hejj:

Det låter säkert dumt, men det är så för mig. Det är som att känslorna av att vara dum,värdelös osv bara bubblar över. Som att inget annat betyder något. Men intellektuellt förstår jag att jag inte är mindre är någon annan. Det är känslorna som förstör, och de är så svåra att stoppa.

ja jag vet hur det känns. jag brukar kunna tänka positivt dagen innan men sen på väg till skolan typ så börjar de negativa tankarna komma om hur dum, ful, tråkig jag är osv. man måste bara försöka ta bort dem på nåt sätt och bara tänka positivt för tänker man positivt så blir det oftast bättre

hejj:

Jag vill vara en glad person ,men när man inte mår bra inuti känns det så falskt att vara glad. Det känns bara jobbigare också eftersom det får mig att tränga undan "mitt mörker" ännu mer, det försvinner liksom in i mig..
Det här med skämt är nog sant. Dessvärre

jo mår man inte bra ska man nog inte fejka det. mår man inte bra borde man söka hjälp, finns det ingen du kan prata med eller så? haha jag är också usel på det men försök att hitta det roliga i grejer

hejj:

På vilket sätt?

är blyg och har svårt för att komma i kontakt med nya männiksor, käner mig ensam och svag utan mina gamla vänner från förr. sen har jag haft några svåra år också som har förstört mitt självförtroende helt osv. gillar nu inte mig själv osv och litar sällan på folk

Jag känner igen mig jättemycket, men om du bara vågar ta kontakt med någon eller några i klassen som du verkar kunna komma bra överens med elelr kan ha kul med (det är nog lättare med bara en person), så går det att bryta sig fri från den där ensamhetsbubblan man lever i.

Jag hade samma problem i hela högstadiet fastän jag faktiskt gillade många i min klass, men i gymnasiet vågade jag och fick två jättenära vänner, varav en tyvärr förändrades och nu har jag brutit kontakten i stort sett med båda. Nu går jag universitet och är i samma sits som i högstadiet, mår dåligt, men pga att jag vågade hade jag en period av glädje iaf.

Utmana dig själv, sök gärna psykologisk hjälp och det kommer nog ordna sig. Men man måste våga ta kontakt även om det är obehagligt. Hoppas det ordnar sig..

OF 5:

Jag vet mde mig själv att jag inte hade fortsatt försöka utan hjälp. Så det är mitt bästa tips till dig.

okej

x_marty:

Du låter åtminstone som en jätte fin tjej och ifall dom ignorerar dig medvetet så är det väl de som förlorar på det.

Tack:) Jag vet inte om det är så att dom ignorerar mig, men det KÄNNS så. Jag har så fruktansvärt dålig självkänsla så jag tror säkert en jävla massa som inte är sant. Fast det kanske är så att jag beter mig konstigt, det kanske är osäkerheten som gör att det blir så. äh jag vet inte :/ Det enda jag vet är att jag inte känner mig socialt kompetent, över huvud taget.

x_marty:

Det finns dock inte speciellt många åtgärder du kan vidta. Förutom att anstränga dig och försöka "bli en i gänget".

Grejen är den att jag vet inte om jag vill bli en i gänget..nej, det vill jag faktiskt inte! jag vill vara "min egen". Har aldrig tyckt om det här med gängbildningar. Jag vill kunna vara med ALLA (då menar jag alla som på något sätt intresserar mig), men ingen annan verkar vara det.. Vet inte hur man ska göra då. skitsvårt är det.
Så, det handlar både om min dåliga självkänsla och att jag inte gillar gäng. Jag vill vara med EN annan person helst. Jag har aldrig haft någon bästis, sådär som många,framförallt tjejer, hade när dom var små. Den där förtroligheten som bara finns mellan två stycken, den har jag aldrig fått vara med om. Det känns som att ensamheten har dödat mig, gjort mig "immun" nästan mot smärtan. Men samtidigt gör det så ont. Det är svårt att förklara, jag fattar knappt själv. Och du behöver verkligen inte svara på det här.

ebert två:

Jag vill kunna prata med alla, jag vill kunna välja själv när jag ska umgås med någon. Det ska inte vara bestämt.

Precis, men oftast är det ju så.. tycker det är skit. Då är det bättre att vara ensam! så har jag nog alltid känt. Fast ibland, då har jag tänkt att jag gör vad som helst för att få vara med. Det är lätt att tänka så när man känner sig väldigt ensam. Man orkar inte vara med. Men nu i min nya klass känns det bara "fel" att vara med dom andra. Det känns som att jag går ifrån mig själv, som att jag kommer bli någon som jag inte vet vem hon är.. och du ser ju hur kass jag är på att förklara.:/

ebert två:

Du tycker inte att du förtjänar att umgås med människor, så du straffar dig själv genom att vara ensam.. Eller?

Jag har aldrig direkt funderat över varför det är som det är, men det kan vara som du säger. MEDVETET är det inte så, men kanske nånstans att jag inte tycker att jag förtjänar att må bra. Det är skrämmande för det är nästan så att jag blir GLAD när jag mår dåligt. Men det vet jag iof inte om det beror på att jag tycker att jag är värdelös eller om det är för att jag vet att jag kommer misslyckas om jag försöker umgås med folk. Jag blir galen på att inte veta vad det är.

ebert två:

det handlar nog mer om att du dömer dig själv för hårt.

ja, jag tror att det är det. Men det är inte så att jag GÅR IN för att döma mig själv så jävla hårt som jag gör, men det blir så automatiskt. jag vet inte ens om jag försöker "streta emot" längre. En del av mig tycker väl att jag förtjänar att må dåligt. och det är skönt. ja faktiskt, det är skönt. För då behöver jag inte kämpa. Om jag är värdelös spelar det ju ingen roll vad som händer med mig. och åh vad jag hatar mig själv egentligen för att jag tänker såna här tankar..

ebert två:

Men sånt kan förändras när man träffar en ny person. Det hände för mig.

Så du träffade en ny person? Blev ni vänner?

ebert två:

Hmm.. de andra som känner sig utanför kanske resonerar på samma sätt som du gör. "Ne, jag kan inte prata med henne för då kommer vi bli ett gäng och jag vill vara ensam.."

Fast det är inte så jag menar. Jag menar att det är svårt att börja umgås med en person som verkar ensam när man redan är i ett gäng SJÄLV. Förstår du?

ebert två:

Små saker ger mycket glädje.

det har du så rätt i:)

ebert två:

Nej det blev inte alls för långt. Vill du prata mer så skicka ett PM. Det är lugnt!

ok tack kanske känner för det nån gång. jag får se hur det blir det här med skolan. Jag vågar inte hoppas för mycket dock.

patrick bateman:

ja jag vet hur det känns. jag brukar kunna tänka positivt dagen innan men sen på väg till skolan typ så börjar de negativa tankarna komma om hur dum, ful, tråkig jag är osv.

För mig är det så att jag tänker inte att jag är dålig eller så. Det är mer en känsla, en negativ känsla som får mig att må dåligt bara. Inte så mycket tankar alls faktiskt. Fast jag kanske inte märker själv att jag tänker dom? vet ej

Jag har tröttnat på att tänka positivt. inget händer! Jag VET att man måste det för att det ska bli bättre, men när det inte blir bättre ändå? Det känns som att någon ljuger en rakt upp i ansiktet. Det blir inte bättre! :/

patrick bateman:

finns det ingen du kan prata med eller så?

Jag ska nog hitta nån

patrick bateman:

är blyg och har svårt för att komma i kontakt med nya männiksor, käner mig ensam och svag utan mina gamla vänner från förr. sen har jag haft några svåra år också som har förstört mitt självförtroende helt osv. gillar nu inte mig själv osv och litar sällan på folk

tråkigt 🙁 du borde kanske få nån form av hjälp?

Någon annan:

Jag känner igen mig jättemycket, men om du bara vågar ta kontakt med någon eller några i klassen som du verkar kunna komma bra överens med elelr kan ha kul med (det är nog lättare med bara en person), så går det att bryta sig fri från den där ensamhetsbubblan man lever i.

Inte kul att höra att du känner igen dig, men lite skönt ändå att man inte är ensam.. Jag vill ta kontakt med personer i klassen, men det känns bara inte som att någon är som mig. Jag skulle vilja hitta någon som är lik mig. Jag skulle vilja att vi vann varandra.Om jag börjar prata med någon är det nästan alltid som den personen börjar prata mer med någon annan istället. Och då blir jag oftast tyst, för om jag fortsätter prata känns det som att de andra vill bli av med mig. hatar att ha det såhär 🙁

Tråkigt att du är i samma sits som i högstadiet nu igen :/ Men bra ändå att du har lite fina minnen att tänka tillbaka på.

Jag ska söka hjälp, det inser jag att jag behöver. Men jag litar inte riktigt på att det kommer bli bättre, ändå. Alltså en del av mig VILL inte ens att det ska bli bättre. Jag vet hur sjukt det låter, men allt har med smärta att göra... jag vet inte hur länge till jag orkar bli besviken. Känns inte som att det finns nån mening med att försöka ens. Men jag ska.

isola:

Eller så är du lite aspie.

Du också va? Ni kan ju alltid bli vänner *match maker*

Ont: Bli vän med isola!

hejj:

För mig är det så att jag tänker inte att jag är dålig eller så. Det är mer en känsla, en negativ känsla som får mig att må dåligt bara. Inte så mycket tankar alls faktiskt. Fast jag kanske inte märker själv att jag tänker dom? vet ej

hmm det lät knepigt det. fast du tänker nog de tankarna om de känslorna finns, försök få bort de känslorna iaf. är svårt men måste föröska. annars blir det bara värre

hejj:

Jag har tröttnat på att tänka positivt. inget händer! Jag VET att man måste det för att det ska bli bättre, men när det inte blir bättre ändå? Det känns som att någon ljuger en rakt upp i ansiktet. Det blir inte bättre! :/

jo jag förstår hur det känns. det är svårt att tänka positivt och jag orkar inte heller det hela tiden. man orkar liksom inte. ja blir det inte bättre är det ju inte bra. du kan ju ta upp det med lärare osv, kanske kan få sjukledigt eller nåt? en paus. det kan bli bättre även om det tar tid eller inte känns så.

hejj:

Jag ska nog hitta nån

ja gör det, är viktigt. att prata med nån hade hjälp mycket. så du kan ha nån som stöttar dig

hejj:

tråkigt 🙁 du borde kanske få nån form av hjälp?

ja är ruttet jo jag borde också föröska prata med någon men skäms, jag förösker alltid klara allt själv. är inte så smart

hejj:

Alltså en del av mig VILL inte ens att det ska bli bättre. Jag vet hur sjukt det låter, men allt har med smärta att göra... jag vet inte hur länge till jag orkar bli besviken.

det där känner jag också igen förresten. gör ont att hela tiden bli besviken och misslyckas. då tröttnar man efter ett tag men att försöka bli bättre.

det där är dock ett stort problem. om du säker hjälp men inte vill till helt 100 bli bättre så lär inte hjälpten göra mycket. man måste vilja få hjälp för att det ska bli bättre. tror jag iaf

Res nullius:

Du också va? N

Nä tyvärr

isola:

Nä tyvärr

oj, srry. Verkade bara som det :S men no hard feelings hoppas jag 😛

hejj:

Så du träffade en ny person? Blev ni vänner?

Ja, bästa vänner. Tyvärr är vi åtskilda för tillfället.. men det där är verkligen en sådan vänskap som känns oförstörbar.

Det finns en saknad efter min vän hos mig som gör att jag inte vill ha nya kompisar, ingen kan ersätta henne, fast jag vill inte heller vara ensam. Jag vet faktiskt inte vad som har hänt med mig. Jag känner mig bara så ensam, ledsen, arg och rädd väldigt ofta.

När min bästa vän fortfarande fanns vid min sida så kunde jag ändå ha något att glädja mig över när jag inte mådde bra. Jag visste att vi skulle träffas och att jag skulle må bättre igen snart, det var en säkerhet för mig. Utan den säkerheten är det som att hela jag spårar ur. Jag känner mig inte hemma någonstans.

isola:

Eller så är du lite aspie. Men ansträng dig, le och prata med folk osv.

*autistisk

och vadå, bara för man inte hittar några självklara kompisar är man autistisk? :s

ebert två:

Ja, bästa vänner. Tyvärr är vi åtskilda för tillfället..

Varför?

ebert två:

Det finns en saknad efter min vän hos mig som gör att jag inte vill ha nya kompisar, ingen kan ersätta henne, fast jag vill inte heller vara ensam. Jag vet faktiskt inte vad som har hänt med mig. Jag känner mig bara så ensam, ledsen, arg och rädd väldigt ofta.

Din stackare 🙁 Vad tråkigt att du ska känna så. Jag tror att jag förstår, eller iallafall kan föreställa mig, hur det är. Men jag har aldrig varit med om något liknande så egentligen vet jag ju ingenting. Det låter dock helt normalt, att man inte vill ersätta någon. Det gör man inte även fast man får nya vänner, men det kan kännas så. Frågan är varför du är ensam? Alltså varför hon inte är med dig.

ebert två:

När min bästa vän fortfarande fanns vid min sida så kunde jag ändå ha något att glädja mig över när jag inte mådde bra.

Så har jag alltid velat känna...

ebert två:

Utan den säkerheten är det som att hela jag spårar ur. Jag känner mig inte hemma någonstans.

Jaa, vad ska jag säga? Jag vill säga något men vet inte vad. Jag känner mig inte heller hemma någonstans. Jag har nog aldrig gjort det... förutom när jag var liten förstås, men det räknas inte riktigt.
Jag vill känna tryggheten i någon annans närvaro, liksom. Sen kan man ju ha någon slags trygghet i sin familj tex, men det är inte samma sak? Inte om man inte kan vara sig själv iallafall.

hejj:

Varför?

På grund av flytt.

hejj:

Jag tror att jag förstår, eller iallafall kan föreställa mig, hur det är. Men jag har aldrig varit med om något liknande så egentligen vet jag ju ingenting.

Jo, du förstår bra låter det som.

hejj:

Det låter dock helt normalt, att man inte vill ersätta någon. Det gör man inte även fast man får nya vänner, men det kan kännas så. Frågan är varför du är ensam? Alltså varför hon inte är med dig.

Ja, vänskap är förhållanden också.
Att jag är ensam beror väl dels på att jag inte orkar anstränga mig socialt lika mycket som vanligt, och det i sin tur beror på att min vän inte bor kvar i samma land.

hejj:

Så har jag alltid velat känna...

Det strävar nog de flesta efter. Jag har aldrig haft en så nära vän som henne förut så därför känns det väl såhär tomt och jobbigt.

hejj:

Jaa, vad ska jag säga? Jag vill säga något men vet inte vad. Jag känner mig inte heller hemma någonstans. Jag har nog aldrig gjort det... förutom när jag var liten förstås, men det räknas inte riktigt.

Jag känner igen mig i mycket av det du har skrivit i tråden. Vissa av dina tankar(eller liknande) har dykt upp i mitt huvud allt för ofta den här veckan.

hejj:

Jag vill känna tryggheten i någon annans närvaro, liksom. Sen kan man ju ha någon slags trygghet i sin familj tex, men det är inte samma sak? Inte om man inte kan vara sig själv iallafall.

Det vill jag med göra. Nej, familjen är annorlunda tycker jag. Jag kan inte prata om alla mina innersta tankar med mina familjemedlemmar. Det finns saker de inte skulle förstå och så finns det sådant de inte skulle vilja höra. Så vill jag heller inte prata om vissa tankar med dem, det känns för jobbigt. De är så nära inpå och försöker ofta lägga sig i och göra ens problem större.

ebert två:

På grund av flytt.

Okej :/ Men ni pratar i telefon, eller mailar kanske? Det är förstås inte samma sak, men man kan ju känna sig lugn och trygg av att höra någons röst.

ebert två:

Att jag är ensam beror väl dels på att jag inte orkar anstränga mig socialt lika mycket som vanligt, och det i sin tur beror på att min vän inte bor kvar i samma land.

Men du får inte låta dig själv "gå förlorad" bara för att din vän har flyttat ifrån dig. Du måste tillåta dig själv att träffa nya människor som du kanske kan komma nära. Men jag förstår att det är svårt, att du inte riktigt orkar. Och det är ju inte så konstigt heller. Men försök anstränga dig, det kommer löna sig.

ebert två:

Jag har aldrig haft en så nära vän som henne förut så därför känns det väl såhär tomt och jobbigt.

Självklart är det svårt när någon man gillar lämnar en, ja flyttar långt bort så att man inte kan ses lika ofta som man gjorde innan. Men det är väl lite som när någon dör? (även fast det här inte är lika "dramatiskt", eller vad man ska säga..) Man måste gå vidare, iallafall tillåta sig själv att bli glad igen. Ibland kanske man inte ens vill försöka, för man tror inte att det kommer gå, men försöker man inte får man inget veta. Det kan ta väldigt lång tid innan man känner sig "hel" igen, men man måste börja nånstans.
Tänk tillbaka på alla fina minnen, och att hon faktiskt finns, fortfarande. Finns på samma sätt, som din vän, men inte lika närvarande.

ebert två:

Vissa av dina tankar(eller liknande) har dykt upp i mitt huvud allt för ofta den här veckan.

Ok.. jobbigt. Det är inte bra när det är för ofta.

ebert två:

Jag kan inte prata om alla mina innersta tankar med mina familjemedlemmar.

Mmm.. jag kan knappt prata om några tankar över huvud taget :/ Inte är såna som ändå är ganska "vanliga", kan inte ens säga att jag inte mår bra när det är så. Det är någon spärr jag har. Sjukt jobbigt men ändå behagligt på något sätt... Alltså det är ju inte skönt för att jag inte kan prata, men jag tycker ändå om att hålla saker och ting för mig själv, det känns "säkert"

Kunde du prata med henne om allt? Dina innersta tankar?

Res nullius:

oj, srry. Verkade bara som det :S men no hard feelings hoppas jag 😛

Nejdå

Tickstart:

*autistisk

Det är inte nedvärderande att förkorta det så!

Tickstart:

och vadå, bara för man inte hittar några självklara kompisar är man autistisk? :s

Om att inte kunna relatera eller riktigt få kontakt med folk varit ett genomgående tema i ens liv så är det ju en rätt möjlig orsak.

hejj:

pratar i telefon, eller mailar kanske? Det är förstås inte samma sak, men man kan ju känna sig lugn och trygg av att höra någons röst.

Vi pratar i telefon nästan varje vecka. Då känns det som att allt är som vanligt.

hejj:

Du måste tillåta dig själv att träffa nya människor som du kanske kan komma nära. Men jag förstår att det är svårt, att du inte riktigt orkar. Och det är ju inte så konstigt heller. Men försök anstränga dig, det kommer löna sig.

Jag har försökt lite smått att samtala med de andra i klassen, dock har det inte riktigt känns ärligt. Det känns som att de flesta är tillgjorda och egentligen inte alls har lust prata med mig. Ja, du vet nog absolut hur jag menar..

hejj:

Men det är väl lite som när någon dör? (även fast det här inte är lika "dramatiskt", eller vad man ska säga..) Man måste gå vidare, iallafall tillåta sig själv att bli glad igen. Ibland kanske man inte ens vill försöka, för man tror inte att det kommer gå, men försöker man inte får man inget veta.

Lite är det så, men också mycket annorlunda. Jag vill inte vara ledsen och brukar inte visa det utåt, jag försöker att undvika de känslorna. Men de envisas alltid med att komma upp till ytan. Jag mår bara värre när jag känner så, för jag vet att det inte är något att jämföra med andra människor som mår dåligt.

hejj:

jag kan knappt prata om några tankar över huvud taget :/ Inte är såna som ändå är ganska "vanliga", kan inte ens säga att jag inte mår bra när det är så. Det är någon spärr jag har. Sjukt jobbigt men ändå behagligt på något sätt...

Vad jobbigt.. men sådär är det ofta för människor som mår dåligt på riktigt. Man skäms över det och vill inte skylta med känslorna.

hejj:

Alltså det är ju inte skönt för att jag inte kan prata, men jag tycker ändå om att hålla saker och ting för mig själv, det känns "säkert"

Kunde du prata med henne om allt? Dina innersta tankar?

Har du svårt att lita på människor överlag?
Lite sådär kände jag innan jag träffade min vän, jag vågade knappt prata om vad jag tyckte, men jag lärde mig att prata om mina känslor med henne. Jag lärde mig att det inte är någon fara och att det faktiskt känns mycket bättre att släppa ut allt till någon man litar på. Vi kunde prata om både allt och ingenting, vi kunde hitta på i stort sätt vad som helst.

Jag vill tillbaka dit då jag kände mig så trygg i tillvaron. Nu har jag backat långt bak, flera år i tiden känns det som. Jag hade ingen tanke på att man kunde vinna så mycket och sedan en dag bara förlora det.

ebert två:

Vi pratar i telefon nästan varje vecka. Då känns det som att allt är som vanligt.

Det är ju bra iaf

ebert två:

Jag har försökt lite smått att samtala med de andra i klassen, dock har det inte riktigt känns ärligt.

Jag vet hur det är. Men det behöver ju inte vara personer från klassen, inte ens från skolan där du går. Kan/vill du inte börja på någon aktivitet? Har du något speciellt intresse? Livet kan kännas rätt inrutat när man går i skolan, men i själva verket finns det hur mycket som helst! Människor finns att lära känna i princip var som helst.
Om man inte riktigt tror på sig själv kan det bli likadant på någon aktivitet som det är i klassen/skolan, men de är bara kämpa då. Man ska aldrig ge upp.

ebert två:

Jag vill inte vara ledsen och brukar inte visa det utåt, jag försöker att undvika de känslorna. Men de envisas alltid med att komma upp till ytan.

Att de envisas med att komma upp är ett tecken på att du behöver vara ledsen, och det är inte samma sak som att tänka negativt. När någon man tycker väldigt mycket om flyttar, eller man förlorar den personen på annat sätt, är det lätt hänt att man tänker tankar som att ingenting spelar någon roll längre. Men man kan faktiskt vara ledsen utan att för den skull fastna i negativitet. Det är fullt möjligt att känna sig nedstämd men ändå försöka se positivt på tillvaron. Det är lättare sagt än gjort, precis som med så mycket annat, men det går. På något sätt går det.

ebert två:

Jag mår bara värre när jag känner så, för jag vet att det inte är något att jämföra med andra människor som mår dåligt.

Men så ska du inte känna! Visst det finns alltid de som har det värre, men vad spelar det för roll för dig? Ibland får man vara lite självisk... Om man mår dåligt över något är det ingen idé att tänka "det finns de som har det värre, så jag borde inte känna såhär". Man mår inte ett dugg bättre av att tänka så, snarare sämre! Det faktum att andra har det sämre är ingen mirakelkur mot ens eget lidande.

ebert två:

Vad jobbigt.. men sådär är det ofta för människor som mår dåligt på riktigt. Man skäms över det och vill inte skylta med känslorna.

Jag vet inte om jag skäms för att jag mår dåligt, men ibland skäms jag för att jag inte berättar för min familj.

ebert två:

Har du svårt att lita på människor överlag?

Nej, det är inte det. Men jag vill inte "visa mig svag", även fast man är stark egentligen. Jag vill klara mig själv fast jag vet att det inte alltid är möjligt. Jag har tänkt att jag inte vill ha någon hjälp utan att jag vill ta tag i mitt liv på egen hand, men insett att det inte går. Det är inte så lätt även fast man har viljan.

ebert två:

Vi kunde prata om både allt och ingenting, vi kunde hitta på i stort sätt vad som helst.

Vad skönt!

ebert två:

Jag vill tillbaka dit då jag kände mig så trygg i tillvaron. Nu har jag backat långt bak, flera år i tiden känns det som. Jag hade ingen tanke på att man kunde vinna så mycket och sedan en dag bara förlora det.

Jag förstår att du vill tillbaka dit. Men det är inte så jättebra att förlita sin trygghet till någon annan, eller vad man ska säga? Visst människor behöver varandra, men man behöver också ha en inre trygghet att förlita sig på. Att man känner sig trygg i sig själv. Det är inte lätt när man svävar omkring i det okända (när man känner att man inte riktigt har fast mark under fötterna), men du måste lita på dig, lita på att du har orken att hitta nya människor som kan förgylla ditt liv. Du kan få den där tryggheten igen, med någon annan. Och det betyder inte att du ersätter någon över huvud taget.

Man tror inte att man ska förlora det man har. Alltså man vet ju att det är fullt möjligt, men det är inget man går runt och tänker på. När det händer är man helt oförberedd. Men man får försöka tänka på det man hade och glädjas åt det. Tycker det är så tråkigt att man, efter att ha förlorat något eller någon, oftast mår väldigt dåligt, även fast jag vet att det är helt naturligt.