Det är vanligt att man känner så. Väldigt många brukar göra det när de börjar gymnasiet. Vissa hoppar av medans andra hänger kvar en hel termin eller mer, innan de bestämmer sig för att byta linje eller till och med skola.

Hur lång tid det kan ta tills du känner att du hör ihop med klassen går inte att svara på. Kanske en vecka, kanske aldrig. Men försök att stanna åtminstone 1-2 veckor så du får tid att lära känna dina klasskamrater.

Jag har också precis börjat på en ny skola, jag känner ingen. Jag försöker att prata med lärare och elever som jag tycker verkar schyssta. Det behöver inte vara så att de som syns mest är de som är mest intressanta. Jag försöker istället att prata med de som är lite tystare, de som smälter in i bakgrunden. Kanske finns det någon mer som känner sig lite utanför på din skola? Försök att se efter och ge det ett försök!

Eller så är du lite aspie. Men ansträng dig, le och prata med folk osv.

Det enda positiva jag kan säga är att det kan kännas bättre att prata med en psykolog eller liknande. Risken att det slår fel är däremot stor om du inte hittar en som är vettig. Med vettig menar jag en som inte vill att du själv ska komma på vad som är fel och hur du ska lösa det.

Tråden flyttad från Forum PLUS/Övriga diskussioner

Jobbigt :/

Försök att vara dig själv och inte oroa dig så mycket, då går det nog bättre

d tog 1 år för mig att bli kompis med dom i min gymnasieklass. pratade inte med dom i början men dom var snälla mot mig ändå. vissa iaf. sen blev det som att vi var syskon.

isola:

Eller så är du lite aspie. Men ansträng dig, le och prata med folk osv.

det är inte fint att vara falsk

Ennie_faggot_loser:

det är inte fint att vara falsk

Nej det ska man inte vara!

hejj:

jag orkar inte med att må dåligt mer.

jag vet hur det är. har samma problem typ. du ska dock inte tro att ingen vill höra vad du har att säga och att du låter konstig, försök tänka positivt istället.

förösk att prata och vara naturligt och vara dig själv. förösk att skratta och le, folk reagerar bättre om man skrattar, ler och skämtar. är svårt men försök.

har också precis börjat i nytt och känner mig lite utanför

Det finns några grundtips för att komma bra överrens med folk. Detta kan ju övas in lite, bara man utåt är trevlig så kan man vara en hur stor idiot som helst och ändå bli omtyckt.

* Var intresserad av sakerna de pratar om genom att exempelvis ställa frågor om det.

* Samma som ovan, fast ta initiativet att ställa frågor själv fast de inte pratar om något speciellt.

* Detta är något jag tänkt på själv, men att använda folks namn gör saker mer personligt. Har själv alltid varit förvirrad vad jag ska kalla personer då de alltid har en uppsjö av smeknamn i bagaget, så har själv varit dålig på det. Men jag vet med mig att det är bra att använda namnet på personer ofta.

* Var glad och lé och skratta ofta.

Det svåra är väl att tillämpa det. Tjusningen med just frågor dock är att man slipper vara så stor i munnen själv. Good luck.

ebert två:

Vissa hoppar av medans andra hänger kvar en hel termin eller mer, innan de bestämmer sig för att byta linje eller till och med skola.

Jag känner för att hoppa av, men jag känner ju så för i princip allt jag börjar på.. kan vara aktiviteter eller vad som helst. Helst av allt vill jag stänga in mig i lägenheten, men jag vill inte bli "en sån som alltid sitter inne". Det är sjukt egentligen..jag både vill och vill inte vara social. Jag vet inte HUR social jag ska vara heller. Jag vill ju inte förändra hela min personlighet. Jag är också rädd för att "fastna". För jag vet att om jag börjar umgås med några så vågar jag inte säga att jag inte vill vara med sen, som att "göra slut" med sina kompisar liksom..det kanske är en av anledningarna, men jag vet faktiskt inte. Jag är komplicerad 🙁

Jag har ett annat problem också. (nu är jag jobbig) Eller om det är delar av samma, jag har ingen aning! Men det är nästan så att jag NJUTER av att skada mig själv (psykiskt). Som att det är bättre än att försöka umgås med människor, för att jag ändå alltid vet hur det slutar.. det var inte så bra förklarat va? du kanske inte fattar

ebert två:

försök att stanna åtminstone 1-2 veckor så du får tid att lära känna dina klasskamrater.

Det ska jag göra.
Jag har aldrig känt mig delaktig i någon klass jag har gått i. det är svårt att tro på att det kommer förändras. Jag kanske är för udda helt enkelt?

Idag pratade jag med två tjejer i klassen. Försökte åtminstone, men det gick inte så bra. Ingen överraskning precis, men jag vill ju försöka ändå. Annars känns det som att jag sviker mig själv, och då blir det DEFINITIVT ingen förändring. Men när man har försökt mycket med något (kan vara vad som helst i princip) och det inte blir bättre, ja då tröttnar man. Jag har tröttnat så j'vla många gånger..

Det finns säkert fler som känner sig utanför på skolan. Jag skulle vilja prata med dom, men då känns det som att jag måste hålla mig utanför jag också? Jag kan liksom inte vara med andra för då blir man ett gäng och det är svårt att börja umgås med några andra som redan har bildat gäng. På sätt och vis VILL jag vara ensam, och det är inte bara för att jag är rädd. Jag har svårt att sätta fingret på det, men något är de.. som att jag låtsas att allt är bra annars. Jag vill att min smärta ska synas, eller nåt. Och man kan ju inte prata om sina känslor på en skola sådär. Jag har t.o m jävligt svårt att prata om det med någon som är UTBILDAD för det (att lyssna på någon som har problem).

Förlåt om det blev långt, du behöver inte svara. Men tack för dina ord!

isola:

Men ansträng dig, le och prata med folk osv.

jag försöker, men det är svårt och jobbigt. Jag känner mig inte som mig själv när jag pratar med andra. känner mig tillgjord:/

OF 5:

Det enda positiva jag kan säga är att det kan kännas bättre att prata med en psykolog eller liknande.

Bra idé 🙂 Jag tror absolut att det skulle kunna hjälpa. men det krävs att man jobbar hårt.. en del av mig vill det medan den andra delen säger ALDRIG. Hur länge orkar man kämpa egentligen?

galenbrud:

Försök att vara dig själv och inte oroa dig så mycket, då går det nog bättre

Försöker att inte oroa mig, men det är J'VLIGT svårt För det mesta oroar jag mig inte ens utan är mest likgiltig. för att en del av mig redan har gett upp. en del av mig orkar inte kämpa längre.

Ennie_faggot_loser:

sen blev det som att vi var syskon.

kul att höra! 🙂

patrick bateman:

du ska dock inte tro att ingen vill höra vad du har att säga och att du låter konstig,

jag försöker tänka positivt. ja VILL det, men när jag är med andra får de positiva tankarna inte plats. Det låter säkert dumt, men det är så för mig. Det är som att känslorna av att vara dum,värdelös osv bara bubblar över. Som att inget annat betyder något. Men intellektuellt förstår jag att jag inte är mindre är någon annan. Det är känslorna som förstör, och de är så svåra att stoppa.

patrick bateman:

förösk att skratta och le, folk reagerar bättre om man skrattar, ler och skämtar. är svårt men försök.

Jag vill vara en glad person ,men när man inte mår bra inuti känns det så falskt att vara glad. Det känns bara jobbigare också eftersom det får mig att tränga undan "mitt mörker" ännu mer, det försvinner liksom in i mig..
Det här med skämt är nog sant. Dessvärre kan jag inte det för fem öre. Är usel på att skämta! går inte. Men aja..tack iaf för ditt svar!

patrick bateman:

har också precis börjat i nytt och känner mig lite utanför

På vilket sätt?

sylar:

Det finns några grundtips för att komma bra överrens med folk

Tack för att du delade med dig.

hejj:

et medan den andra delen säger ALDRIG. Hur länge orkar man kämpa egentligen?

Det krävs oerhört mycket tid och ennergi, jag kämpar fortfarande samtidigt som jag nästan varje dag frågar mig själv varför jag inte ger upp och nöjer mig med den lilla trygghet som finns. Jag vet mde mig själv att jag inte hade fortsatt försöka utan hjälp. Så det är mitt bästa tips till dig.

Du låter åtminstone som en jätte fin tjej och ifall dom ignorerar dig medvetet så är det väl de som förlorar på det. Det finns dock inte speciellt många åtgärder du kan vidta. Förutom att anstränga dig och försöka "bli en i gänget".

Genom en rad exempel som den ovanstående personen redan förslagit (sylar).

hejj:

jag både vill och vill inte vara social. Jag vet inte HUR social jag ska vara heller. Jag vill ju inte förändra hela min personlighet. Jag är också rädd för att "fastna".

Jag håller med helt. Man kan inte bara hoppa ur en grupp, nej det är jättesvårt. En av anledningarna till att jag bytte skola var för att jag inte ville fastna i ett gäng. Jag vill kunna prata med alla, jag vill kunna välja själv när jag ska umgås med någon. Det ska inte vara bestämt.

hejj:

det är nästan så att jag NJUTER av att skada mig själv (psykiskt). Som att det är bättre än att försöka umgås med människor, för att jag ändå alltid vet hur det slutar.. det var inte så bra förklarat va? du kanske inte fattar

Jag tror jag förstår hur du menar. Du tycker inte att du förtjänar att umgås med människor, så du straffar dig själv genom att vara ensam.. Eller?

hejj:

Jag har aldrig känt mig delaktig i någon klass jag har gått i. det är svårt att tro på att det kommer förändras. Jag kanske är för udda helt enkelt?

Jag har aldrig heller känt mig som en del av någon grupp, även om jag pratar mycket med folk. Så för udda är du nog inte, det handlar nog mer om att du dömer dig själv för hårt.

hejj:

Men när man har försökt mycket med något (kan vara vad som helst i princip) och det inte blir bättre, ja då tröttnar man. Jag har tröttnat så j'vla många gånger..

Ja, klart man gör det. När jag var några år yngre så lyssnade ingen i klassen på mig när jag pratade. Det var inte roligt alls och jag kände verkligen att jag inte orkade med dem längre. Men sånt kan förändras när man träffar en ny person. Det hände för mig.

hejj:

fler som känner sig utanför på skolan. Jag skulle vilja prata med dom, men då känns det som att jag måste hålla mig utanför jag också? Jag kan liksom inte vara med andra för då blir man ett gäng och det är svårt att börja umgås med några andra som redan har bildat gäng.

Hmm.. de andra som känner sig utanför kanske resonerar på samma sätt som du gör. "Ne, jag kan inte prata med henne för då kommer vi bli ett gäng och jag vill vara ensam.."
Ja usch, jag avskyr att det ska vara så uppdelat i skolorna. Visst är det ok att man har en bästa vän eller flera, men måste man frysa ut andra för det? Det är något jag funderar på. Jag tycker det är helt fel att man bara ska bry sig om ett litet gäng när man ser hur många ensamma det finns. Det räcker med att man frågar hur det är, eller om personen har lust att hänga med en på rasten. Små saker ger mycket glädje.

hejj:

Förlåt om det blev långt, du behöver inte svara. Men tack för dina ord!

Nej det blev inte alls för långt. Vill du prata mer så skicka ett PM. Det är lugnt!