Forumet - Ätstörningar och kön

Ätstörningar och kön

119 0 16
("Kön" med tj-ljud alltså.)


Jag har tänkt lite på detta. Från våren i nian till våren i ettan hade jag en ganska skev syn på min kropp och den mat jag åt. Tror jag gick ner ett antal kilo på någon månad eller två.

Jag har alltid varit smal, alltså smalare än average-smal. Så detta var lite, i efterhand, oroande. Jag vet inte om man ska skriva längd och vikt och så, men äh, det var inte bra i alla fall. Närmaste 10-tal kg var ganska sjukt lågt.

Hursomhelst... jag mådde väldigt dåligt i nian. Först dog mormor på hösten, sen morfar på våren, ungefär samtidigt som jag först tar mina första steg ut ur garderoben. Ganska så crazy time... heh

Jag rasar i vikt och jag känner plötsligt "detta var ju enkelt, jag kan kontrollera nåt!" Det handlade aldrig om att jag egentligen ville bli smalare, utan att driva mig till något jag egentligen kunde klara av, samt, förstår jag, visa att jag mådde dåligt, tror jag.

Det är ganska knäppt. Det började med att jag ville kontrollera något, men det utvecklades till att jag trodde detta var ett sätt att få hjälp från de inre demonerna. Min kropp hade jag visserligen aldrig tyckt om, men den var ju inte problemet.

Händer inte så mycket. Sommaren kom och det var väl rätt kaotiskt. Sen kom hösten, ny skola, nya kamrater. Och maten på skolan var rätt kass. Jag åt mer sallad än något annat. Dessutom var den vegetariska maten mer smakrik än den "vanliga" så jag åt ofta av den.

Kompisar tyckte inte om detta. De såg att nåt var fel. Men jag växte ur det fram emot våren när jag började må bättre (blev kär! [y]) och så blev det.

Sen blev det en flytt till England och jag tänkte inte så mycket på maten i sig. Andra problem tog överhand.



Hmm... blev lite långt. Men iaf -- jag är en kille och jag hade aldrig mött en kille som haft det likadant (tyckte jag). Och jag var väl ganska lindrigt i det hela. Klarade mig undan att hamna i dålig spiral. Och så vidare.

I slutet av Englandstiden (var 18 år gammal) blev jag inlagd på psyk för vanföreställningar, depression, ångest och allmänt pisstillstånd, heh. Där mötte jag anorektiker och bulimiker och de var alla tjejer.

Hm.Jag pratade mycket med en tjej under min tid på sjukan där. Hon hette Helen och var väldigt trevlig. När vi fick mer friheter gick vi på långa promenader och vi pratade mycket om ätstörningar och så. Det var väl sista gången jag pratade om dem från mitt perspektiv.

Nu är jag 24 år och jag varit mycket med psykiatrin och så. Jag har mött väöldigt många som tvångsvårdats för ätstörningar och de har alla varit kvinnor.

Varför är det så här egentligen? Varför är det mer vanligt för tjejer att råka ut för detta än för killar?

Jag vet inte...

(Sorry för allt off-topic här, men behövde skriva ut mina tankar och minnen också....)
jason:

Varför är det mer vanligt för tjejer att råka ut för detta än för killar?


De har kanske fått för sig att ju smalare desto bättre, och att killar gillar smala tjejer. Finns väl trådsmala skyltdockor och photoshopade modeller i tidningar osv som kan ha influerat dem.

Det ska ju alltid bantas i dagens samhälle också, på varenda fruntimmerstidning står det typ "bli smal och snygg" på omslaget. Kan ju vara sånt.
jason:

Varför är det så här egentligen? Varför är det mer vanligt för tjejer att råka ut för detta än för killar?


jag tror att det händer med fler och fler killar också. skulle också tro att bara tjejer får den uppmärksamheten och vågar visa det öppet mer medan killar skäms och inte vill visa sig svaga. samma sak med folk som skadar sig själva. överallt hör man hur fler och fler tjejer sysslar med sånt och har ätstörningar, man läser det i tidningen, man snackar i skolan, ser det på filmer. men aldrig tar nån upp att även killar gör sånt så därför gömmer vi oss kanske mer?

en tanke
jason:

Varför är det så här egentligen? Varför är det mer vanligt för tjejer att råka ut för detta än för killar?


Utseendehetsen är väl jämförelsevis större för tjejer, och dessutom handlar utseendet mer om vikt när det gäller tjejer medan killars utseendeideal fokuserar mindre på vikten. Dessutom förväntas killar vara aktiva och tjejer passiva, och det gör nog att tjejer uttrycker sig "inåt", dvs mot sig själv, och killar "utåt", dvs de kanske oftare blir aggressiva mot andra och slåss än aggressiva mot sig själva som tjejer, som svälter sin kropp och skär sig i armarna.

jason:

(Sorry för allt off-topic här, men behövde skriva ut mina tankar och minnen också....)


Det är ett av de bästa med att alls debattera/kommunicera: man får uttrycka det man känner/tycker, för sig själv också.

Spana också in:

Hm, intressanta kommentarer!

Som jag förstår ätstörningar så handlar det egentligen inte om utseendet primärt. Det är en sekondär grej, något av en "bonus". Det primära, vad jag förstår, är känslan av kontroll, känslan av att kunna styra, ändra...

Av alla jag pratat med så är det denna grej som gör att de har så svårt att "släppa taget". De flesta är inte så pass verklighetsfrånvarande att de tror att 38 kilo på 175 cm lång kropp är sunt, friskt och snyggt.

Jag tycker det blir mer som ett rättfärdiggörande -- att man omedvetet tänker "om jag bara går ner till under 40 så är jag bra, är jag bra, då är jag snygg!"

Denna drivande till att gå ner i vikt blir väl mer som att man har en målvikt beroende på sin längd och så. Ibland kanske målvikten är skev. För mig var den 42 et tag (jag var inte så lång som i dag då) men jag ville under 42, ganska mycket under, för att överbevisa mig att jag kan klara av mer än mina mål. Jag är bättre än så! Oc att om man nu skulle gå upp i vikt av en anledning så har man lite "andrum" mellan ens nuvarande vikt och målvikten. T ex, väger man 45 kilo och målvikten är 50, kan man ha råd att gå upp till 48.

Och därför pressar man sig neråt, kanske...

I dunno.

För mig var det väldigt lite om utseende. Jag äcklades redan av min kropp. Kroppen var aldrig motivator i det att jag ville se smalare ut. Däremot blev ju effekterna på kroppen bevis på att det man gjorde var "bra". Ju fler revben som syntes, desto bättre kontroll hade jag.

Ungefär så...

Jag tror inte det handlar om utseendefixering egentligen... Det verkar väldigt förenklande.
jason:

Jag tror inte det handlar om utseendefixering egentligen... Det verkar väldigt förenklande.


jason:

För mig var det väldigt lite om utseende. Jag äcklades redan av min kropp.


jason:

Det primära, vad jag förstår, är känslan av kontroll, känslan av att kunna styra, ändra...


jason:

"om jag bara går ner till under 40 så är jag bra, är jag bra, då är jag snygg!"


Jag tycker du sammanfattar det bra här ovan: egentligen handlar det om självhat, vilket i sin tur handlar om en känsla av att man inte kan kontroller sitt liv. Då försöker man kontrollera sin kropp i stället. Man motiverar det som att man vill bli snygg, men utseendet handlar egentligen om "utseendet" på sitt liv.

I min förra kommentar svarade jag mest på varför det drabbade tjejer oftare, och menade att det nog var för att tjejer pga normen uttrycker sig inåt, på sig själva, medan killar uttrycker sig utåt, dvs på andra.