Forumet - Är jag sjuk?

Är jag sjuk?

1354 1 11
Egentligen vet jag inte om jag borde skriva detta här.
Men många här verkar vara sådana som förstår en del.
Så tänkte att det kunde vara värt ett försök.

Jag är en sådan som alltid tränat mycket.
Därför har träningen också varit en del av mitt liv.
Men jag har alltid varit ganska ensam i och med det, medan de andra tjejerna i min klass hade gemensamma lagsporter, vilket även innebar samma träningsdagar och träningstider hade jag med simningen alltid andra dagar och andra tider.

Lagsporterna gav dem även en speciell samhörighet, vävde dem samman i en gemenskap jag inte delade.
Att jag alltid känt mig som ’hon den stora tjejen’ gjorde inte det hela särskilt mycket bättre.
Och för fyra år sedan, efter några jobbiga år i låg och början av mellanstadiet då jag varit rent av utfryst slöt jag en tyst bestämmelse med mig själv.

-Att jag skulle bli en av dem, att jag skulle bli lika smal som dem, lika glad, lättsam och omtyckt.

Jag började träna hårdare, tog powerwalks och löprundor utöver de 10-12 timmar i veckan jag redan tränade med simningen.
Snart började jag även skära ned på maten, tillsist åt jag inget på hela dagen, något som slutade med att jag kom hem, tappade kontrollen och tryckte i mig vad som helst.
2 liter glass, tio mackor, inget tycktes vara omöjligt längre.

Ångesten kom såklart, senare, varje gång jag misslyckats, förlorat.
Men efter oräkneliga gånger jag stått böjd över toan vet jag att det är värdelöst, jag kan ändå inte spy, laxermedel har jag testat några gånger, men inte fler än att de kan räknas på bara en hand.
Träningen fick bli dämpningen istället, ventilen.

Jag vet inte ens idag vad som fick det att börja, vad som fick mig att tappa kontrollen.
Men jag är fortfarande fast där.
Den här hösten har jag tränat hårdare än någonsin och för första gången har andra märkt.
Vänner som inte tränar mer än bara några dagar i veckan tycker jag är sjuk, en träningsnarkoman, besatt, som lägger ned så mycket tid på träning.
Även om jag inte höll med dem fick deras ord mig att tänka till.
Jag insåg att jag inte ens kommer ihåg hur det var innan allt var såhär.

Är jag sjuk?
Är det en ätstörning?
Eller är jag bara jävligt dum i huvudet och har noll självkontroll?
StuckInMyBody:

Den här hösten har jag tränat hårdare än någonsin och för första gången har andra märkt.
Vänner som inte tränar mer än bara några dagar i veckan tycker jag är sjuk,


Så länge du inte är förkyld eller dylikt kan du träna på! Skippa skitmaten och träna som bara fan! [wink]

Spana också in:

StuckInMyBody:

Men låter det som om jag faktiskt har en?


En ätstörning är precis som det låter, ett stört beteende när det kommer till mat. Och är ångest inbalandad så kan det mycket väl handla om en ätstörning.

StuckInMyBody:

Hur allvarligt kan det vara i så fall?


Även om det kanske inte låter så farligt i dina ögon skulle jag vilja påstå motsatsen. Sånt här beteende förvärras bara med tiden och långsiktigt kan det bli mycket farligt om du fortsätter svälta din kropp och träna för att sedan hetsa i dig mat då kroppen inte länge klarar av den lilla energi den får.

Det var exakt lika dant för mig när jag utveklade min anorexi, men sakta eskallerade det och jag svaldes helt av ätstörningen. Snart slutade jag äta och ta mitt insulin, vilket gjorde mig jättesjuk. Jag insåg inte det och snart blev jag tvångsinlagd på slutenpsykiatri för att jag inte kunde ta hand om mig själv.

Jag var i livsfara och detta hände på bara ca. ett år.

StuckInMyBody:

Borde jag göra något åt det?


Ja, ja, ja! Du kan inte förlora någonting på det. Bättre att vara på den säkra sidan och få hjälp för det tidigt innan det bara blir värre.

Inte bara det, utan det kan vara andra sjukdomar inblandade som det var i mitt fall, och dessa fysiska sjukdomar (hormonsjukdomar) gjorde så att jag blev väldigt deprimerad. Detta är också väldigt viktigt att ta reda på om man är deprimerad.

Du kan få hjälp, så var stark och ta den!
Träning är ett sätt att hålla kroppen i form, men det är också meningen att det ska vara roligt. Det är inte meningen att man ska få ångest om man inte tränat på en vecka, eller ätit "onyttig" mat och inte "tränat bort det".

Om du känner ångest kring mat och träning, tycker jag att du ska söka hjälp hos någon organisation som jobbar med ätstörningar. Är ju inte så najs att gå omkring och må dåligt. Eller vad tror du?

Tyvärr finns höga förväntningar på utseende i vårt samhälle, att man måste vara smal för att duga. Det suger. Jag är själv "den stora tjejen" och tyckte det var väldigt jobbigt under högstadiet, även om det (som tur var) aldrig gick så långt att jag utvecklade en ätstörning.

Men det går att bli nöjd med hur du ser ut, utan att ändra på utseendet! Kommer ta tid, men är jävligt skönt sen [bigsmile]
Jag tycker inte alls att det låter hällsosamt de du gör. Att träna hårt behöver inte vara någonting dåligt beroende på vilke syfte du har med din träning. Om du vill komma i form tycker jag att du ska be om ett personligt tränings schema plus matschema som du kan följa. Då slipper du förhoppningsvis hetsätningarna. Lycka till <3
Du missbrukar mat och träning för att känna dig smal.
JA du kan mycket väl ha en ätstörning, och en inte så trevig sådan. Det finns stor risk att det bara bli värre om du inte skaffar hjälp NU.
Sluta med dumheterna så fort som möjligt innan ätstörningen växer sig fast och blir en del. En del som förstör dig själv helt i onödan. TA HJÄLP TA HJÄLP!