Forumet - Ätstörningar?

Ätstörningar?

150 0 5
Okej, till att börja med så vet jag inte ens om det jag har kan kallas för ätstörning, eftersom jag vet att det finns många andra som har det mycket värre och jag är säker på att jag inte har anorexia, bulimi eller någonting sådant. Men jag skulle ändå vilja veta varför jag är som jag är när det gäller mat, det känns inte riktigt normalt.

För några månader sen hade allt blivit normalt igen och jag kunde äta precis som vanligt. Men sen stegvis så började allt gammalt komma tillbaks igen och jag åt inte lika mycket längre. Jag slutade äta frukost, för att jag mådde så illa på morgonen (troligtvis pågrund av att jag inte sover någonting). Vilket ledde till att jag inte presterade bra i skolan, jag fick ingen energi på morgonen och det ger inte bra resultat. När det var dags för lunch så var det enda jag fick i mig lite grönsaker och ett glas mjölk, jag fick inte ens i mig min favorit mat som är makaroner. Hur mycket jag än försökte. Det gjorde mig rädd. När det var dags för middag hemma, så åt jag minst 2 portioner. För jag var så hungrig. Det enda jag kunde äta var i princip middag. Kort och gott. Jag levde nästan bara på middag.

Det är ungefär så det är idag också. Jag äter nästan aldrig frukost, gör jag det så dricker jag antingen ett glas oboy bara. Eller en skål flingor. Lunch brukar jag skippa helt och sedan när middagen kommer äter jag som en gris. Det är bara då jag har aptit.
Det här stör mig något otroligt, det skrämmer mig också. Jag vet inte vad det är jag ska göra. Jag vill inte heller söka hjälp egentligen för det känns som att det inte är tillräckligt ''farligt'' för att söka hjälp över det. När jag pratade med mamma om det var det enda hon sa ''Ojdå, det låter inte bra'' sen så var det liksom inget mer med det. Hon verkar inte vara orolig så varför ska jag behöva vara det?

Okej det här blev en väldigt lång text, men om någon ens orkat läsa det här. Snälla bara skriv något, om någon känner igen sig. Förklara vad det kan bero på och.. Är det farligt?
För jag är rädd. Otroligt rädd.

Nu har jag lättat mitt hjärta på en helt främmande sida för helt främmande folk, men jag vill bara ha respons. Observera att jag inte har berättat det här för någon förutom min mamma. Så jag är lite känslig.

Hoppas att någon läser detta och kommer med ett någorlunda bra svar, eller bara uppmuntrande ord. Det skulle betyda mycket!
Prova att äta nyttig frukost som håller ditt blodsocker på en jämn nivå fram till lunch och ät av skolmaten. Du ska se att du inte blir lika akuthungrig på kvällen och din ork och ditt humör kommer att vara jämnt och på en högre nivå hela dagen.
Om man mår illa när man ska äta och inte ätit på länge så kan det vara för att man är så hungrig att man mår illa, så är det för mig ibland. Man tror att det ska bli värre om man äter men i själva verket är det tvärtom.

Att du sover dåligt har säkert också att göra med att du äter dåligt.

Spana också in:

Detta kanske är en något osannolik bot, men sedan jag insåg att jag var laktosintolerant och därmed slutade med mjölkprodukter så har min aptit blivit mer stabil. Jag menar, ingen människan är ju egentligen gjord för att klara laktos efter 3-4års ålder, om inte tidigare och är man känslig så kan det visa sig på märkliga sätt.