Schism:

ja, men det var för att folk tackade nej till att vara med i bild

bygger varje klipp på verklig händelse då eller?

Blivande_japan: bygger varje klipp på verklig händelse då eller?

typ

eller

minns inte riktigt, meta-delen kändes svag iaf

Schism:

typ

eller

minns inte riktigt, meta-delen kändes svag iaf

okej, läste lite på wikipedia, stod inte mkt alls
borde kanske googla vidare för vore intressant att veta

Blivande_japan:

okej, läste lite på wikipedia, stod inte mkt alls
borde kanske googla vidare för vore intressant att veta

den andra delen är skådespelare som gestaltat de riktiga mötena med Anna då de fått se filmen 

ply:
fuck anna odell, tycker jag. hela filmen handlar om att ge henne utlopp för hur kränkt hon känner sig och det ger inget utrymme för att behandla de stora problemen hon petar på lite ibland. 

filmens syfte är ju inte att behandla stora problem utan bara att iscensätta det som skulle kunna hänt. anna säger ju själv också att hon överdriver väldigt mycket i del ett för att gå över allas gränser. 

Sjukt överdriven, hon säger ju det iförsig i filmen men ändå. Om det har gått 20 år sedan de gick i samma klass borde en människa släppa det. Det finns ingenting att göra 20 år senare, plz

mynona:
Jag har inte sett den. Men jag tycker att mobbare förtjänar allt de får. De brukar inte förstå vilken skada de orsakar, och inte heller bry sig om det. Tvärtom förringar de det. De förtjänar att höra när de skadar andra. 

Håller med om det. Jag tror knappast att mobbningen som anna utsattes för under nio års tid inte gjorde henne bättre. Jag säger inte att det är den enda anledningen till hennes psykiska ohälsa, men jag tror absolut att mobbningen förvärrade den. 

Jag tycker inte synd om mobbarna alls. De verkar ju inte direkt lidit av det. 

pastakatt:
Sjukt överdriven, hon säger ju det iförsig i filmen men ändå. Om det har gått 20 år sedan de gick i samma klass borde en människa släppa det. Det finns ingenting att göra 20 år senare, plz

Hon kanske inte kan släppa det? Om du blivit mobbad och utfryst under hela grundskolegången och sedan inte blir bjuden till återträffen så är det väl helt naturligt att vilja reda ut saken eller åtminstone fantisera om vad som hade hänt. Tyckte filmen var häftig, välgjord och viktig.

ply: fuck anna odell, tycker jag. hela filmen handlar om att ge henne utlopp för hur kränkt hon känner sig och det ger inget utrymme för att behandla de stora problemen hon petar på lite ibland.

Jag tycker inte det är något problem att konsten gestaltar en upplevelse och tycker att filmen gör det bra.

Blivande_japan: tycker det här sammanfattar mina känslor rätt bra också.
stundvis kände jag större empati för mobbarna än för henne, vilket ju känns lite skevt i sammanhanget.

Alltså, självklart är det ju så. Det är ju aldrig den mobbade som får mest sympati, isf är den ju inte mobbad. Tycker det är bra med filmen att den får med den här ambivalensen. 

allestädesnärvaro: Alltså, självklart är det ju så. Det är ju aldrig den mobbade som får mest sympati, isf är den ju inte mobbad. Tycker det är bra med filmen att den får med den här ambivalensen.

skulle våga påstå att det nog snarare är en lycklig slump än noga uträknat.

Zerafina:

den andra delen är skådespelare som gestaltat de riktiga mötena med Anna då de fått se filmen 

intressant. 
den delen blir dock då så sjukt utelämnad till hennes tolkning av mötena, och den tolkningen är troligtvis (av förståeliga skäl) rätt vinklad.

Schism: första delen är bra, borde kört 100 % spelfilm

Instämmer! Den sociala dynamiken mellan klass"kamraterna" som träffas minns jag som väldigt övertygande, understött av förvånansvärt bra skådespeleri. Konfrontationer som möts av undanflykter och falskhet, grupper bildas som hålls samman av alldeles för mycket skitsnack riktat mot människor som är ensamma och annorlunda eller tillhör grupper som man anser vara sämre. Så mycket annorlunda eller "bättre" blir vi människor inte som vuxna och det är sällan vi ser och förmår erkänna våra egna brister fullt ut - ibland gör vi det inte alls - och överdrifter (det är ju inte så att de är orealistiska heller, så jag förstår inte riktigt vad problemet är här?) behövs för att få oss att reagera.

Ältande? Ja, jo, det gör sig kanske inte så snyggt i en så personlig film, men det kommer som ett brev på posten för dem som blir utsatta för mobbning, särskilt om det är frågan om en traumatisk sådan. Det går inte att släppa det som hände och även om det är fult, luktar illa och känns obehagligt så ska det slängas och gnuggas in rejält i ansiktet på mobbarna tills de fattar den fulla vidden av vad de gjort och ber om förlåtelse.

Andra delen funkar, men tillför egentligen inte så mycket.

Blivande_japan:

tycker det här sammanfattar mina känslor rätt bra också.
stundvis kände jag större empati för mobbarna än för henne, vilket ju känns lite skevt i sammanhanget.

Det var ju det som var så pass intressant  och kanske t.om provocerande för vissa. Dt handlar ju om en själv. Till exempel den populära killen som hon tyckte var värst men som egentligen inte gjorde någonting. Jag känner igen mig i det den killen sa i andra delen på vissa sätt vilket gjorde den scenen väldigt obekväm för mig. Samtidigt  är det ju något jag måste ta ansvar för och se min egen roll i olika skolsituationer. Så känner nog många. Alltså sympati för mobbarna för att man själv agerade som dem, och man vill inte se på sig själv som en del i mobbningen.

Tycker det var en väldigt viktig film.

Tennsoldat:

Det var ju det som var så pass intressant  och kanske t.om provocerande för vissa. Dt handlar ju om en själv. Till exempel den populära killen som hon tyckte var värst men som egentligen inte gjorde någonting. Jag känner igen mig i det den killen sa i andra delen på vissa sätt vilket gjorde den scenen väldigt obekväm för mig. Samtidigt  är det ju något jag måste ta ansvar för och se min egen roll i olika skolsituationer. Så känner nog många. Alltså sympati för mobbarna för att man själv agerade som dem, och man vill inte se på sig själv som en del i mobbningen.

Tycker det var en väldigt viktig film.

nja, skulle säga att jag mer känner empati gentemot dem för att Anna i vissa situationer är så sjukt på dem, snarare än att jag identifierar mig med dem. 

tycker det finns betydligt bättre och vettigare saker att se om ämnet. bl a dokumentären bully.

Zerafina:

filmens syfte är ju inte att behandla stora problem utan bara att iscensätta det som skulle kunna hänt. anna säger ju själv också att hon överdriver väldigt mycket i del ett för att gå över allas gränser. 

alltså, min upplevelse var som så att början byggde upp förväntningar om en samhällskritisk historia som sade något om utfrysning, grupptryck och sociala regler. sedan när det bara ledde till att följa hennes personliga vendetta och en massa fåniga personangrepp rann all potential ut i sanden. kände bara frustration över hur banal hela filmen blev.