Jag har aldrig sett mig som det av nån anledning :S
Men...
Jag är nedstämd, nästan hela tiden TROR jag. Det känns konstigt att inte veta svaret på det, men jag har liksom inget att jämföra med. Visst kan jag känna mig glad ibland, men aldrig RIKTIGT glad. Om nån förstår vad jag menar... Ledsenheten finns ändå i botten.
Jag har låg självkänsla och social fobi. När jag var liten var jag jätteblyg, extremt. Jag hade ångest, men aldrig när jag var med bara familjen. Jag har blivit mobbad under ganska många år, eller KÄNT mig mobbad. Både och. Jag har alltid varit/känt mig ensam. Känt mig
Jag gråter ganska ofta, ibland kan det iofs dröja flera veckor men jag gråter av ingen anledning. Egentligen beror det väl på en massa saker samtidigt, men det är inget man direkt kan ta på. Det känns som att jag ofta skulle vilja gråta fast jag inte kan det. Och när jag gråter mycket (de gånger jag gör det) känner jag att det inte räcker. Då vill jag bara gråta floder.
Jag har skuldkänslor gentemot min familj för att jag inte kan/vill prata med dem. Det gäller mest min mamma. Jag känner skuld för att hon älskar mig och bryr sig om mig och jag vill inte prata. Jag känner inte att jag kan vara ärlig. Jag bygger upp en fasad, jag har alltid varit duktig på det. Men det blir bara svårare..
Jag kan känna mig arg på andra utan någon egentlig anledning.
Jag är inte motiverad till att göra saker. Jag vill helst sitta hemma framför datorn största delen av dagen. Snart kanske jag ska flytta hemifrån och det känsn kul men samtidigt undrar jag vad som ska hända. Kommer det bli bra bara för att jag flyttar? Kommer jag få ett nytt liv? Nej, känslorna inom mig kommer fortfarande finnas. Jag vet att jag behöver gå i terapi, jag vill det också. Men jag har aldrig tänkt att jag ska söka för depression. Det skulle vara sociala fobin i så fall. Men nu känner jag att det verkligen inte bara är det.
Fysiska symtom..kanske att jag sover lite väl mycket och äter för lite. mest att jag äter för lite. Det är på senare tid det har varit så. Kanske för att jag har kommit till en punkt då jag inte orkar kämpa, inte själv längre. Det är ju därför jag måste söka hjälp också.
Jag har inte svårt att ta mig upp ur sängen.
Så, vad tror ni? (förlåt för ett långt inlägg)
Jag är också en sån som hälldre låtsas vara glad än att prata med sina föräldrar. Gå till en ungdomsmottagning och säg att du vill prata bara. Spelar ingen roll om det är pga en social fobi eller depprision, man måste inte komma på en passande anledning :). Ibland behöver man bara prata ur sig lite helt enkelt.
Var ju i alla fall modigt av dig att våga skriva här 🙂
Man måste inte heller känna sig så motiverad hela tiden. Ibland behöver man bara ta dagen som den kommer även om det resulterar till att man bara sitter hemma vid datorn. Det är många ungdomar som inte är särskilt aktiva 🙂
DavidKron:
Gå till en ungdomsmottagning och säg att du vill prata bara. Spelar ingen roll om det är pga en social fobi eller depprision, man måste inte komma på en passande anledning :). Ibland behöver man bara prata ur sig lite helt enkelt.
Jag är rädd att jag är för gammal för det. Men jag kan gå till en vårdcentral och be att få tala med en läkare. Eller om det finns nåt annat ställe dit man kan vända sig. Jag känner bara att jag måste berätta om allt som pågår, och har pågått i hela mitt liv..
DavidKron:
Man måste inte heller känna sig så motiverad hela tiden. Ibland behöver man bara ta dagen som den kommer även om det resulterar till att man bara sitter hemma vid datorn. Det är många ungdomar som inte är särskilt aktiva 🙂
Jag vet. men jag har känt såhär hela mitt liv, jag vet inte hur man mår när man mår bra :S
Det finns dem som helt enkelt saknar någon hormon i kroppen. Då är det bara att prata med en doktor så man kan få denna hormon på medicinsk väg.
Sen måste jag ändå påpeka att människan har välldigt lätt att få för sig att man bara går och väntar på en ny "era" i sitt liv. I stort sett alla människor ser på sitt liv och tänker att det inte är helt komplett "än" och på grund av detta glömmer dem bort att leva sitt liv. Eller som att det är någon liten bit av livet som man inte riktigt förstår sig på än. För många kan denna saken vara att förstå att det man faktiskt lever i nuet är precis lika stor del av sitt liv som det som komma skall. Att ändå sättet att nå denna "era" är då att förstå och nöja sig med sin nutida situtation, lära sig uppskatta det man har och agera därefter.
Det var först när jag insåg att : "Vänta det här är ju mitt liv!". Som jag kunde förstå saker och ting på ett annat plan och leva i nuet.
Kan rekomendera en bok du skulle kunna läsa:
"Att leva ett liv, inte vinna ett krig"
Den handlar om acceptans. Om att kunna acceptera sorg, smärta istället för att fly eller stänga ute den.
Den är inte tjock, bara 117 sidor 🙂
Att läsa självhjälpsböcker som en slags egenterapi är bra ersättning till andra terrapiformer om man tycker dessa verkar för omständiga 🙂
DavidKron:
Det finns dem som helt enkelt saknar någon hormon i kroppen. Då är det bara att prata med en doktor så man kan få denna hormon på medicinsk väg.
Kan vara så.
DavidKron:
Kan rekomendera en bok du skulle kunna läsa:"Att leva ett liv, inte vinna ett krig"
Har sett den men aldrig läst 🙂 tack för tipset.
DavidKron:
Att läsa självhjälpsböcker som en slags egenterapi är bra ersättning till andra terrapiformer om man tycker dessa verkar för omständiga 🙂
Jag är omständig, hehe ![[crazy]](/img/smilies/crazy.gif)
Man skulle kunna kombinera egenterapi med vanlig, kan ju inte skada. Men jag behöver riktig också, är helt lost.
smultronflikka:
Man skulle kunna kombinera egenterapi med vanlig, kan ju inte skada. Men jag behöver riktig också, är helt lost.
Det var precis det jag gjorde :). Fick boken föreslagen av min dåvarande psykolog. Tror i slutändan det var boken som hjälpte mig mest. Åtminstonde var det mitt eget tänkande. Men behöver tänka på och bearbeta saker och ting helt enkelt 🙂
Att du ska gå och prata med en psykolog eller något är ju helt klart. Sen måste då bara få mod nog att göra det med :). Om du liksom vill göra "så lite som möjligt" på egenhand så gå i sådana fall till en helt vanlig doktor eller liknande och låt remmisandet börja ;). Det är dem alla jättebra på 😉
Är du 18+ kan du boka tid på vårdcentralen och prata lite så kan de berätta vart du ska vända dig.
Är du i ungdomsmottagningsålder kan du gå dit, istället för vårdcentralen.
Är du 18+ och mår dåligt och känner att du behöver prata med nånn ordentligt, ta kontakt med vuxenpsyk i din ort.
Det verkar så. Tycker du ska berätta för en läkare det du har skrivit här. ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
Lycka till! Ingen ska behöva må/ha det sådär.
