Aviseringar
Rensa alla

Ätstörning- din egen berättelse


Ämnesstartare

Hejsan alla!
Jag skulle vilja höra andras berättelser om ätstörningar, hur det började, känslor, tankar. Allt från "dagboks-texter", dikter till korta meningar. Skriv gärna!

Jag är 19 år och lever själv med en ätstörning som kommer och går och tycker att det är intressant och bra att höra andras berättelser och levnadshistorier.

Tack på förhand!


   
Citera
gulan

mitt började helt plötsligt för över ett år sen och jag lever med det till och från varje dag. det är så sjukt hur man kan gå från vrålhungrig till mätt utan att äta och det är faktiskt riktigt jobbigt när folk börjar fråga. Dom flesta tycker att det hör ihop med att man vill gå ner i vikt och sånt men det måste det inte alls ha med att göra. Visst jag kräks ibland men det är utan att trycka ner fingrarna i halsen och känna mig tjock. Jag vet inte varför jag gör det men jag har äntligen börjat acceptera mig själv bra igen och sluta känna att det är fel på mig och att jag är sjuk.. [love]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Tack för svar! Ja, ibland är det bättre, ibland sämre. Intressant men också läskigt hur man kan lura sig själv och kroppen och gå runt och inte vara hungrig på länge, känner igen mig i känslan. För mig kom det till en punkt när jag inte förstod själv varför jag ville gå ner i vikt. Det hade bara blivit en vana och en livsstil som sedan var oerhört svår att ändra på. Lycka till med allt!


   
SvaraCitera

Efter många år med såna problem är min bestämda uppfattning att ingen av oss skulle må bättre av att jag (eller nån annan) skriver ner sin historia här. Just ätstörningar är så olik andra sjukdomar - att höra om andras upplevelser är i de flesta fall inte till nån hjälp alls utan bara triggande. I synnerhet eftersom fokus ofta läggs på hur sjukdomen började/vilka fysiska uttryck den tog sig osv.


   
SvaraCitera

annoyed:

triggande

oh yes.
tycker vi kan lida med varandra i tysthet istället. eller prata om sälar [sad]


   
SvaraCitera

de är tjocka och glada...iaf


   
SvaraCitera

Postlapsaria:

eller prata om sälar

[y]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Hej! Jag tror på att öppenehet är viktigt för att problemet ska uppmärksammas och syndliggöras. Självklart är det oerhört personligt och kanske också mycket jobbigt att prata om, men det är upp till var och en att göra det.

Att det skulle vara triggande att läsa någon annans berättelse kan vara en risk, men samtidigt anser jag att det är bra för andra, både utomstående och personer som själv lever med liknande problem, att läsa. Att veta att det finns andra med liknande problem kan kännas som en tröst, att man ej är ensam, samtidigt som det kanske såklart också är jobbigt.

För mig betyder det oerhört mycket att höra andras berättelser.
Tack för svar!


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

För mig har det aldrig blivit något bra av att läsa andras berättelser. INGEN har haft ätstörningar på samma sätt som jag har.

Inte ens läkaren valde att behålla min anorexia nervosa-diagnos, trots att alla somatiska symptom stämmer och jag tvingats in för att rädda livet med sond så många gånger under årens lopp.

Nu har jag ätstörning UNS, för JAG PASSAR INTE IN. 🙁

Jag känner mig verkligen så ensam. Inte ens bland anorektierna som liknar mig passar jag. Jag känner mig så utanför. Suck.


   
SvaraCitera

jag känner inte till något annat sätt att leva. i tre års tid har min vardag präglats av detta. om jag tänker på det, jag är tjugo år och har ingen aning om hur en måttligt mängd mat per dag ser ut. därav kan jag få panik över att jag ätit två mandariner innan klockan två en dag. är inte det mycket?

jag lever för morgondagen.

jag vet inte om det var jag som skapade det här. det kan ha varit de andra.


   
SvaraCitera

oj, just det, jag är en poet i undernärda skor. fokus på poet.


   
SvaraCitera

mopsen:

oj, just det, jag är en poet i undernärda skor. fokus på poet.

Vad fint.


   
SvaraCitera

Hej. Jag vet inte om jag har någon historia direkt eftersom jag inte ens vet om jag har ätstörning eller inte. Men i ungefär ett år har jag hetsätit så fort jag har varit ensam hemma/kommit hem från skolan. Jag har haft magkatarr från och till sedan jag gick i sexan. Jag har aldrig riktigt passat in och har bytt klass två gånger. Nu har jag det lite bättre, men jag mår fortfarande väldigt dåligt. Jag har ett superdåligt självförtroende. Jag har även varit deprimerad ganska mycket då och då. Jag känner mig väldigt ensam för ingen verkar ta mig på allvar. Jag har sagt massvis av gånger till mina föräldrar att jag behöver hjälp, men de hjälper mig inte alls på det sätt jag skulle behöva. Jag pratar med kuratorn på min skola ibland, men hon är helt konstig och hjälper mig inte det minsta. Jag gråter mig till sömns ibland och jag skulle verkligen behöva någon att prata med. Någon som har tips på vad jag kan göra? Jag mår vekrligen inte bra just nu [cry]


   
SvaraCitera

thinspoqueen:

Någon som har tips på vad jag kan göra?

Ungdomsomtagningen lyssnar kanske på dig?


   
SvaraCitera

thinspoqueen:

n är helt

Kontakta BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) i din stad.


   
SvaraCitera