Forumet - Alzheimers sjukdom.

Alzheimers sjukdom.

1687 0 9
Jag har nyss fått reda på att min mormor antagligen har Alzheimers. För er som inte vet vad det är kan ni läsa det här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Alzheimers_sjukdom

Det kom som en chock för mig, mormor och morfar är pigga pensionärer på cirka 75 bast och jag har alltid känt mig trygg tack vare att de är så pigga och sjukdomsfria. I värsta fall kanske hon är död om redan 5 år p.g.a sin sjukdom...

Det jag vill veta är om någon av er har erfarenhet av någon i er närhet som har/Har haft Alzheimers? Märks symptomen väl, har relationen blivit förändrat, får man svåra handikapp, hur stor är dödsrisken, m.m.? Jag vill gärna veta hur andra personer som lever/Har levt med en Alzheimerdrabbad person upplever/Upplevde det.
Min morfar hade det och blev mer och mer virrig mot slutet, genomförde flera rymningar från ålderdomshemmet, föll omkull och bara satt typ apatisk utan att resa sig och sånt. Kom nästan inte ihåg nåt från sina senaste 5 år men kom ihåg 20-talet som om det vore igår typ, inte kul.
Min mormor har haft det i några år nu. Först var det inte så farligt, hon glömde att hon frågat saker så man fick svara flera gånger osv, men sen blev det värre och värre.
Hon glömde bort att äta och tvätta sig, så mamma fick ringa och påminna jämt men då blev hon mest bara arg. Hemtjänsten kom med mat men hon gick ner massa i vikt ändå, och när vi träffade henne hade hon ofta smutsigt hår fast hon sagt att hon duschat.
Hon försökte hänga med i konversationer genom att säga saker hon trodde passade in, nicka åt folks berättelser med ett "ja juste där var ju jag också med" fast hon inte alls varit det. Man märkte att det var frustrerande för henne och hon blev lätt arg.
Till slut fick hon flytta till ett demensboende, efter att vid ett tillfälle ha burit ut sina möbler i trapphuset och ett annat ha satt sig på en buss mitt i natten (som turligt nog gick till ett sjukhus där de hittade henne).

Nu kan hon inte gå längre, utan sitter i rullstol och måste bli matad. Hon mumlar saker ibland men det går knappt att få någon kontakt med henne. Nån gång när jag hälsat på henne var hon som en zombie, satt mest och blundade och märkte inte alls när man pratade med henne, men det var tydligen en medicin hon fick som gjorde henne mycket sämre. Nu har hon slutat med den och nu är det iaf glimtar av en människa i henne, eller vad man ska säga. Ögonkontakt är svårt men då och då verkar det som att hon förstår något av det man sagt, och så svarar hon. Fast ja kan betyda nej och tvärt om, men ändå.

Det är en riktigt läskig sjukdom, nu vet hon ju inte om att hon är sjuk längre men där i början måste det vara sjukt jobbigt för den insjuknande att plötsligt inte hänga med längre. För att inte tala om för de anhöriga.
Jag jobbar med folk som är dementa och de är mycket olika, alltså beroende på var i sjukdomen de befinner sig. Vissa är vad man kallar agiterade och slåss eller skäller på oss och vissa är oroliga och ledsna. För vissa har det gått så långt att de bara sitter och hummar och vissa ligger bara i sängen hela dagen. Som Lindblom sa är det säkert värst i början när man märker symptomen, men senast i dag sa en svårt dement tant till mig "Jag är ju sjuk i huvudet, vet du. Man blir det när man blir gammal" och sen var det bara "Vem är du då?" Det var ganska sorgligt [sad]
Men man kan också ha mycket roligt med dementa. Har de bra kroppsfunktion eller bara vilja att vara med kan man hitta på mycket. Det finns också bra mediciner som kan bromsa förloppet. Det finns en bra bok som heter "Den lilla boken om demens", kommer inte ihåg författarna, men läs den gärna.
Lycka till med din mormor, och kom ihåg att hon alltid kommer vara din mormor!

Spana också in:

En viktig sak de i din familj måste tänka på är att se efter hur din morfar mår. Han tar väl troligen hand om henne nu? Det händer lätt att den anhöriga tar hand om personen väldigt länge även fast han egentligen inte klarar av det. Efter ett tag blir det väldigt svårt för honom då din mormor kommer börja glömma bort mer och mer, kanske slutar hon känna igen honom vid vissa tillfällen. Jag tycker ni, alltså du din mamma och pappa, ska ha kontakt med hemtjänsten och fråga hur de båda mår. Det kan komma till att det är bäst för båda om hon flyttar till ett demensboende. Då kanske ni måste säga till din morfar att det är bäst för de båda och att de kommer må bättre då.
min farmor dog i det
vidrig sjukdom...
hon trodde att folk tog saker av henne hela tiden eftersom hon glömt bort var hon lagt dem, hon började därför gömma saker på märkliga ställen.
Hon blandade ihop folks namn och glömde bort vilka en del var.
i slutet orkade jag inte träffa henne överhuvudtaget, hon var helt förändrad och hade problem att göra enkla saker som att t ex gå på toaletten (antar att hon inte hittade dit) vilket ledde till att hon kissade på golvet.
Har volontärarbetat på ett äldreboende och där var de flera som led av Alzheimers. Prognosen varierar mycket, hur länge man lever alltså. Reminyl och Exelon kan tydligen förlänga levnadslängden med flera år då de bromsar sjukdomsförloppet.
De pratade mycket om sin ungdom men kunde inte komma ihåg var de lade besticken. Det var en tant som trodde hon glömt köpa mjöl... Vilket mjöl? Men hon blev glad när jag gick till affären intill och köpte det åt henne. En annan ropade på hjälp hela tiden men egentligen ville han bara hålla handen. En gång pekade han upp i taket och frågade om jag ville "följa med". Blev så ledsen... Det är en läskig sjukdom.
Min mormor har alzheimers. Hon fick det för ca 6 år sedan och det förvärras ständigt. Första syntomen på att det hade börjat var när hon en dag hade cyklat upp på stan själv. Hon hade ställt cykeln nära en kyrka och sedan gått runt och handlat i affärer. När hon skulle åka hem, så hittade hon inte cykeln. Hon hade helt glömt bort vart den stod, så hon irrade omkring på stan i över en timma, tills hon tillslut kom på vart hon hade ställt den. När hon kom hem så undrade morfar vart hon hade varit, och då tog det en bra stund innan hon kom ihåg det, att hon hade varit på stan... Sedan dess så har det varit som en trappa, alltid har det gått ett steg neråt till det sämre. I nuläget så kan hon säga så här: Älskling, du är väll inte hungrig? Till mig. Sedan går det en minut, så säger hon så här: Älskling, du är väll inte hungrig? Det här kan hon säga en 10 - 15 ggr. Hon kommer inte ihåg att hon har frågat samma sak alls. Det är så med allt numera. Hon kan fråga saker, som de här: Vilken dag är det idag? Är du hemma hos mamma eller pappa den här veckan? Är du hungrig? Vad gör din kille idag? När kommer din mamma hem? När ska vi fika, m.m. flera, flera gånger i rad. Man måste låtsas som om varje gång hon frågar så är det första gången. Man får absolut inte sucka/bli irriterad när hon frågar den 20:de gången, för då blir hon ledsen. Hon har även pratat högt för sig själv. Hon är helt borta då, som hon har gått in i en annan värld. Det är väldigt läskigt och man får inte kontakt med henne direkt heller, utan man får ropa `Mormor, mormor´några gånger innan hon`` Vaknar upp´´. Hon glömmer bort vad hon har gjort/ska göra. Vi kan till exempel gå in och igenom ett helt varuhus och köpa saker och när vi tillsist ska gå ut från varuhuset, så kan mormor säga så här: Ska vi inte gå in och titta på vad de har här inne? När hon precis har varit inne och to.m köpt grejer. Varje gång hon är ute någonstans så har hon en tendens att alltid titta på saker hon redan har. Hon säger så här: Den här är väll fin att ha och stå i fönstret?, när hon har en exakt likadan och när morfar säger åt henne att hon redan har en sådan så bli hon lätt sur. När man pratar om vad som har hänt under dagen, så förstår hon inte alls vad man snackar om. Hon säger ofta: Men jag var väll inte med där? Fast hon har varit med exakt hela tiden och gjort samma saker som alla andra. Det är helt borta ur minnet för henne. Mormor älskar barn. Jämt när man är ute och handlar och hon ser ett småbarn, så ska hon gå fram och prata med det. Det har hänt att morfar har tappat bort henne pga. det, för hon säger ju inte till vart hon går. Det har också hänt att vissa barn har blivit rädda för mormor när hon kommer också. Jag förstår det, om det skulle komma en helt främmande tant och klappa mig på kinden och börja tala med mig så skulle jag nog också ha blivit lite rädd om jag var mindre. Då har morfar sagt åt henne, och då blir hon sur, och säger att hon aldrig mer ska prata med ett barn igen. Det roliga och sorliga är att det blir likadant efter 10 minuter igen, då man ser henne stå framåtstupa ner i en barnvagn... Samtal/konversationer med många människor är inget för mormor. Hon säger ofta helt opassande saker, eftersom att hon inte hänger med i handlingen, samt säga ``Ja just, det du menar den mannen´´ fast hon aldrig har träffat honom förut, samt att hon ofta säger ``Ja, det kommer jag ihåg´´ även fast hon aldrig varit med. Hon kan gå igenom hela släkten innan hon kommer på vad jag heter. Mormor blandar ofta ihop mig med min kusin. Mormor har två döttrar, min mamma och min moster. Min moster har 2 barn, 1 pojke och en flicka som då är mina små kusiner. Mormor har fått det till att vi är syskon många gånger, att min moster är min mamma och att min mamma är kusinens mamma. Det går inte ihop för henne, helt enkelt. Det var inte så länge sedan, som min mamma, jag och kusinen var ute och badade. Mormor och morfar skulle då skjutsa hem kusinen till sig och då körde det ihop sig för mormor, eftersom att hon trodde att vi var syskon...
Morfar måste påminna henne om när hon ska gå på toa, duscha, byta kläder med mera. Morfar kan säga så här till mormor: Du ska duscha i dag. Mormor: Men jag duschade ju alldeles nyss. Och då har det gått 3 dagar sedan... Morfar måste alltid sitta och vakta, eftersom att hon helt plötsligt kan få en idé om att ta cykeln någon stans, eller gå ut, och om hon gör det så finns risken att hon inte hittar hem sedan. Mormor är ofta orolig och har ont i magen, hennes humör pendlar upp och ned hela tiden och man kan aldrig veta hur hon mår. Hon kommer ihåg det som hände när hon var ung, allting, men hon kommer inte ihåg vad som har hänt för en vecka eller en timme sedan. Nu har hon också börjat på att sluta känna igen folk som hon har känt också.
Det är verkligen jobbig, det tycker jag, och då ska man inte tala om hur min morfar har det, som måste komma ihåg allting som hon inte kommer ihåg, vilket är väldigt mycket. Morfar är så envis, han tror att han klarar av det själv, för han vill inte lägga det på oss andra, men man ser verkligen hur trött och sliten han är. Och inte nog med att mormor fått alzheimer, hon har nu även fått diabetes och cancer. Usch.. Sitter med tårar i ögonen nu... Och det kommer bara bli värre med min älskade mormor, och morfar kommer inte klara det utan hjälp. Min mamma mår också dålig av det här, som vi alla i släkten gör. Det här händer, samt mycket annat... :(

Jag älskar dig mormor, även fast du glömmer bort mitt namn och att jag finns <3