Forumet - Är så blyg

Är så blyg

643 1 4
Hej!
Jag vet inte om ni kan hjälpa mig med det här men jag började 1:an i höstas på ett nytt gymnasium. Jag har bytt två gånger för att jag inte hade vänner och trivdes inte i skolan. Har bytt två ggr och i börja när jag började på det gymnasiet går på nu fick jag vänner och har några att vara med, men när jag är med så pratar ingen med mig. Jag har försökt börja starta konversationer men de svarar knappt eller så hör de inte för att jag är så tyst. Jag har en diagnos som gör så att jag har svårt med det sociala och är mer blyg än andra. Nu i skolan kan det gå flera dagar som jag inte pratar med de och känner att det börjar bli jobbigt, jag ska gå till kuratorn och få hjälp och rektorn vet också om det här men det känns som de inte kommer bli någon förbättring. Och jag orkar inte byta skola igen till tvåan men jag kommer tycka det är jobbigt att gå här igen för att jag inte har några vänner.  Jag har två personer som jag har pratat med i de andra klasserna oxå men känner knappt de heller, är så dålig på att lära känna personer. Jag har alltid velat ha vänner men jag har knappt inga utanför skolan heller! Snälla vad ska jag göra? Och jag har dåligt självförtroende också och vet inte hur jag ska jobba upp den för varje gång jag ska säga ngt bra om mig själv tänker jag snabbt att det är konstigt eller så. Tacksam för hjälp snarast!
Tänker bara att det är ju bra att du får träffa kuratorn som faktislt befinner sig där på skolan.. och har kompetens :) Du kanske kan ha det som första steg.. det är inte säkert att det inte blir bättre. Lösningen verkar ju inte ligga i att byta skola iaf, det är nog väldigt påfrestande att jämt göra det.

Får du något stöd för din diagnos?

Spana också in:

Det var synd att höra att det här har blivit så jobbigt och allt gått så dåligt för dig att du har känt sig tvungen att byta skolor, jag kan förstår hur du känner och har själv varit där, kan relatera till det flesta som du skrivit. Det är bra att det nu går lite bättre för dig och att du till skillnad ifrån förut haf några att vara med, skönt att höra.  Jag kan relatera till det där med, jag pratar oftast så tyst för att blyg med men när jag väl tar kraften och verkligen försöker med att prata högre, äntligen försöka mitt bästa med det jag har planerat att komma med och när jag väl säger det så känns det som att andra ignorerar mig, att det jag sagt just då var så ointressanf att ingen la märke till det. Träffar du fortfarande psykologem som har gett dig din diagnos? Kan tänka mig att det skulle vara en bra idé om den där personen ger dig stöden och hjälp när du behöver det efter att ha diagnosterat dig med diagnosen. Om det är okej för dig att besvara, Vad är det för diagnos, är intressant av att få veta eftersom att det skulle kunna vara till hjälp.