Forumet - ångestbröltråden

ångestbröltråden

1978 0 61
i den här tråden kan man kanalisera all sin ångest, sitt självförakt, sina känslor osv i ett ångestbröl och efter det kan man lägga allt bakom sig och acceptera allt som är dåligt och fel och sen hårdnackat och tjockhudat göra det bästa av situationen istället för att älta exakt hur meningslös varenda vardaglig detalj är på den kaotiska duk som utgör tillvaron medan man sjunker djupare och djupare i melankolins avgrund.

haha skoja bara det hjälper inte att bröla xD men det hjälper att "växa upp" och acceptera att den enda som på ett meningsfullt sätt kan förändra ens liv är en själv.. och att man börjar göra sitt f*cking bästa(tro inte att du förstår vidden av det begreppet, ditt svin)

får bli ett bröl ändå:  ååååööåööååöööööööuuöuöååöåoohåöuåoöuåuoååhhhhhhhhhhh

nu kör vi livet!!!! Cool (tänkte rävbögpojken för 100e gången)

Spana också in:

det är väldigt lätt att råka "släppa repet" så att man "planlöst" glider runt i verkligheten... ska fan häfta fast händerna denna gång.

"Around 4:30am early one August morning in 2005, five 20-somethings decided to go explore a cave nestled in the side of a Provo mountain. When they arrived at the largely unknown and hidden spot, one member of the group, having a bad feeling about the idea, decided to wait outside and wished his friends well as they climbed inside the cave’s rocky mouth.

The cave’s unique features made it attractive to daring explorers: 30 yards inside its entrance, you encountered a hole that led into a completely underwater passageway. By swimming through the water-filled tunnel, you could enter another cavern in which you could pop your head up and breathe. A rope led from the entrance to the tunnel to the water-filled room so that people could pull themselves along and safely make their way through.
The young man who had decided to wait outside began to grow anxious as 15, and then 30, and finally 45 minutes passed without his friends reemerging. He called the police, and when rescuers entered the cave they found an awful scene: all four friends, two young men and two young women, had drowned. No one is quite sure what happened, but it seems the group had reached the second cavern safely, but died on the way back to the entrance: all were found facing the same direction in the water-filled passage. Those who had explored the cave previously told reporters that if you let go of the rope connecting the rooms, it was very easy to get disoriented inside the narrow tunnel. The tunnel extended past the exit hole and terminated in a dead end, making it possible to overshoot the opening. And as swimmers made their way through the passage, they would stir up sediment, muddying the normally clear water. Thus if you lost your grip on the rope, it was hard to find again, and panic and confusion could quickly set in.

I heard about this story when it happened seven years ago, and it made a deep impression on me and has come to my mind many times since. Obviously the haunting and truly tragic nature of the accident is part of what made it so indelible – it’s hard not to imagine what the doomed cavers last minutes were like.
But the main reason I have often found myself thinking about this accident has been the way in which from the very start it has seemed to me an arresting metaphor for our lives in general. How our values and goals — our very deepest beliefs — are very much like a rope that runs through our lives and to which we must hold fast, no matter how much our courage falters and distractions and harmful temptations cloud and muddy our vision." fortsättning

MANIAC: acceptera att den enda som på ett meningsfullt sätt kan förändra ens liv är en själv.. och att man börjar göra sitt f*cking bästa(tro inte att du förstår vidden av det begreppet, ditt svin)

men man är så jäaefla beroende av andra människor..
och människor är så jävla random..

man måste typ släppa kontrollen helt.. ej vara beroende av kontroll.
men utan kontroll.. hur ska man då styra..



ok kändes som jag prata på flera olika plan nu.. och inte vet vad jag pratar om..




Perspektiv är viktigt