Forumet - Är era liv också skit?

Är era liv också skit?

1376 0 20
Känns som att allt ska hända mig, orkar snart inte leva längre. Gång på gång får jag stå till svars för mig själv och förnedringen blir större. Är jag ensam eller känner folk igen sig? vad har hänt i era liv? jag är absolut inte mobbad, har fina vänner men på nått sätt finns jag endå inte. Känns som att allt bara är skit. blir skit. Ja bryr mig inte om viklka ni är, vill såå gärna bara få känna med någon, höra någon annans historia, kanske kan jag hjälpa. Eller lyssna.

Spana också in:

Kände så för några år sedan, allt var fel och gick fel fast jag hade det bra och jag hade vänner etc. Jag lyckades ta mig ur det och idag mår jag bra även om jag såklart har dagar som jag mår lite sämre.

Det finns inget jag kan skriva som är direkt tröstande för jag vet att det inte hjälper att höra, men oftast så är det bara en period som man mår sämre i och till slut så kommer man ur den, det gäller bara att kämpa sig igenom den. Om du vill kan du ju skaffa hjälp på vägen såsom att ta hjälp av någon annan eller som ovanstående skrev, hitta något som får dig att må bra.

Dold text: Lol, kommer ihåg när jag mådde dåligt och typ ville döda alla som sa att det skulle lösa sig, men sen gjorde det ju faktiskt det, det är bara så att det inte alltid känns som om allt kan bli bra igen...
WickieWire:

höra någon annans historia, kanske kan jag hjälpa. Eller lyssna.


Åååkej here goes:
Eftersom jag nyligen började skolan så känns det inte riktigt som att jag är "inne i gänget", men det känns ändå inte som att jag är utanför.
Jag går sjöfart i Härnösand så klassen är bara på 14 pers och tack vare det är det inte någon större gruppering än så länge utom dom som går och tar en rökpaus då och då och dom som samåker hem. Inget mer med det.
Hursomhelst, alltid när jag blir trött (även ibland dagtid när jag bara är ensam och rastlös) tar jag dom små sakerna och blåser upp till större proportioner än vad som troligtvis är rimligt. Saker som att jag är invärtes mentalt ostabil (väldigt stabil utåt dock), är tillbakadragen, aldrig umgår med någon på fritiden, aldrig kommer få en tjej osv, vilket leder till att jag för det mesta bara sitter och mår dåligt på kvällarna.
"Livet rycker i sina förtöjningar" har jag hört någonstans och det är ungefär så det är, problemet är dock att förtöjningarna är jag själv.
Som svar på din fråga, nej.

Varför får du stå upp för dig själv? Blir du kritiserad? Det vore ju bra om du berättade lite mer, jag kanske kan hjälpa. Du skriver att du vill att andra berättar sina historier, men jag har ingen att komma med. Jag vill ändå hjälpa dig. Så berätta mer, om du själv vill.

Din situation verkar komplicerad, eftersom du skriver ju att du har vänner och du blir mobbad. Det får mig att undra vad som är problemet? Hur känns det att inte riktigt finnas? Tror du att det finns någon egentligen anledning till den känslan? Någon bakomliggande orsak?

Ta hand om dig!
SNELL:

Din situation verkar komplicerad, eftersom du skriver ju att du har vänner och du blir mobbad.


Grejen är den att jag inte är mobbad. Soma jag nämnde tidigare har jag massor av bra vänner, men även en del fiender. Det är väldiga grupperingar. Sedan är jag en person som spekulerar kring saker och filosoferar hela kvällarna.
Att mina föräldrar bråkar hela tiden, min kille nyligen gjort slut, mormor har cancer, jorden går under(?) gör ju inte saken mycket bättre.

därför vill jag bara höra nånting från någon annan, någon som känner lika...