket du än går ner, det kommer bara göra dig sjukare. tycker du borde söka hjälp hos psykiatrin så att du får hjälp att leva med dessa tankar.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Att slänga vågen kommer aldrig fungera. Jag vill inte ens tänka på det och all ångest jag kommer få utan att kunna väga mig...


   
SvaraCitera

Är kortare än du och väger mer.

Sök hjälp!!! Ätstörningar är sjukt hemskt. Söker du inte hjälp nu och låter det istället gå längre, så kommer det bli ännu svårare att ta sig ur sjukdomen/sjukdomarna.

Känner igen mig i det där osäkra: att inte veta vad som fungerar. Jojobanta kallar folk det men jag vet inte hur mycket bantning det ligger i svält. Sedan efter ett par dagar utan näring, kommer man på att det behövs och är naturligt att äta: man äter och går upp pga. att kroppen inte förstår. Man slutar äta för att man är rädd och har intalat sig själv till att äta=vara fet.

Tänk på vad som är naturligt och bra. Hade det vart naturligt att svälta eller banta, hade vi inte blivit hungriga. Ät, ät, ät. Ber dig


   
SvaraCitera

Aj aj, låter som att du håller på att falla ned i ätstörningens makter.
Jag bloggar om mitt tillfrisknande, besök gärna min hemsida SOELAS.se där skriver jag om det jag lärt mig om anorexin, och hur man kan bli frisk ifrån den. Jag har en jätte bra behandling, så jag försöker dela med mig om det jag lär mig och svara på frågor om sjukdomen som jag själv hade innan jag vågade ta steget att bli frisk 🙂
säg NEJ och stampa med foten i golvet (som man gjorde när man var liten), varje gång ätstörningen försöker få dig göra något som inte känns friskt. [love]


   
SvaraCitera

Vet att det kanske är ett lite sent svar, men vill bara säga att jag känner igen mig i allt du skriver! Skönt att veta att man inte är ensam. Jag är 160 cm och väger just nu 49,5 kg. Har gått i behandling sedan i augusti. Är definitivt inte frisk än, men det har blivit bättre, det måste jag erkänna. Men jag slåss fortfarande med mig själv varje dag om jag ska äta det där eller om jag ska avstå. Första instinkten är ju avstå, men då tänker jag på det min psykolog säger: ätstörningen kommer alltid att säga nej! Och så försöker jag göra tvärtom.

Vad som funkat för mig är att ha någon (min psykolog) som jag måste stå till svars inför, någon jag måste berätta vad jag gjort/inte gjort och visa min matdagbok för. Efter jul ska jag även gå hos en sjukgymnast för att få en bättre kroppsuppfattning, för just nu tycker jag bara att jag är tjock. Men som sagt, mitt bästa tips är att definiera vad ätstörningen säger och tänka tvärtom. Man kan skriva upp en lista på saker som ätstörningen säger och bredvid skriva hur man ska tänka istället.

Det är inte enkelt, det vet jag själv eftersom jag kämpar med detta varje dag, men jag vet ju att jag vill bli frisk, vara normal och kunna njuta av mitt liv, så det är bara att fortsätta.

Kämpa på och lycka till!


   
SvaraCitera