Forumet - Är jag psykiskt sjuk?

Är jag psykiskt sjuk?

2532 0 29
Jag känner ingen livsglädje. Det känns inte som jag "lever". Jag finns till för att göra mina kroppsliga behov & upprätthålla min kropps liv. Jag "orkar" inte längre ens umgås eller vara trevlig mot min familj. Jag går till ett annat rum om någon kommer in till mig. Har inga vänner kvar. Har bara min hund. Det är just nu den enda som jag klarar av att umgås med. Han sitter där brevid mig. Han är ganska lik mig. Undvikande, försiktig, ledsna ögon. Men ändå ibland får ryck av att vara lekfull & vild.

Känns som varje minut av mitt liv går till spillo. Ska det här kännas så här att existera? Ska det kännas krävande, jobbigt?
Och nej. Jag har inga intressen. Jag har lagt att med allt. Kollar inte ens på tv längre. Ibland så läser jag den där lilla rutan med tecknade serier i tidningen. Annars ligger jag här. Och tänker. På sjuka saker, lite bra saker. Och konstiga, filosoferande tankar.

Spana också in:

IamFail:

När räknas man som psykiskt sjuk? När man är som hon i Gothika?


Har ingen aning vad du refererar till, men jag skulle hävda att det är en subjektiv benämning och att det inte finns någon standard, jag ser exempelvis inte deperimerade och likannde som psykiskt sjuka, utan anser att psykisk sjukdom inträder när man har en grovt desillusionerad uppfattning om omvärlden och varandet i största allmänhet.
Trimstrams:

Bup


Har regelbunden kontakt där. Dock inte med psykolog/kurator längre.

Trimstrams:

viljestyrka


Har ingen större sådan. (tror jag, då skulle mitt liv inte sett ut såhär)

Trimstrams:

Om att sluta tycka synd om sig själv


Tycker inte synd om mig själv.

Trimstrams:

Att sluta vilja vara deprimerad.


Jag vill inte vara deprimerad. Vem i hela världen skulle VILJA något sånt? Vem vill ha cancer? Aids? Vara deppad? Inte jag allfall.

sculptura:

Låter som att du tycker lite synd om dig själv, eller är försiktig utan någon speciell anledning.


Har hänt mycket. Men inget som jag vill diskutera varken i en offentlig tråd eller med en främmande person. Att konstatera eller tycka synd om sig själv tråd är det skillnad på. Inget buhu här inte.
ingen annan:

://[love]


Skapade den här tråden för att veta. Jag är osäker på om det här är det som man ska känna. Är det såhär alla känner? Bara att vissa klarar att dölja det mer, för att upprätthålla fasaden, för att världen ska fortsätta "gå vidare"? Vad är det normala?
SUKOF:

Alla mår dåligt! Vissa konstant, andra lite mindre ofta.
Ett briljant boktips till dig: Den nionde insikten av James Redfield.


Tack.

DPope:

mitt tips är att snacka med kurator, BUP, lr bara skaffa en vän o snacka ut om allt med.. en vän som är villig o lyssna o hjälpa till.. inte vemsomhelst då.. du behöver komma ut mer (nu menar jag inte fester o s) men du behöver umgås med folk verkar det som iaf


Jag tror inte på kuratorer, BUP & vänner. Dom har väll sina egna liv och sånt. Vill inte störa dom. Jag har i 6 år varit dålig på umgås med folk & varit allmänt krossad inuti. Men hey, jag lever allfall. Några gånger har jag väll varit nära döden, men det verkar som jag har en skyddsängel som är envis.
IamFail:

Jag tror inte på kuratorer, BUP & vänner. Dom har väll sina egna liv och sånt


men seriöst.. vrf tror du att kuratorer ens finns? det finns faktiskt människor som inte är kuratorer lr ngt liknande som faktiskt bryr sig o VILL hjälpa folk! visst alla har sina egna liv, men man KAN faktiskt vara en medmänniska och hjälpa andra och samtidigt leva sitt egna liv

IamFail:

Jag har i 6 år varit dålig på umgås med folk & varit allmänt krossad inuti.


jag hade varit kass på det i 14 år sen vände det.. MKT roligare och bättre att umgås med folk än att hålla sig för sig själv och stänga in sig och må dåligt ! vi är inte några ensamvargar! vi är skapade till att leva i gemenskap med andra!