Forumet - alltid samma sak.. :(

alltid samma sak.. :(

495 0 35
Jag har just börjat i en ny skola och jag känner mig redan utanför [sad] Jag förstår inte varför det alltid blir såhär!? Jag pratar och så, men inte jättemkt, men jag tror alltid att jag låter konstig och att ingen egentligen vill höra vad jag säger. Så det blir att jag drar mig undan, och jag vet inte om det bara är så att jag är RÄDD för att umgås med andra (för att jag är så osäker) eller att jag faktiskt TRIVS bättre i mitt eget sällskap. Det kan ju mycket väl vara både och, och det blir väl så att känner man sig extremt osöker ihop med andra vill man helst vara ensam. Men jag vill ju inte ha det så egentligen, vad ska jag göra?

Egentligen finns det väl ingen som kan svara på det, men jag känner mig bara så vilsen, jag vet ingenting känns det som. Nu kommer jag kanske börja vara ensam mer och mer för att det känns bäst så, men då kommer jag ALDRIG in i klassen på det sätt som jag vill (en stor del av mig iallafall).

Att prata mer och mer så att det tillslut känns helt naturligt är ju det man borde göra, men jag känner bara, hur lång tid kommer ta att ta tills det känns bra? Det är så mycket enklare att bara fly in i sin egen värld... jag orkar inte med att må dåligt mer.
Det är vanligt att man känner så. Väldigt många brukar göra det när de börjar gymnasiet. Vissa hoppar av medans andra hänger kvar en hel termin eller mer, innan de bestämmer sig för att byta linje eller till och med skola.

Hur lång tid det kan ta tills du känner att du hör ihop med klassen går inte att svara på. Kanske en vecka, kanske aldrig. Men försök att stanna åtminstone 1-2 veckor så du får tid att lära känna dina klasskamrater.

Jag har också precis börjat på en ny skola, jag känner ingen. Jag försöker att prata med lärare och elever som jag tycker verkar schyssta. Det behöver inte vara så att de som syns mest är de som är mest intressanta. Jag försöker istället att prata med de som är lite tystare, de som smälter in i bakgrunden. Kanske finns det någon mer som känner sig lite utanför på din skola? Försök att se efter och ge det ett försök!
Det enda positiva jag kan säga är att det kan kännas bättre att prata med en psykolog eller liknande. Risken att det slår fel är däremot stor om du inte hittar en som är vettig. Med vettig menar jag en som inte vill att du själv ska komma på vad som är fel och hur du ska lösa det.

Spana också in:

hejj:

jag orkar inte med att må dåligt mer.


jag vet hur det är. har samma problem typ. du ska dock inte tro att ingen vill höra vad du har att säga och att du låter konstig, försök tänka positivt istället.

förösk att prata och vara naturligt och vara dig själv. förösk att skratta och le, folk reagerar bättre om man skrattar, ler och skämtar. är svårt men försök.

har också precis börjat i nytt och känner mig lite utanför
Det finns några grundtips för att komma bra överrens med folk. Detta kan ju övas in lite, bara man utåt är trevlig så kan man vara en hur stor idiot som helst och ändå bli omtyckt.

* Var intresserad av sakerna de pratar om genom att exempelvis ställa frågor om det.

* Samma som ovan, fast ta initiativet att ställa frågor själv fast de inte pratar om något speciellt.

* Detta är något jag tänkt på själv, men att använda folks namn gör saker mer personligt. Har själv alltid varit förvirrad vad jag ska kalla personer då de alltid har en uppsjö av smeknamn i bagaget, så har själv varit dålig på det. Men jag vet med mig att det är bra att använda namnet på personer ofta.

* Var glad och lé och skratta ofta.

Det svåra är väl att tillämpa det. Tjusningen med just frågor dock är att man slipper vara så stor i munnen själv. Good luck.
ebert två:

Vissa hoppar av medans andra hänger kvar en hel termin eller mer, innan de bestämmer sig för att byta linje eller till och med skola.


Jag känner för att hoppa av, men jag känner ju så för i princip allt jag börjar på.. kan vara aktiviteter eller vad som helst. Helst av allt vill jag stänga in mig i lägenheten, men jag vill inte bli "en sån som alltid sitter inne". Det är sjukt egentligen..jag både vill och vill inte vara social. Jag vet inte HUR social jag ska vara heller. Jag vill ju inte förändra hela min personlighet. Jag är också rädd för att "fastna". För jag vet att om jag börjar umgås med några så vågar jag inte säga att jag inte vill vara med sen, som att "göra slut" med sina kompisar liksom..det kanske är en av anledningarna, men jag vet faktiskt inte. Jag är komplicerad :(

Jag har ett annat problem också. (nu är jag jobbig) Eller om det är delar av samma, jag har ingen aning! Men det är nästan så att jag NJUTER av att skada mig själv (psykiskt). Som att det är bättre än att försöka umgås med människor, för att jag ändå alltid vet hur det slutar.. det var inte så bra förklarat va? du kanske inte fattar



ebert två:

försök att stanna åtminstone 1-2 veckor så du får tid att lära känna dina klasskamrater.


Det ska jag göra.
Jag har aldrig känt mig delaktig i någon klass jag har gått i. det är svårt att tro på att det kommer förändras. Jag kanske är för udda helt enkelt?

Idag pratade jag med två tjejer i klassen. Försökte åtminstone, men det gick inte så bra. Ingen överraskning precis, men jag vill ju försöka ändå. Annars känns det som att jag sviker mig själv, och då blir det DEFINITIVT ingen förändring. Men när man har försökt mycket med något (kan vara vad som helst i princip) och det inte blir bättre, ja då tröttnar man. Jag har tröttnat så j'vla många gånger..

Det finns säkert fler som känner sig utanför på skolan. Jag skulle vilja prata med dom, men då känns det som att jag måste hålla mig utanför jag också? Jag kan liksom inte vara med andra för då blir man ett gäng och det är svårt att börja umgås med några andra som redan har bildat gäng. På sätt och vis VILL jag vara ensam, och det är inte bara för att jag är rädd. Jag har svårt att sätta fingret på det, men något är de.. som att jag låtsas att allt är bra annars. Jag vill att min smärta ska synas, eller nåt. Och man kan ju inte prata om sina känslor på en skola sådär. Jag har t.o m jävligt svårt att prata om det med någon som är UTBILDAD för det (att lyssna på någon som har problem).

Förlåt om det blev långt, du behöver inte svara. Men tack för dina ord!



isola:

Men ansträng dig, le och prata med folk osv.


jag försöker, men det är svårt och jobbigt. Jag känner mig inte som mig själv när jag pratar med andra. känner mig tillgjord:/



OF 5:

Det enda positiva jag kan säga är att det kan kännas bättre att prata med en psykolog eller liknande.


Bra idé :) Jag tror absolut att det skulle kunna hjälpa. men det krävs att man jobbar hårt.. en del av mig vill det medan den andra delen säger ALDRIG. Hur länge orkar man kämpa egentligen?


galenbrud:

Försök att vara dig själv och inte oroa dig så mycket, då går det nog bättre


Försöker att inte oroa mig, men det är J'VLIGT svårt [sad] För det mesta oroar jag mig inte ens utan är mest likgiltig. för att en del av mig redan har gett upp. en del av mig orkar inte kämpa längre.



Ennie_faggot_loser:

sen blev det som att vi var syskon.


kul att höra! :)



patrick bateman:

du ska dock inte tro att ingen vill höra vad du har att säga och att du låter konstig,


jag försöker tänka positivt. ja VILL det, men när jag är med andra får de positiva tankarna inte plats. Det låter säkert dumt, men det är så för mig. Det är som att känslorna av att vara dum,värdelös osv bara bubblar över. Som att inget annat betyder något. Men intellektuellt förstår jag att jag inte är mindre är någon annan. Det är känslorna som förstör, och de är så svåra att stoppa.



patrick bateman:

förösk att skratta och le, folk reagerar bättre om man skrattar, ler och skämtar. är svårt men försök.


Jag vill vara en glad person ,men när man inte mår bra inuti känns det så falskt att vara glad. Det känns bara jobbigare också eftersom det får mig att tränga undan "mitt mörker" ännu mer, det försvinner liksom in i mig..
Det här med skämt är nog sant. Dessvärre kan jag inte det för fem öre. Är usel på att skämta! går inte. Men aja..tack iaf för ditt svar!



patrick bateman:

har också precis börjat i nytt och känner mig lite utanför


På vilket sätt?





sylar:

Det finns några grundtips för att komma bra överrens med folk


Tack för att du delade med dig.
hejj:

et medan den andra delen säger ALDRIG. Hur länge orkar man kämpa egentligen?


Det krävs oerhört mycket tid och ennergi, jag kämpar fortfarande samtidigt som jag nästan varje dag frågar mig själv varför jag inte ger upp och nöjer mig med den lilla trygghet som finns. Jag vet mde mig själv att jag inte hade fortsatt försöka utan hjälp. Så det är mitt bästa tips till dig.
Du låter åtminstone som en jätte fin tjej och ifall dom ignorerar dig medvetet så är det väl de som förlorar på det. Det finns dock inte speciellt många åtgärder du kan vidta. Förutom att anstränga dig och försöka "bli en i gänget".

Genom en rad exempel som den ovanstående personen redan förslagit (sylar).
hejj:

jag både vill och vill inte vara social. Jag vet inte HUR social jag ska vara heller. Jag vill ju inte förändra hela min personlighet. Jag är också rädd för att "fastna".


Jag håller med helt. Man kan inte bara hoppa ur en grupp, nej det är jättesvårt. En av anledningarna till att jag bytte skola var för att jag inte ville fastna i ett gäng. Jag vill kunna prata med alla, jag vill kunna välja själv när jag ska umgås med någon. Det ska inte vara bestämt.



hejj:

det är nästan så att jag NJUTER av att skada mig själv (psykiskt). Som att det är bättre än att försöka umgås med människor, för att jag ändå alltid vet hur det slutar.. det var inte så bra förklarat va? du kanske inte fattar


Jag tror jag förstår hur du menar. Du tycker inte att du förtjänar att umgås med människor, så du straffar dig själv genom att vara ensam.. Eller?



hejj:

Jag har aldrig känt mig delaktig i någon klass jag har gått i. det är svårt att tro på att det kommer förändras. Jag kanske är för udda helt enkelt?


Jag har aldrig heller känt mig som en del av någon grupp, även om jag pratar mycket med folk. Så för udda är du nog inte, det handlar nog mer om att du dömer dig själv för hårt.

hejj:

Men när man har försökt mycket med något (kan vara vad som helst i princip) och det inte blir bättre, ja då tröttnar man. Jag har tröttnat så j'vla många gånger..


Ja, klart man gör det. När jag var några år yngre så lyssnade ingen i klassen på mig när jag pratade. Det var inte roligt alls och jag kände verkligen att jag inte orkade med dem längre. Men sånt kan förändras när man träffar en ny person. Det hände för mig.



hejj:

fler som känner sig utanför på skolan. Jag skulle vilja prata med dom, men då känns det som att jag måste hålla mig utanför jag också? Jag kan liksom inte vara med andra för då blir man ett gäng och det är svårt att börja umgås med några andra som redan har bildat gäng.


Hmm.. de andra som känner sig utanför kanske resonerar på samma sätt som du gör. "Ne, jag kan inte prata med henne för då kommer vi bli ett gäng och jag vill vara ensam.."
Ja usch, jag avskyr att det ska vara så uppdelat i skolorna. Visst är det ok att man har en bästa vän eller flera, men måste man frysa ut andra för det? Det är något jag funderar på. Jag tycker det är helt fel att man bara ska bry sig om ett litet gäng när man ser hur många ensamma det finns. Det räcker med att man frågar hur det är, eller om personen har lust att hänga med en på rasten. Små saker ger mycket glädje.

hejj:

Förlåt om det blev långt, du behöver inte svara. Men tack för dina ord!


Nej det blev inte alls för långt. Vill du prata mer så skicka ett PM. Det är lugnt!
hejj:

Det låter säkert dumt, men det är så för mig. Det är som att känslorna av att vara dum,värdelös osv bara bubblar över. Som att inget annat betyder något. Men intellektuellt förstår jag att jag inte är mindre är någon annan. Det är känslorna som förstör, och de är så svåra att stoppa.


ja jag vet hur det känns. jag brukar kunna tänka positivt dagen innan men sen på väg till skolan typ så börjar de negativa tankarna komma om hur dum, ful, tråkig jag är osv. man måste bara försöka ta bort dem på nåt sätt och bara tänka positivt för tänker man positivt så blir det oftast bättre




hejj:

Jag vill vara en glad person ,men när man inte mår bra inuti känns det så falskt att vara glad. Det känns bara jobbigare också eftersom det får mig att tränga undan "mitt mörker" ännu mer, det försvinner liksom in i mig..
Det här med skämt är nog sant. Dessvärre


jo mår man inte bra ska man nog inte fejka det. mår man inte bra borde man söka hjälp, finns det ingen du kan prata med eller så? haha jag är också usel på det men försök att hitta det roliga i grejer




hejj:

På vilket sätt?


är blyg och har svårt för att komma i kontakt med nya männiksor, käner mig ensam och svag utan mina gamla vänner från förr. sen har jag haft några svåra år också som har förstört mitt självförtroende helt osv. gillar nu inte mig själv osv och litar sällan på folk
Jag känner igen mig jättemycket, men om du bara vågar ta kontakt med någon eller några i klassen som du verkar kunna komma bra överens med elelr kan ha kul med (det är nog lättare med bara en person), så går det att bryta sig fri från den där ensamhetsbubblan man lever i.

Jag hade samma problem i hela högstadiet fastän jag faktiskt gillade många i min klass, men i gymnasiet vågade jag och fick två jättenära vänner, varav en tyvärr förändrades och nu har jag brutit kontakten i stort sett med båda. Nu går jag universitet och är i samma sits som i högstadiet, mår dåligt, men pga att jag vågade hade jag en period av glädje iaf.

Utmana dig själv, sök gärna psykologisk hjälp och det kommer nog ordna sig. Men man måste våga ta kontakt även om det är obehagligt. Hoppas det ordnar sig..
OF 5:

Jag vet mde mig själv att jag inte hade fortsatt försöka utan hjälp. Så det är mitt bästa tips till dig.


okej [smile]



x_marty:

Du låter åtminstone som en jätte fin tjej och ifall dom ignorerar dig medvetet så är det väl de som förlorar på det.


Tack:) Jag vet inte om det är så att dom ignorerar mig, men det KÄNNS så. Jag har så fruktansvärt dålig självkänsla så jag tror säkert en jävla massa som inte är sant. Fast det kanske är så att jag beter mig konstigt, det kanske är osäkerheten som gör att det blir så. äh jag vet inte :/ Det enda jag vet är att jag inte känner mig socialt kompetent, över huvud taget.



x_marty:

Det finns dock inte speciellt många åtgärder du kan vidta. Förutom att anstränga dig och försöka "bli en i gänget".


Grejen är den att jag vet inte om jag vill bli en i gänget..nej, det vill jag faktiskt inte! jag vill vara "min egen". Har aldrig tyckt om det här med gängbildningar. Jag vill kunna vara med ALLA (då menar jag alla som på något sätt intresserar mig), men ingen annan verkar vara det.. Vet inte hur man ska göra då. skitsvårt är det.
Så, det handlar både om min dåliga självkänsla och att jag inte gillar gäng. Jag vill vara med EN annan person helst. Jag har aldrig haft någon bästis, sådär som många,framförallt tjejer, hade när dom var små. Den där förtroligheten som bara finns mellan två stycken, den har jag aldrig fått vara med om. Det känns som att ensamheten har dödat mig, gjort mig "immun" nästan mot smärtan. Men samtidigt gör det så ont. Det är svårt att förklara, jag fattar knappt själv. Och du behöver verkligen inte svara på det här.




ebert två:

Jag vill kunna prata med alla, jag vill kunna välja själv när jag ska umgås med någon. Det ska inte vara bestämt.


Precis, men oftast är det ju så.. tycker det är skit. Då är det bättre att vara ensam! så har jag nog alltid känt. Fast ibland, då har jag tänkt att jag gör vad som helst för att få vara med. Det är lätt att tänka så när man känner sig väldigt ensam. Man orkar inte vara med. Men nu i min nya klass känns det bara "fel" att vara med dom andra. Det känns som att jag går ifrån mig själv, som att jag kommer bli någon som jag inte vet vem hon är.. och du ser ju hur kass jag är på att förklara.:/


ebert två:

Du tycker inte att du förtjänar att umgås med människor, så du straffar dig själv genom att vara ensam.. Eller?


Jag har aldrig direkt funderat över varför det är som det är, men det kan vara som du säger. MEDVETET är det inte så, men kanske nånstans att jag inte tycker att jag förtjänar att må bra. Det är skrämmande för det är nästan så att jag blir GLAD när jag mår dåligt. Men det vet jag iof inte om det beror på att jag tycker att jag är värdelös eller om det är för att jag vet att jag kommer misslyckas om jag försöker umgås med folk. Jag blir galen på att inte veta vad det är.



ebert två:

det handlar nog mer om att du dömer dig själv för hårt.


ja, jag tror att det är det. Men det är inte så att jag GÅR IN för att döma mig själv så jävla hårt som jag gör, men det blir så automatiskt. jag vet inte ens om jag försöker "streta emot" längre. En del av mig tycker väl att jag förtjänar att må dåligt. och det är skönt. ja faktiskt, det är skönt. För då behöver jag inte kämpa. Om jag är värdelös spelar det ju ingen roll vad som händer med mig. och åh vad jag hatar mig själv egentligen för att jag tänker såna här tankar..


ebert två:

Men sånt kan förändras när man träffar en ny person. Det hände för mig.


Så du träffade en ny person? Blev ni vänner?



ebert två:

Hmm.. de andra som känner sig utanför kanske resonerar på samma sätt som du gör. "Ne, jag kan inte prata med henne för då kommer vi bli ett gäng och jag vill vara ensam.."


Fast det är inte så jag menar. Jag menar att det är svårt att börja umgås med en person som verkar ensam när man redan är i ett gäng SJÄLV. Förstår du?



ebert två:

Små saker ger mycket glädje.


det har du så rätt i:)



ebert två:

Nej det blev inte alls för långt. Vill du prata mer så skicka ett PM. Det är lugnt!


ok tack [smile] kanske känner för det nån gång. jag får se hur det blir det här med skolan. Jag vågar inte hoppas för mycket dock.



patrick bateman:

ja jag vet hur det känns. jag brukar kunna tänka positivt dagen innan men sen på väg till skolan typ så börjar de negativa tankarna komma om hur dum, ful, tråkig jag är osv.


För mig är det så att jag tänker inte att jag är dålig eller så. Det är mer en känsla, en negativ känsla som får mig att må dåligt bara. Inte så mycket tankar alls faktiskt. Fast jag kanske inte märker själv att jag tänker dom? vet ej

Jag har tröttnat på att tänka positivt. inget händer! Jag VET att man måste det för att det ska bli bättre, men när det inte blir bättre ändå? Det känns som att någon ljuger en rakt upp i ansiktet. Det blir inte bättre! :/



patrick bateman:

finns det ingen du kan prata med eller så?


Jag ska nog hitta nån



patrick bateman:

är blyg och har svårt för att komma i kontakt med nya männiksor, käner mig ensam och svag utan mina gamla vänner från förr. sen har jag haft några svåra år också som har förstört mitt självförtroende helt osv. gillar nu inte mig själv osv och litar sällan på folk


tråkigt :( du borde kanske få nån form av hjälp?



Någon annan:

Jag känner igen mig jättemycket, men om du bara vågar ta kontakt med någon eller några i klassen som du verkar kunna komma bra överens med elelr kan ha kul med (det är nog lättare med bara en person), så går det att bryta sig fri från den där ensamhetsbubblan man lever i.


Inte kul att höra att du känner igen dig, men lite skönt ändå att man inte är ensam.. Jag vill ta kontakt med personer i klassen, men det känns bara inte som att någon är som mig. Jag skulle vilja hitta någon som är lik mig. Jag skulle vilja att vi vann varandra.Om jag börjar prata med någon är det nästan alltid som den personen börjar prata mer med någon annan istället. Och då blir jag oftast tyst, för om jag fortsätter prata känns det som att de andra vill bli av med mig. hatar att ha det såhär :(

Tråkigt att du är i samma sits som i högstadiet nu igen :/ Men bra ändå att du har lite fina minnen att tänka tillbaka på.

Jag ska söka hjälp, det inser jag att jag behöver. Men jag litar inte riktigt på att det kommer bli bättre, ändå. Alltså en del av mig VILL inte ens att det ska bli bättre. Jag vet hur sjukt det låter, men allt har med smärta att göra... jag vet inte hur länge till jag orkar bli besviken. Känns inte som att det finns nån mening med att försöka ens. Men jag ska.
hejj:

För mig är det så att jag tänker inte att jag är dålig eller så. Det är mer en känsla, en negativ känsla som får mig att må dåligt bara. Inte så mycket tankar alls faktiskt. Fast jag kanske inte märker själv att jag tänker dom? vet ej


hmm det lät knepigt det. fast du tänker nog de tankarna om de känslorna finns, försök få bort de känslorna iaf. är svårt men måste föröska. annars blir det bara värre



hejj:

Jag har tröttnat på att tänka positivt. inget händer! Jag VET att man måste det för att det ska bli bättre, men när det inte blir bättre ändå? Det känns som att någon ljuger en rakt upp i ansiktet. Det blir inte bättre! :/


jo jag förstår hur det känns. det är svårt att tänka positivt och jag orkar inte heller det hela tiden. man orkar liksom inte. ja blir det inte bättre är det ju inte bra. du kan ju ta upp det med lärare osv, kanske kan få sjukledigt eller nåt? en paus. det kan bli bättre även om det tar tid eller inte känns så.




hejj:

Jag ska nog hitta nån


ja gör det, är viktigt. att prata med nån hade hjälp mycket. så du kan ha nån som stöttar dig



hejj:

tråkigt :( du borde kanske få nån form av hjälp?


ja är ruttet [sad] jo jag borde också föröska prata med någon men skäms, jag förösker alltid klara allt själv. är inte så smart




hejj:

Alltså en del av mig VILL inte ens att det ska bli bättre. Jag vet hur sjukt det låter, men allt har med smärta att göra... jag vet inte hur länge till jag orkar bli besviken.


det där känner jag också igen förresten. gör ont att hela tiden bli besviken och misslyckas. då tröttnar man efter ett tag men att försöka bli bättre.

det där är dock ett stort problem. om du säker hjälp men inte vill till helt 100 bli bättre så lär inte hjälpten göra mycket. man måste vilja få hjälp för att det ska bli bättre. tror jag iaf