Forumet - Är jag verkligen ateist?

Är jag verkligen ateist?

413 0 8
Jag har funderat ett tag på om jag verkligen är ateist.
Jag tror i själva verket inte på att någon gud sitter där uppe i himlen och bestämmer över människor, nej.
Men jag tror dock på livet efter döden, samt att andar och demoner existerar.

För er som vill läsa er in mer i hur jag tänker så berättas det här under.
Vill inte ha några kommentarer så som "ah fast andar existerar inte", för det är inte det jag frågar om.

Så, here goes nothing.
Under hela mitt liv, min barndom, etc, så har jag kunnat känna/se och möjligtvis tala med andar, precis som min pappa och min farbror och många andra i min släkt.
Det är ingen tvekan om att dem existerar imo då jag sett det med mina egna ögon, och med det så sammankopplas även demonerna.
Jag talade med några av mina kompisar som också tror på samma saker (Som dock säger sig vara Satanister) om något som hände i åttonde klass när jag mådde som sämst. Jag hade en svart, lång, varm skugga bakom mig flera gånger per dag som var där och lugnade ner mig så fort allting började gå åt skogen. På den tiden så förlitade jag mig på att det var någon som ville skydda mig och började därefter kalla den för min Skyddsängel.
Dock så kom jag och mina kompisar fram till att detta i själva verket vart en demon som sökt sig till mig pga hur jag mådde och hur min aura bara vart rundande med negativ energi. Mina föräldrar visste inte om att detta hade hänt men jag berättade det nu, tre år senare, där något extremt obekvämt hände.
När jag började prata om det vid matbordet med mamma och pappa så kände jag den varma känslan som jag brukade känna, blev helt lugn och min blick blev helt död. Värmen bara fortsatte och jag började svettas något otroligt, min rygg och panna bara rann av svett när jag i själva verket inte hade vart ett dugg varm innan.
Då märktes det bara ännu mer att något var fel. Det är som om den suttit och väntat i tre år på att jag skulle bli ännu sämre igen så att jag kunde ge iväg mig själv. Detta är även under perioden som jag såg ansiktena i mitt rum som jag skrivit en tråd om innan ( Här är den ), men då hade jag en helt annan tankesättning över det hela och sammankopplade inte det med skuggan även om det hände under samma tidsperiod.

Sedan kommer vi till tanken om liv efter döden.
Det är i stort sätt bara en teori som jag tycker känns extremt rätt i tanke med vad jag märkt under dem senaste månaderna.
Så själva teorin är att när man dör så kan eller kan man inte gå vidare pga att man väntar på att något ska hända eller för att något inte är gjort ännu. Det är därför det finns hemsökta objekt för att dem en gång i tiden tillhört någon som den var speciell för. Samma med att dem kanske vill säga hejdå till någon speciell och vill att dem ska kunna märka att man är där, eller så bestämmer man sig helt enkelt för att inte gå vidare.
Men om man i själva verket bestämmer sig för att gå vidare in i ett nytt liv, då ställs man "på kö" för att födas.
Demoner då?
Jo, då tänker jag att man helt enkelt sålt sin själ eller följt sin demons steg (Till självmord eller mord till exempel) för att man inte hade någon annan att förlita sig på. Dem liksom dras till ensamma personer som mår dåligt, och när man därefter dör så har man gått med på att bli en demon själv, eller snarare att man är fast i att vara en.

Och här kommer även det som jag märkt under de senaste månaderna.
Jag misstänker att jag kommer ihåg något från mitt tidigare liv, då ingenting känns logiskt utan att tänka på det sättet.
Om man tar min fobi till exempel.
Jag är extremt rädd för pipande höga ljud, men ingenting under min barndom har haft något med det att göra. Jag har alltid fått extrem panik när larm går igång, oavsett vad som hänt och oavsett åldern.
Drog även upp att jag är extremt fast i namnet David som jag alltid använder när jag utsäger mig för att vara kille (I gaming eller liknande) för att det känns så otroligt jävla rätt, vilket är ett namn som används i många olika länder.
Tog upp detta med en annan kompis som också tror på andar som förstod mig och sa att det låter som om jag levt under andravärldskriget. Mitt namn var David, jag var en kille, levde under hitlers tid och fick panik av larm och höga ljud. Det är logiskt, right? Men nu ska jag inte dra slutsatser om det, ska i själva verket söka upp ett medium som kan hjälpa mig att slutföra detta.
Vet att det inte har mycket med själva frågan jag ställde att göra, men kunde likaväl säga det.

Så vad tycker du?
Är jag verkligen ateist? Jag tror ju trots allt inte på någon gud.

Inga kommentarer

Senast ändrad 17 Mar 2016, 13:00 av Exner
Tråden har 8 svar. Sortera efter:

Bästa svaret

Du är inte ateist
Med tanke på att du tror på andar, spöken och demoner så kan du omöjligt vara en ateist eftersom en ateist hade förklarat det lika omöjligt som att en gud skulle existera.
Jag skulle nog ''stämpla'' dig som agnostiker, det må inte vara en religion men en trosinriktning även om det kan vara lite otydligt med exakt vad man tror på iaf när det handlar om gud i sig. Jag är själv agnostiker men jag tror att det kan finnas andar och spöken då jag har sett några men som försvann när jag blinkade eller mer tydligt stängde ögonlocken.

Spana också in:

Detta är nog inget teologiskt problem. Men är du osäker så är du väl agnostiker.
Ateism är när man inte tror på något högre än sig själv.

Vilket du gör...
Nej, du är inte ateist, du är troende.