Forumet - Är det verkligen rätt att vara den som "agerar" hela tiden?

Är det verkligen rätt att vara den som "agerar" hela tiden?

1412 1 1
Det känns ofta som att i min umgängeskrets så behöver jag alltid vara den som säger och kanske föreslår något. Visst, det kanske är inget problem i sig men får man en "nekande" sats hela tiden, så upplevs det ju som att i deras ögon så kan man lätt överskridas för någon annan. 
Om jag inte skriver i skype (som exempel) så är det ingen som skriver till mig.
Jag tycker det är påfrestande att jag behöver skicka meddelanden, varje dag för att kolla hur läget är. 
Det känns ofta att de tar som en självklarhet att eftersom jag är en vän för dem så behöver de inte bete sig som vänner för mig, utifrån den mest positiva perspektivet som jag kan se från det.

På det seendet så undrar jag om det är verkligen rätt att agera som att det är äkta, varenda gång jag frågar dem om något, men det är lätt att bli frustrerad och ledsen över att det känns som att varje ny dag som passerar så är det ungefär som att trycka på "Reset Game" , alltså börja om allt från början med ingen förseendelse från vad som har hänt.

Det gör att jag kan inte berätta för någon kompis från hur jag upplever situationer, livet till hur saker och ting har gått. Det känns som att jag är mer utav en vardagssyssla att träla sig igenom och det är något som jag tycker är en farlig sak att besitta sig över. 
Jag har inte gjort något som kan tyckas förtjänas över detta men det är en enklare uppgift för andra att skaffa kompisar, i allefall från ett utomstående perspektiv som handlar till mig. De bestämmer när de vill ha kontakt och det kan tyckas vara när de känner för det, bara att den saken aldrig gäller mig.

Visst, det är säkert så att jag har aldrig stött på vad man kan för en riktig vän, men sådant höga krav är något jag verkligen är inte ute efter men det är rent  utsagt jobbigt(!)  att behöva låtsas som att man besitter av den tron, att även om man ger chansen så kan något "svek" inte ens räknas in inom samma kategori för att det fanns ingen tillit från början från mottagarens sida.

Det är mycket tydligt att de som jag umgås med haft stora problem också i sitt liv, fast jag vet inte om att bedriften från grundskolan som innebar att jag var utfryst från alla möjliga chanser att ha en kompisrelation och fick ge in på starkt ego i form av att bita ihop varje dag, där om jag försökte säga något snällt fick jag en svordom tillbaka, går riktigt att överträffa.
Jag kan kontroversiellt nog upplevas som att jag har många kompisar, men det är tyvärr just av den uppfattningen har lett till vad jag misstänker att de tycker jag tillhör från en annan "dimension".

Nu kanske jag avslutar med en kliché aktig sats där jag nu säger att "jag kan skriva mycket mer" och det är för jag har en tendens att skriva saker så tillslut saker faller ihop i vad som gäller den röda tråden;

Men det jag säger är att :  Det känns som att min "ungdom" bokstavligt rinner iväg, jag kan inte ge ifrån ett bra minne av det hela. Som att jag behöver en "stor känsla av mening" till framtiden, så skulle jag kunna sammanfatta processen som en helhet till en biografi. Men det är ju inte så (iaf som jag) vill riktigt ha något att blicka tillbaka till. Jag står hellre inför en konflikt än att få en biljett till ett tomt rum, om vi ska dra det till en metafor i vad som gäller ögonblick.

Jag är orolig över att jag kommer bränna ut mig själv i den här processen som tycks vara evig att få sätta igång motorn till. Lika lätt känns det som att överbelasta i hur vänskapen ska gå till och hamna i kras i slutändan.

Ni kan komma säkert med förslag som jag har redan tänkt på fast jag skulle uppskatta dem till trots ändå!

Ett jätte tack till er som läser texten och hoppas att ni som kan, får benägenheten till att skriva för en behövlig medlem som mig, och har barmhärtigheten till att läsa lite grann för att få  av helheten!

Spana också in: