Forumet - Ångest, vet inte hur. Två problem

Ångest, vet inte hur. Två problem

839 1 21
Har två problem

lägenhet.
älskar den, är den storleken jag alltid velat haft och flyttar in i helgen.

Men sen har jag den där tryckande ångesten. Vad tycker mina föräldrar, gör jag dom besvikna et.c

Även fast det inte handlar om dom tänker jag på dom. Hur dom ska klara sig, hur det känns när den sista flyttar ut.

Andra problemet
Jag är bög, men bara mina föräldrar och systrar vet om det. Får inte berätta det till min mormor och farmor mammas syster etc för mina föräldrar. Och har inte mage att ringa och säga det till dom själv för jag älskar dom över hela mitt hjärta men vi pratar inte i telefon mycket alls. Och min farmor tycker inte om homosexuella, och jag sa till mina föräldrar att det är jobbigt för mig att ta emot saker till min lägenhet från någon som jag vet älskar mig just nu men om hon visste vem jag verkligen var skulle ta bryta all kontakt.(och dom bor i finland) Dom säger att jag bara gör en stor sak av det och att dom är gamla.. Men endå

min ena syster säger att jag inte ska säga något för att jag inte träffar dom så ofta, den andra tycker jag ska vara öppen med det.

och nu får min syster barn, så nu kommer ALLA hit. Och med det kommer frågorna, har du hittat någon flickvän? Och hur kul är det för mig och sitta och ljuga, ska jag göra det tills dom dör? Mammas syster är endå bara 45 år och farmor 77. Vet inte hur jag ska göra

Spana också in:

problem 1 gör du helt klart en för stor sak över. Alla flyttar ut för eller senare. Så förstår inte vad du har ångest över. Men vad de än må va, bara släpp de, sluta överanalysera.

Och när de gäller nummer två verkar de ju skit taskigt att du inte får berätta för de andra. De kanske inte du tycker dock. Men jag tycker att om du vill berätta ska du ta o göra det vilket som. Dina föräldrar kan inte bestämma över en sån grej. 
Du kommer forsätta att ha ångest etc... om du inte berättar.
Jag kanske har fel men jag tror du kommer känna dig så lättad om du berättar... vad reaktionerna än är. 
Vill du verkligen gå runt o undra om de skulle tycka de va okej eller inte? Tänk om dem inte bryr sig alls. Men om de gör det. Vill du verkligen umgås med folk som hatar dig för vem du älskar? Fattar, de är dina släktingar. Men ändå... 
Va inte så hård mot farmorn dock(Rodnar) Hon är gammal. Hon kanske inte bara fattar (de kanske lät konstigt men de är så o måste va ärlig. De lever i gammla tänke sett liksom. Men du får gärna rätta mig) Men om du förklarar det för henne etc.... så kanske hon förstår tillslut och accepterar det. 

Okej vet inte om de här va skit dåliga tips men det va något tips iallafall.. 
Tack för svar. 
Kanske ska börja på mammas sida, hos hennes syster som skvallrar som en höna.. Har egentligen inte mycket till kontakt med henne alls, så facebook med denna bild kanske.. http://sd.keepcalm-o-matic.co.uk/i/i-m-gay-and-proud-bitches.png

På något sätt så lever jag i ett tankesätt,
Måste fråga mina föräldrar
Måste tänka på mina föräldrar
Måste vänta på mina föräldrar..

Egentligen borde jag vara förbannad, bryta kontakten med min pappa för att han vägrar inse att jag kommer komma med en kille inte tjej.. Han sa att det går över. Går över? Mamma höll med..

timpeltt: Tack för svar. 
Kanske ska börja på mammas sida, hos hennes syster som skvallrar som en höna.. Har egentligen inte mycket till kontakt med henne alls, så facebook med denna bild kanske.. http://sd.keepcalm-o-matic.co.uk/i/i-m-gay-and-proud-bitches.png

På något sätt så lever jag i ett tankesätt,
Måste fråga mina föräldrar
Måste tänka på mina föräldrar
Måste vänta på mina föräldrar..

Egentligen borde jag vara förbannad, bryta kontakten med min pappa för att han vägrar inse att jag kommer komma med en kille inte tjej.. Han sa att det går över. Går över? Mamma höll med..
Går över?? De va ju skit taskigt sakt.
Strunta i vad dem tycker o berätta för vem du vill. Stå upp för dig själv.
Vad tycker du är värst, att leva i en lögn och må dåligt resten av livet eller att säga sanningen och kanske må dåligt under ett ögonblick?  Du kommer inte undan detta dilemma. Du kan exempelvis inte skaffa pojkvän och gör du det så får du gömma din pojkvän då dina släktingar är på besök. Den ständiga frågan om du har skaffat flickvän kommer du att under alla tider vara tvungen att fortsätta ge svar på. Efter tio års tid lär dina släktingar hur som helst undra.

Det är inte heller säkert att din farmor inte vill tala med dig mer (om hon inte är religiös, då kan det bli svårare). Hon kanske har förutfattade meningar om homosexuella som splittras om hon får veta att du är gay. Din farmor kommer att vara tvungen att ta ett medvetet beslut, nämligen att acceptera dig som du är. Det kanske inte sker på ett ögonblick (på samma sätt som jag antar att det tog tid för dig att acceptera dig själv kan det ta tid för din farmor att acceptera dig). Om din farmor inte vill tala med dig mer - so what? - det finns inget du kan göra åt saken! Fråga dig då vad som är värst att leva i en lögn och ständigt ljuga eller att förlora kontakten med din farmor? I vilket fall som helst är det tydligt att det absoluta sämsta valet är att fortsätta och ljuga. Du kommer enbart att utsätta dig för onödigt lidande. Att din farmor bryter kontakten med dig (vilket jag dock inte tror) är att falla ned i en grop, men att fortsätta som du gör nu är att gräva gropen djupare.

Finns det två dåliga alternativ så väljer man det minst dåliga. Har du något bättre alternativ som inte inkluderar att a) fortsätta ljuger, eller b) säga sanningen till din släkt, så bör du fundera över det
Jag borde säga det.. Men fan i mig om jag ens har kunnat acceptera för mig själv vem jag är när jag inte har någon att prata med det om, mina föräldrarar vill inte lyssna och inte mina syskon heller. Och ibland kan stå och fundera vilket idiot och äckel jag är.. Och att mina föräldrar aldrig kommer få se mitt barn, vilket inte är sant... Att intala sig själv vem man är, även fast man själv är säker... Orkar inte

timpeltt: Skiter i det, får leva med att jag inte kan vara mig själv..
Nej. Klart att du ska berätta. Kan vissa av dina släktingar inte acceptera vem du är finns det ingen anledning att värna relationen med dem överhuvudtaget. Förhoppningsvis kommer de acceptera, gör de inte det så får du väl istället vara med de som accepterar vem du är. Att leva hela livet utan att berätta något du vill berätta ska du naturligtvis inte göra.

timpeltt: Jag borde säga det.. Men fan i mig om jag ens har kunnat acceptera för mig själv vem jag är när jag inte har någon att prata med det om, mina föräldrarar vill inte lyssna och inte mina syskon heller. Och ibland kan stå och fundera vilket idiot och äckel jag är.. Och att mina föräldrar aldrig kommer få se mitt barn, vilket inte är sant... Att intala sig själv vem man är, även fast man själv är säker... Orkar inte
Har du några vänner som du har tillräcklig tillit så du kan prata med dom?

Om inte, varför inte slänga iväg ett mail till RFSL? Nu vet jag inte var du bor, men finns RFSL i närheten kan du faktiskt ta kontakt med dom och bestämma ett möte och tala ut om saken. De är ju experter i såna här frågor eftersom dom jobbar med människor som har liknande problem som du beskriver. Och dom har dessutom tystnadsplikt i stödsamtal.

Barn osv. antar jag är långt in i framtiden. Du borde fokucera på en sak i taget splittra inte dina tankar för mycket det förvirrar bara mer. Allt går inte att finna en lösning till på en gång.
Gick sådär...

Vill först säga att jag fick 8000 av farmor som hon hade sparat till alla oss ungar så alla har fått lika mycket. Men mina föräldrar har pengarna. Går på soc

Sa som det var till dom, att jag måste kunna berätta till alla vem jag är och jag blev utkastad. Datorbordet och sängen skulle dom dumpa här utanför någon dag och mina kläder. Skulle aldrig höra av mig.

Så nu sitter jag här i lägenheten. Har en soffa här inne och hann få tvn idag. Men har inga andra möbler alls bara porslin i skåpen.. Har bara en lampa.

Var inte såhär jag trodde jag skulle spendera första natten i lägenheten 


timpeltt: Gick sådär...

Vill först säga att jag fick 8000 av farmor som hon hade sparat till alla oss ungar så alla har fått lika mycket. Men mina föräldrar har pengarna. Går på soc

Sa som det var till dom, att jag måste kunna berätta till alla vem jag är och jag blev utkastad. Datorbordet och sängen skulle dom dumpa här utanför någon dag och mina kläder. Skulle aldrig höra av mig.

Så nu sitter jag här i lägenheten. Har en soffa här inne och hann få tvn idag. Men har inga andra möbler alls bara porslin i skåpen.. Har bara en lampa.

Var inte såhär jag trodde jag skulle spendera första natten i lägenheten 

Vad sa du till dem? Vilka kastade ut dig? Varför?