Forumet - är så less..

är så less..

589 0 8
Jag har tagit upp detta problem tidigare men jag är så sjukt trött på att inte bli tagen seriöst av mina föräldrar, jag är 20 år, blir 21 om nåra månader och jag känner mig som en robot med på och av knapp för dom. visst jag har en diagnos som gör att jag inte fungerar på samma sätt men att de ska börja anta saker och sådant, gör mig bara ledsen. det kan vara allt möjligt, från att jag har ont i magen,till att jag ska förklara en sak som de genast missuppfattar och antar saker men jag har inte då hunnit förklara hur jag menade. jag förstår inte hur de fungerar alls, då de borde ha mer förståelse och tillit för mig som är så stark i mig själv. jag tycker det är världens bästa föräldrar men jag vill bli självständig och en egen människa med egna beslut, jag vill inte den ska behandla mig som en robot, jag behöver inte hjälp bara för att de antar jag är osäker. jag har berättat hundra gånger för de hur jag känner, men de upprepas bara igen och igen. vill verkligen förstå varför dom tror massa saker om mig när de vet att jag är väldigt stark i mig själv. 
Tyvärr är många föräldrar på detta sätt. Det enklaste är att helt enkelt leda med exempel. Gör saker som visar att du är självständig, ta viktiga beslut själv. Var din egen person. Detta är inte lätt men är nyttigt mest för dig själv men också för dina föräldrar.

Panda: Tyvärr är många föräldrar på detta sätt. Det enklaste är att helt enkelt leda med exempel. Gör saker som visar att du är självständig, ta viktiga beslut själv. Var din egen person. Detta är inte lätt men är nyttigt mest för dig själv men också för dina föräldrar.
Jaha det är så? önskar jag kunde se det så med. men känns mer som om allt handlar om att jag har en diagnos och det är därför de behandlar mig på ett visst sätt. om man jämför med min syster som är ute och festar och är nästan aldrig hemma (hon är 18) så tycker dom det är okej men när jag skulle hem till killen jag är tsm med nu för första gången, så var det värsta grejen. jag har liksom träffat killar på nätet sedan jag var 12 år gammal och att jag skulle hem till en kille jag dejtade när jag är 20, känns ju lite väl att börja oroa sig över. 

Josbec:
Jaha det är så? önskar jag kunde se det så med. men känns mer som om allt handlar om att jag har en diagnos och det är därför de behandlar mig på ett visst sätt. om man jämför med min syster som är ute och festar och är nästan aldrig hemma (hon är 18) så tycker dom det är okej men när jag skulle hem till killen jag är tsm med nu för första gången, så var det värsta grejen. jag har liksom träffat killar på nätet sedan jag var 12 år gammal och att jag skulle hem till en kille jag dejtade när jag är 20, känns ju lite väl att börja oroa sig över. 
Jo det är klart. Men nästa gång du ska hem till någon så kommer det inte vara en lika stor grej.

Spana också in:


Panda:
Jo det är klart. Men nästa gång du ska hem till någon så kommer det inte vara en lika stor grej.
du som är kille och är i min ålder, eller ja du är 22 och jag blir 21. Men du borde ju veta lite hur killar tänker? nu är det ju så att alla är olika men jag bara tänkte om du kunde sammanfatta eller förklara lite hur han (min pojkvän) tänker. bättre att fråga en kille än att fråga någon som inte ger så jättebra svar. nej men jag har ju pratat med honom såklart men vill mest höra från en annan kille hur han ser på det hela.

Josbec:
du som är kille och är i min ålder, eller ja du är 22 och jag blir 21. Men du borde ju veta lite hur killar tänker? nu är det ju så att alla är olika men jag bara tänkte om du kunde sammanfatta eller förklara lite hur han (min pojkvän) tänker. bättre att fråga en kille än att fråga någon som inte ger så jättebra svar. nej men jag har ju pratat med honom såklart men vill mest höra från en annan kille hur han ser på det hela.
På din situation med föräldrarna menar du? För mig hade det inte varit en stor grej alls. Förstår hur föräldrar kan vara och det är inget konstigt med det. De vill ju bara ditt bästa. 
Finns ju också de som är riktigt illa och verkligen sätter stopp för sina barns liv.

Panda:
På din situation med föräldrarna menar du? För mig hade det inte varit en stor grej alls. Förstår hur föräldrar kan vara och det är inget konstigt med det. De vill ju bara ditt bästa. 
Finns ju också de som är riktigt illa och verkligen sätter stopp för sina barns liv.
Nej menade mer bara hur han tänker allmänt, då jag inte förstår ibland hur killar tänker. 

Panda:
Aha asså nä, sånt är svårt. Det lättaste är att vara ärlig och öppen med honom. Killar kan ha svårt för sånt där. Det är därför viktigt att berätta precis hur du känner och tycker.
Nej för ett problem jag har som jag tycker är lite jobbigt är när vi är hos han så sitter han mest och spelar och sen är han med mig lite och ibland kan han typ bara putta till mig lite för att visa att han bryr sig, när jag råkat somna eller så. jag har ibland tagit med mig datorn så vi kan spela tillsammans. men har bara ingen datorväska och jobbigt att ta med datorn varje gång. och sen så bor han själv med två andra killar och då antar han att jag ska rota osv där hur som helst, så han fatta ju inte att jag ville att han skulle fråga om saker, istället för att bara de finns de och de där. kände mig rätt obekväm just då, eftersom jag kände bara honom och inte de andra killarna och det är jobbigt fortfarande, jag sitter hela tiden på hans rum, och en gång ville han att jag skulle handla mat själv, och jag har ju bara vart där tre gånger så jag kan ju ingenting om stället. han är väl van att vara självständig, då han är 24 och bor själv, medan jag bor fortfarande hemma. så vet inte hur jag ska göra.