Forumet - Ätstörningshelvete

Ätstörningshelvete

1080 1 5

Fettet väller ut överallt när jag står framför spegeln, tankarna maler på. Du åt för mycket, för mycket, spy upp det. Omedelbart. Hjärnan maler på och jag är bara så himla trött. Trött på livet, på maten, på sömnen, på yrseln, på allting som finns. På mig själv och på ätstörningen. Den har mig i ett fast grepp, försöker förstöra mig mer och mer för varje dag. Det var aldrig såhär det skulle bli, aldrig här jag skulle hamna. Det var i februari och jag testade att inte äta, testade att svälta och hungern försvann efter två dagar. Sen kom tankarna och den förvrängda spegelbilden. 20 kilo ner på ett år, 10 kilo upp på tre månader. Frisk sa dem till mig, att nu är jag det, frisk. Och jag var långt ifrån det. Jag stod på vågen minst fem gånger om dagen, grät om jag gått upp något hekto. Hetsåt, spydde, hetsåt, spydde. Och rösten skrek på mig, vargarna ylade lång nere i bröstet. Jag ville inget annat än att vara död, jag ville inget annat än att leva. Jag ville döda den, rösten i mitt huvud, rösten som sa att jag var tjock, rösten som skrek att jag skulle ta livet av mig. Men jag hade redan gett upp.

Tycks?

Spana också in: