Forumet - Är jag tillräckligt kär för att stanna kvar?

Är jag tillräckligt kär för att stanna kvar?

2246 0 12
kom förbi texten nedan precis och vad hn beskriver är ungefär vad jag känner/har det just nu med min pv. jag undrar vad ni tänker om detta?

"Jag har varit tillsammans med en 8 år äldre kille (jag 24 och han 32) i snart 1 år. Vi kommer bra överens, gör saker ihop, har bra sex och skrattar tillsammans, ändå känns det som om något fattas. Någon slags själsfrände-känsla kanske. Vi är olika intresse-mässigt och det känns som om vi går runt i ganska så olika världar. Jag läser och skriver, pluggar litteratur och är en allmänt sökande person som trivs rätt bra med att inte riktigt veta. Han är färdigutbildad inom teknik men har inte fått jobb inom den branschen än och är osäker på vad det är han egentligen vill göra. Han är inte den kultur-kille som jag brukar falla för och jag kan känna att hans tankevärld inte känns tillräckligt utmanande för mig.

Jag kan nästan känna mig mer intressant än honom, att jag har en rikare inre värld, att jag har intressen som betyder något och då ifrågasätter jag varför jag inte är tillsammans med någon som kan möta mig på ett mer intresse-mässigt och intellektuellt plan. Han är sällan den som sätter igång en diskussion, som reflekterar högt över saker, det känns ofta som om jag måste dra ur honom vad han tycker/tänker/känner. Vi har pratat om det här, han försöker, men jag känner mig liksom aldrig nöjd...alltid har jag något att klaga på honom för.

Mer eller mindre hela tiden har jag tvivlat på om han är rätt för mig, om vi egentligen passar ihop, om han kan utmana och inspirera mig intellektuellt, om han är tillräckligt spännande, snygg, drivande etc.

Jag drogs till honom blixtsnabbt, föll för hans intensiva blick, hans ärliga och rättframma attityd, vilket han säger också var det som han föll för hos mig- min äkthet och rättframhet. Vi är lika på så sätt att vi strävar efter att vara egna individer, att göra något som känns betydelsefullt för oss. Vi är båda ärliga, ganska modiga och positiva människor. Men mitt ständiga klagande på hans person, min förvirring över relationen, min tveksamhet inför om vi verkligen passar med varandra, gör det hela ganska jobbigt och passionen tycks alltmer falna. Jag är rädd att jag är en relations-förstörare. När jag får sådana här tvivel-svackor är han den som lugnar mig, lyssnar på mig, vi pratar om vad jag tvivlar på och det känns nästan alltid bättre efteråt. Under sådana här samtal kan han lyfta fram våra olika tankesätt, att vi beter oss på olika sätt, att det är sådant som utgör tvivel hos mig och efteråt känns det ofta bättre och som om allt handlar om min dåliga självkänsla, att jag söker någon slags idealpartner för att själv känna mig bättre. Att jag kritiserar för att jag någonstans är rädd.

Några halvbekanta kompisar till mig har uttryckt förvirring över att vi två är tillsammans. De tycker att jag är mkt snyggare, roligare, verkar smartare etc. De har iofs inte pratat så himla mkt med honom. Men knappast någon, vänner el familj, har uttryckt något större intresse av honom..vilket påverkar mig och mina känslor och gör mig mer osäker. Jag har börjat fantisera om andra killar lite och ibland känns det som om jag tror att jag skulle passa bättre med nästan vem som helst förutom honom. Ändå är det något som gör att jag stannar.

Han säger att jag visst är kär, att vi har det jättebra, att min kärlek för honom lyser igenom, men att det är mina inre hämningar och mina issues som gör att jag inte vågar släppa in honom i mitt liv på riktigt. Att det är någon slags dålig självkänsla som gör att jag vill kunna spegla mig i honom hela tiden. Så känns det faktiskt lite- att min partner ska kunna bekräfta att jag är en bra människa. Tidigt började jag tänka att mitt tvivel kan ha att göra med min uppväxt- skilda föräldrar, en ganska hämmad pappa som var svår att nå och fortfarande är. Att jag inte har en verklig bild av hur en kärleksrelation fungerar och därför inte kan hantera ett förhållande, att jag har dålig självkänsla och vill ha partners att kunna sätta på piedestal för att boosta mig själv.

Jag vill inte lämna ett förhållande pga inre, olösta problem och skumma tankemönster fr. barndomen. Men om jag nu inte är tillräckligt kär, så vill jag såklart inte stanna bara för att ha någon.

Ge mig råd, tankar och teorier!! Tack på förhand."

Spana också in:

jag saknar att ha långa, goda, reflekterande diskussioner

när jag t.ex har hängt med honom en hel dag, gått runt på stan, käkat ute, myst och haft trevligt, så kan jag känna att jag saknar något. att jag försökt nå fram och skapa samtal men inte lyckats på önskat sätt... det har inte blivit tillräckligt intressant eller givande helt enkelt... jag känner då ett slags missnöje, en slags tomhet

det känns helt kasst att göra slut av en sån anledning, men han är nöjd och jag är inte nöjd och jag ser inte att det skulle vara någon mening med att ta upp det med honom? ser ni?