Forumet - Är du passivt aggressiv eller hur känner du kring ett förhållande med en sådan person?

Är du passivt aggressiv eller hur känner du kring ett förhållande med en sådan person?

12938 1 79
Min pojkvän talade om för mig i början att han erkänner att han är lite passivt aggressiv utan att jag frågade, något som jag då inte hade koll på exakt var det var.

Jag har bara märkt det manipulerande draget vid ett tillfälle då jag inte ville följa med honom på en resa tidigt och han sade "kanske behöver jag någon som kan följa med mig när som helst, vart som helst" då han var arg. Vet dock inte om det var för att jag velade mycket fram och tillbaka och ordnade med saker men sedan ändrade mig.
Han frågade mig även mig vid ett tillfälle om jag tyckte att ett skratt jag gör lät gulligt, vilket kändes förminskande men det är sant att jag har stulit det ifrån en kompis. [blush]

Kan man bara vara lite passivt aggressiv och går det att ha ett förhållande med någon som är passivt aggressiv?
Att bemöta den passiva ilskan; surandet, den iskalla tystnaden eller sarkasmerna, kan vara mycket påfrestande. Personen försäkrar att ”det är ingenting, jag är precis som vanligt” eller ”jag skojade ju bara, jag menade inget illa”. Ett passivt-aggressivt beteende innebär att man är avvisande och håller inne med respons, samtidigt som man förnekar att man är arg. Robert Nay ger rådet att den som utsätts ska visa sina egna känslor, trots att den andre inte gör det. Man ska berätta lugnt om hur man känner det, och framhålla skillnaden mellan personens avsikter och de effekter som beteendet har. Även om den andre inte menar illa, eller ”är precis som vanligt”, känner man sig sårad, ledsen eller avvisad.

Att ”fjäska”, visa ånger och försöka blidka den surande är reaktioner som fungerar för stunden, men som ger ”utdelning” och säkert leder till att beteendet kommer att upprepas. Man ska inte ”tankeläsa” och säga ”du är visst arg”, utan förklara att man inte orkar vara tillsammans med personen medan beteendet pågår.

Spana också in:

ceka92:

jag vill höra ifrån riktiga människor.

om det där bara är en extrem variant och jag undrar det går att bara vara lite passivt aggressiv och medveten om det och om det går att hantera en sådan person?


Alltså, jag köper inte att det är en "åkomma" att vara passivt aggressiv. Det är väl bara ett beteende även om man måste vara rätt störd för att använda det mot någon man ska ha ett förhållande med.
Jag tror absolut att det går. Människor kan vara mer än sina eventuella störningar, men det beror ju förstås mycket på insikt och förmågan att både rannsaka sig själv och respektera sin omgivning. På samma sätt handlar det för den andra parten om att kunna se bortom det sura och att det kanske finns sidor som är värde uppskattning.

Men insikt och ömsesidig vilja är inget för den moderna människan så jag antar att det inte går att leva med en sån.
Rävpojken:

Alltså, jag köper inte att det är en "åkomma" att vara passivt aggressiv.


Det är det väl inte riktigt, det är ett personlighetsdrag. Människor hanterar motgångar och ilska på olika sätt, vissa är utåtagerande, vissa är inåt, vissa är långsinta och vissa inte och så vidare.

Rävpojken:

Är väl bara att tänka "oj nu är jag såhär passivt aggressiv igen, det ska jag ju inte vara"


Få människor har den graden av självinsikt. Känner man sig på ett visst sätt har man med största sannolikhet en intern logisk förklaring till varför. Det är inte så enkelt som att bara "komma på sig själv".

Rävpojken:

Det är ju en idiot bara, fattar inte varför man ska ge allt och alla diagnoser.


Diagnostiserad störning blir det när beteendet har dragits till sin ytterlighet och därmed skadar en själv och/eller personer i ens omgivning. Innan dess är det bara personlighetstyper.
Nachac:

Det är det väl inte riktigt, det är ett personlighetsdrag. Människor hanterar motgångar och ilska på olika sätt, vissa är utåtagerande, vissa är inåt, vissa är långsinta och vissa inte och så vidare.


då är väl jag ett av världens underverk om det är så svårt att bemöta människor på ett rättvist sätt även om man tycker att någon gjort fel.

Nachac:

Få människor har den graden av självinsikt. Känner man sig på ett visst sätt har man med största sannolikhet en intern logisk förklaring till varför. Det är inte så enkelt som att bara "komma på sig själv".


Nej men om man uppger sig vara passivt aggressiv eller har pratat om det med andra. Menar inte att jag kräver att man ska ha 100% självinsikt men det krävs en del för att vara en människa som någon(läs: iaf jag) vill ha något att göra med. Är brist på självinsikt också en personlighetsstörning?

Nachac:

Diagnostiserad störning blir det när beteendet har dragits till sin ytterlighet och därmed skadar en själv och/eller personer i ens omgivning. Innan dess är det bara personlighetstyper.


Och nu är han av personlighetstypen idiot?
Nachac:

Klart det går, man får bara finna sätt att hantera det, tillsammans.


tack. jag skall försöka att tala med honom just nu. han erkände det till mig själv men fick mig ändå att börja gråta en gång och jag vet inte om han någonsin kan lita på mig eller vara nära mig eller om han bara låtsas som personlighetstypen brukar göra.

annars följer han sterotypt beskrivningen om att upphöja mig på en piedestal och sedan säga något som med skrattet t.ex. jag ska tala med honom och säga till honom att jag är en väldigt resonabel och kontrollerad människa och att han måste tillåta sig att var arg med mig istället för att säga elaka sarkastiska saker som sänker mitt självförtroende. få honom att förstå att jag inte tänker ta det.

jag är extremt bra på att hantera människor med problem men jag vill inte må psykiskt dåligt.