Forumet - Akut hjälp!

Akut hjälp!

350 0 5
Hej..
Jag har stora problem nu. >_< I fyran skolkade jag när jag hade lust i stort sätt, även i femman. I femman blev det tal om att jag skulle gå om, men hade tillräckligt med närvaro för att inte göra det. I sexan så gick jag knappt alls och var ännu mera nära att behöva gå om men hann ifrån. I sexan var jag där var tredje vecka under ett halvår i stort sätt. Trots möten så vägrade jag ändå skolan. Anledningen var att en kile slog mig fyra-fem gånger stenhårt i magen så jag inte orkade med att gå i skolan. Jag blev också mobbad osv men skolan trodde inte på misshandeln "för det kunde inte skett" och mobbningen försökte de väl hjälpa mig med men det misslyckades. Idiotisk nog har killen som slog mig i magen fått börja i min klass här i sjuan och det ledde till att jag skolkade pga rädsla att han skulle börja igen.

Jag går numera i sjuan och har haft svåra problem med att orka. Jag har två bra mentorer som jag inte har problem med och träffar kuratorn varje vecka. Jag går i skolan tre timmar per dag i genomsnitt, varav endast få lektioner är med min klass, resten går jag i en "specialklass". I specialklassen går det bra men trots detta är jag inte frisk nog i psyket att gå dagligen i skolan. Jag har oftast en dagsfrånvaro i skolan varje vecka. Jag har ångest, ligger och skakar i sängen på morgonen vilket är andledningen till att jag inte orkar skolan.

Iallafall är numera socialen inblandad och dem har gett mig en kontaktperson jag träffar en gång i veckan. Visst, min kontaktperson hjälper mig och det var därför soc togs in - för att hjälpa mig med att komma ut i livet och det gör kontaktpersonen. Jag har ingen hjälp från BUP och får inga mediciner trots att jag går närmare ta livet av mig tankarna igen. JAg har dem och antagligen har jag också anorexia. -.-

Nu har de kommit till en lösning som får mig att vilja ta livet av mig dubbelt så mycket - att en man ska väcka mig och har jag ångest/inte tänker gå upp/gå till skolan ska han hämta mig och följa mig till skolan. Kommer han och försöker tvinga mig kommer jag garanterat ta livet av mig, eller rymma hemifrån. Att rymma är ingen bra lösning, men då får de iallafall veta att jag drar om dem inte fattar att de driver mig mer till döden.

Vad ska jag göra? :(
Jag orkar inte gråta, ligga sömnlös och må så dåligt att jag vill spy av ångest pågrund av socialens "lösningar" som gör livet tyngre.

Spana också in:

Jämför det du erfar med en pinne. Om du bär på denna pinne så blir den oundvikligen tung, men om du släpper ner den låter den vara så väger den inte något för dig, trots att den ändå finns där.

Med tankar skapar vi världen. Varje gång en tanke dyker upp så se den för vad den är, se på den ur ett objektivt synsätt och säg "jag ser dig tanke men jag tror inte på dig" för att omedelbart återvända till nuet genom valfritt sinne (lukt, hörsel, syn eller känsel), och låt en tystnad breda ut sig i sinnet. Genom att känna igen tystnaden mellan två tankar och så ofta du kan försöka se den tystnaden kommer du inse hur mycket skönare och klokare den tystnaden är och du kommer att automatiskt dras till den.

Skulle du försöka göra det så var medveten om att det inte är en väg som ger resultat över natten, för det du erfar nu har du byggt upp under en tid och därför tar det ett tag för känslorna att minska och försvinna. Varje gång du tror på en tanke eller "leker" med känsla så ger du den även energi att vara en dag till. Förträng den dock ej låt den vara där så länge den vill, men tankarna behöver du inte lyssna på. Kanske nåt sånt?