Forumet - Amen tjena!

Amen tjena!

843 0 55
Känner du ibland att du plötsligt, utan vidare orsak, blir förbannad på livet och människor, din omnejd?
Så arg att du inte riktigt vill leva mer.
Inte på det deprimerade viset, snarare skitjävla sur.
Som att du när som helst kan göra något irrationellt och dumt oigenkännligt, oförlåtligt?
Jag känner då aldrig så.

Spana också in:

isola:

Då blir jag ju arg direkt. Eller ah kan nog bli arg sen också när jag tänker på det.


A menar ju det.

isola:

Men det var ett enkelt exempel, ta ett svårare.


Okej.
Du sitter på biblioteket och läser ur ett par böcker du senare tänker låna hem då en söt liten tanta kommer fram för att talas vid.
Hon är hur gullig som helst och ni konverserar i säkert tjugo minuter.
Senare när du ska scanna in dina böcker upptäcker du att en bok är försvunnen och du inser att tanten måste ha tagit den. Du blir lite irriterad men skakar trött på huvudet över mänskliga fasoner.
Dock blir läget mycket svårare framåt kvällen när du glömt bort att tanten stal boken och inser att du inte kan studera det du tänkt studera.

Öh.
frukt:

Om jag inte kan vända det till att det på något sätt är mitt fel så blir det bara "jag vill inte vara med längre".


citerade du inte fel nu?
för va.

Jungman Jansson:

lite men inte så extremt så som du beskriver


är det bra tror du?

dekadent:

Det blir mer okej om man ser livet som ett skämt dock =)


ja!
lustigt hur man definierar. sånt.
frukt:

Japp fel! Menat som svar på "Hur går det till?".


Okej, jag gör rätt åt dig. Vsg.

världens starkaste man:

Hur går det till?


frukt:

Om jag inte kan vända det till att det på något sätt är mitt fel så blir det bara "jag vill inte vara med längre".


Vad gör du åt det? Ingenting fysiskt eller så?
världens starkaste man:

Dock blir läget mycket svårare framåt kvällen när du glömt bort att tanten stal boken och inser att du inte kan studera det du tänkt studera.

Öh.


Då blir jag irriterad men tänker att hon kanske inte visste att jag skulle ha boken utan trodde att jag var klar med den, eller ngt. Tror jag. Jag är mer sådär att jag kan må dåligt över någonting som hände innan, fördröjd reaktion liksom.
världens starkaste man:

Vsg.


Mvh.

världens starkaste man:

Vad gör du åt det? Ingenting fysiskt eller så?


Nej det kan mest vara ganska självdestruktivt.

Tror det här är vad som delvis ligger bakom min åsikt att det inte finns någon nödvändig motsättning mellan förnuft och känsla.

Dold text: Fast det är ändå inte fel. Förnuft tar omständigheter i beräkning.
dekadent:

Nu tappade du mig lite tror jag, är lite trött hehe, kan du förklara så ja begriper plz mvh erik


Alltså jag är också trött lol.
Nä, började bara tänka på hur man definierar livet och hur man definierar skämt. Vad som är ett skämt lix.

isola:

Då blir jag irriterad men tänker att hon kanske inte visste att jag skulle ha boken utan trodde att jag var klar med den, eller ngt. Tror jag. Jag är mer sådär att jag kan må dåligt över någonting som hände innan, fördröjd reaktion liksom.


Som med den sparkade katten?

frukt:

Mvh.


Fml.

frukt:

Tror det här är vad som delvis ligger bakom min åsikt att det inte finns någon nödvändig motsättning mellan förnuft och känsla.


Va?
världens starkaste man:

Så arg att du inte riktigt vill leva mer.


Nej, aldrig på just det viset, utan jag känner snarare skam för att vara människa när jag ibland då och då får höra hur vi människor är mot varandra, hur vi prioriterar pengar över medmänniskan, hur mycket vill ha mera, hur girighet och själviskhet tar över dom flesta av oss mer och mer...

Det gör mig arg, men mer uppgiven än något annat. Inte på ett sätt att jag inte vill leva mer, utan på ett sätt att det ibland får mig att skämmas över att vara människa. Ibland skulle jag vilja vara vad som helst utom just människa, oavsett om det är gris eller pormask. Eller nåt.

[love]