Forumet - Är någon som jag?

Är någon som jag?

442 1 3
Är det någon här som ibland kan må skit och sitta och gråta och ha ångest. Sen efter en stund så börjar du skatta åt dig själv och säger " du söker bara uppmärksamhet" "sluta tyck synd om dig själv"  "bra skådespel iallafall" osv.. Vet inte dock hur jag kan tro att jag söker uppmärksamhet för jag pratar aldrig med någon om hur mår. Men Vet inte vad jag har för fel för det verkar fan inte normalt, vill inte ha någon diagnos eller något av er vill bara veta om någon av er är likadana? Om jag försöker prata med en kurator eller något så börjar jag tveka på allt jag sagt och tror att jag inbillar mig allt "för jag vill ju ha uppmärksamhet"

Kommentarer (1)

  1. Japp, du är inte ensam.

Senast ändrad 5 Mar 2015, 00:01 av Kubiken
Tråden har 3 svar. Sortera efter:
Vad jag tror så är det psykisk angelägenhet. Då man mår sämre psykiskt så är man sorgsen och mår allmänt nedåt. Men då man kan se sig löjligt då man ej vill befinna sigsjälv i den situationen så får man tvivel och försöker att tro att det är låtsaskänslor.
      Om det är så, så tror jag även att det är bra att man försöker att lösa sladdtrasslet istället för att ignorera det då trasslet kvarstår och det finns även chans att det blir ännu trassligare. Det kanske tar lång tid och man blir irriterad på trasslet då det är svårt och jobbigt att ta i tu med det, men det gäller att inte ge upp, försök att se framsteg,
     Man kan även be om hjälp, låta någon hålla i andra ändan fast man måste ändå lösa trasslet själv, men det går smidigare med en hjälpande hand i andra ändan.

Svårt att förstå vad jag skriver men är inte så hygglig...

Läste även igenom vad jag skrivit och det låter som något för jättedeppigt men det appliceras på alla sortens trassel/hinder.
Kan hålla med om en del. Jag har mått dåligt en hel del, men aldrig berättat det för någon (så länge man inte räknar anonymt över nätet). 

Det har varit delvis för att jag vill kunna klara mig själv, och delvis lite som du säger att jag inte vill dra alltför mycket uppmärksamhet till mig. 

Det är inget fel med dig, och om du vill ha stöd tycker jag inte att du ska tveka att prata med nära om dina problem. Om inte annat kan du uppsöka psykolog eller liknande. 
Det är nog bäst att inte söka uppmärksamhet när något har hänt, varför vill man att andra människor ska ha synpunkter på vad man själv har gjort? Så vill man ju inte alltid tala om allt, själv så  är jag ganska känslo kall, så stänger oftast in all ångest och depression och bara hoppas på att det ska gå över.

Sen om du verkligen mår dåligt prata med föräldrarna eller bästa vän/pojkvän, man mår alltid bättre när man har fått prata ut.