Aviseringar
Rensa alla

anorexia, gå upp, bmi


Ämnesstartare

jag är nu 170 lång och väger 46-47 och har börjat med behandling, fått matschema och idag var jag på mitt första samtal. jag har varit jätte orolig över hur mycket jag måste gå upp, och eftersom att jag hade en syssling som också hade ätstörningar och var lika lång som jag behövde gå upp till 54 (som enligt bmi test säger att du inte är underviktig) sa min mamma att det var det jag behövde gå upp till som minst. det lät såklart för mycket men jag ville ta mig ur detta så jag ställde in mig på det. idag när jag var på samtalet sa hon 56-58 och då rasade allt. jag vill inte gå upp alls när jag fick ett sånt orealistiskt mål, och jag vet att det bara är två kilo mer men ni med ätstörningar vet vad jag menar.

nu undrar jag om någon annan kan säga hur mycket de behövde gå upp? och när ni kände er bra och mensen kom tillbaka m.m.

jag är jätte tacksam för svar, har ingen att prata med.


   
Citera

I princip alltid är kraven att man ska nå ett icke underviktigt BMI. Något annat vore nog att till och med felbehandla dig. Ett par kilo mer är nog också mycket vanligt att ha som långsiktigt mål.

Har du insikt i att du inte kommer tvingas bli tjock? Vet du att du nu ser utmärglad ut?
Visst vet du att dina tankar om din kropp är fel, och att det de vill att du ska väga är det bästa för både utseende och mående?
Du kommer samtidigt behöva bearbeta dina tankar för att du ska ändra ditt förhållningssätt till dig själv, mat och din kropp. Det är så du blir frisk.

Du KOMMER behöva väga så mycket de föreslår för att bli frisk. Men när du väl är det, kommer ditt förhållningssätt till denna kropp också vara annorlunda än nu.
Du kan säkert om du talar med dem göra det här i din takt. Ditt första mål kan vara 54. När du väger så mycket är du förhoppningsvis så frisk att du kan ta nästa steg till en högre vikt.

Att tänka på ett par kilo mer eller mindre hör ju till din ätstörning. Jag tror att det du just nu gör, att ifrågasätta vikten de föreslår, är ett av de beteenden som du måste bryta. Det är väl också klassiskt för de missbrukartendenser som finns hos folk med ätstörningar. Försök att identifiera det som hör till sjukdomen du vill bli frisk från. Det är detta du inte ska lyssna på.
Därför tycker jag att du ska vända dig till dina behandlare för att diskutera denna sak.

Ja, jag vet att jag inte riktigt svarade på din fråga nu.
Din målvikt är vad jag vet inte ovanlig.
Lycka till!


   
SvaraCitera
time
 time

johannamaria:

idag när jag var på samtalet sa hon 56-58 och då rasade allt.

Det är ju inte meningen att du ska gå upp till vad som är miniminormalvikt och sen vara obekväm. Tanken är ju att du ska bli HELT frisk så du totalt skiter i om du går upp till 58, och blir du helt frisk så kommer du inte bry dig. Jag förstår att det känns hemskt just nu men ju mer du går upp och övar på att äta och accepterar läget, kämpar, desto mindre jobbigt kommer det kännas. Lycka till!


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Själv fick jag veta att jag behöver gå upp mellan 10-15 kg. Känns helt sjukt mkt men nu när jag väl börjat käka så inser jag att livet är så jävla mkt roligare när man har orken att leva det.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

johannamaria:

jag är nu 170 lång och väger 46-47 och har börjat med behandling,

Är i exakt samma situation.. väger 47 och är 170. Var på mitt första samtal i måndags, fick matschema, ska skriva matdagbok och ska dit om 10 dagar igen. Ska också upp till 56 enligt henne... Har sjukt blandade känslor när det gäller det... För när jag kollar mig i spegeln så tycker jag bara att jag är tjock och ful, men har också insett att mina bröst och rumpa försvunnit eftersom mina bh:ar är förstora etc. Vilket jag mår sjukt dåligt av. Jag hatar denna äckliga anorexi och vad den gör med min hjärna.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

louiselb:

Jag hatar denna äckliga anorexi och vad den gör med min hjärna.

känner exakt som du. jag anstränger mig för att tro på alla som säger att man måste "äta sig ur" sjukdomen. att när man går upp i vikt och kroppen fungerar bättre så börjar man må bättre. men det känns så svårt att lita på någon.
och just nu kommer jag inte ihåg hur det känns att inte vilja gå ner i vikt, att vara nöjd med sig själv och inte behöva prestera genom att banta och svälta sig själv.
när jag blir äcklad av hur mycket smör mina föräldrar lägger i stekpannan eller hur mycket grädde i såsen när de lagar mat och tänker att jag inte vill äta det så tänker jag också att jag vill inte behöva känna mig gråtfärdig av lite smör i en stekpanna.

finns det någon vikt som du känner att du skulle kunna gå upp till? jag förstår att du inte VILL, men om du har något mål som känns realistiskt?

- - - - - - - - - - - - - - - - - Sammanslagning 1 - - - - - - - - - - - - - - - - -

elincaroline:

Känns helt sjukt mkt men nu när jag väl börjat käka så inser jag att livet är så jävla mkt roligare när man har orken att leva det.

hur snabbt gick det för dig att gå upp? är du helt frisk nu? är du rädd för att gå upp mer i vikt och vilket bmi har du? jätte snällt om du svarar!


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

johannamaria:

hur snabbt gick det för dig att gå upp? är du helt frisk nu? är du rädd för att gå upp mer i vikt och vilket bmi har du? jätte snällt om du svarar!

De första fyra kilona gick jättefort men syntes inget alls. De satte sig bara runt organen och hjärnan antagligen. Jag är 164 och väger idag 47kg, en bit kvar med andra ord. Men att enda sättet är att "äta sig ur sjukdomen" stämmer. Äter som en häst nuförtiden, både mat och sötsaker och jag mår helt underbart. När anorexiatankarna smyger sig på tvingar jag bort dom och intalar mig själva att den dagen jag blir tjock (om jag någonsin blir det) så tar jag tag i det då, nu är målet att bli tillräcklgt stark för att börja orka träna - och tills dess ska jag bara njuta!

Fått tillbaka, livsglädje, lyster i hud och hår, socialt liv, sexlust och så mkt jag gått miste om innan.

Mitt bästa tips är att prata och var öppen om din sjukdom. Det hjälpte mig mkt framförallt i början. Exempelvis kunde jag vara med på "pizzakvällarna" fastän jag käkade köttbullar och makaroner i stället (eftersom att det var psykiskt jobbigt med pizza). Då accepterades det. Men hade jag däremot dykt upp och inte ätit något alls hade nog folk undrat.. Vilket i sin tur hade resulterat i att jag avstått från "pizzakvällen" och suttit hemma och deppat ist.

Dessutom är det toppen när folk runt omkring en kan banka lite vett i skallen på en emellanåt. Min mamma är mitt bollplank just nu. Alla tankar jag har om mat säger jag högt. Minsta lilla, fastän det kan verka löjligt/oväsentligt så känns det skönt.

Vet ingenting om vem du är men känner du att du behöver stöd så hjälper jag gärna till. Är inte så hemma på den här sajten men kan man skicka privata meddelanden kan du få min msn om du vill?


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

elincaroline:

Vet ingenting om vem du är men känner du att du behöver stöd så hjälper jag gärna till. Är inte så hemma på den här sajten men kan man skicka privata meddelanden kan du få min msn om du vill?

lägger jätte gärna till dig, tack!


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

johannamaria:

finns det någon vikt som du känner att du skulle kunna gå upp till? jag förstår att du inte VILL, men om du har något mål som känns realistiskt?

ärligt så vet jag inte. får panik vid tanken att behöva gå upp. Ibland när mina vänner eller föräldrar t.ex tvingat i mig en fet sås, eller bröd eller något annat skit.. ja då får jag panik, sitter iprincip uppe hela natten och gråter, står liksom inte ut med mig själv. Förstår ju att jag är sjuk.
Får också panik när jag t.ex ser hur mycket smör de tar i stekpannan etc. En röst inom mig vill bli frisk och "normal" och en annan vill inte.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

louiselb:

En röst inom mig vill bli frisk och "normal" och en annan vill inte.

det är helt galet med dom här två rösterna, och man är så jävla kluven. och jag älskar anorexian lika mycket som jag hatar den, för den har fått mig att känna mig levande och duktig men den förnutiga rösten säger att man är inte levande när man är rädd för mat, inte har någon mens, inte kan sitta på en stol i en timme utan att rumpan är helt avdomnad, får håriga kinder, fryser som en idiot trots att man har mer på sig än alla andra, och inte klarar av att sova på nätterna.
och jag förstår helt din ångest över att äta, jag ligger ibland och kan inte sova och är orolig över allt jag måste äta kommande dag. det är så jävla sjukt och jag hatar att det ska vara så! jag hoppas verkligen att du får bra hjälp och blir bättre så snart det går!


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

När jag var sjuk och BUP sa åt mig att jag skulle väga mellan 56-58 kilo fick jag panik, verkligen. det passade inte alls in i mitt tyckte.

Nu, efter tre år som frisk ligger jag på 50 kilo och är hur nöjd som helst. flippa in ut pga några siffror![bigsmile]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

delacruuz:

Nu, efter tre år som frisk ligger jag på 50 kilo och är hur nöjd som helst. flippa in ut pga några siffror

gick du upp till 56-58 och sedan ner eller fick du stanna på 50? 🙂


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

johannamaria:

gick du upp till 56-58 och sedan ner eller fick du stanna på 50? 🙂

ser att jag svara på din andra fråga om viktuppgång också.. jag gick upp till 53 kilo, sen ner till 50 där min vikt stannade av, ligger fortfarande på den vikten tre år senare. (gjorde inget för att gå ner till 50, det stabiliserade sig själv)..

jag drog mig bort från BUP och gick över till skolsköterskan ett tag innan studenten, sen åkte jag till australien, det var där jag gick upp i vikt och allt vände.. så ingen fanns där för att tvinga mig upp till 56-58 kilo..
jag trivs på mina 50 kilo idag i alla fall 🙂


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

delacruuz:

jag gick upp till 53 kilo, sen ner till 50 där min vikt stannade av, ligger fortfarande på den vikten tre år senare. (gjorde inget för att gå ner till 50, det stabiliserade sig själv)..

jag drog mig bort från BUP och gick över till skolsköterskan ett tag innan studenten,

jaha, va avundsjuk jag blir på dig, haha.. vägde du 56-58 innan du gick ner?
jag går ju på behandlig på en anorexia mottagning så jag kommer ju få gå där tills jag blir frisk och då kommer jag väll antagligen få gå upp till en högre vikt. jag önskar att jag kunde få vara både smal och frisk.
men vilken tur du har haft då och va skönt att du mår bra! 🙂


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

johannamaria:

jaha, va avundsjuk jag blir på dig, haha.. vägde du 56-58 innan du gick ner?
jag går ju på behandlig på en anorexia mottagning så jag kommer ju få gå där tills jag blir frisk och då kommer jag väll antagligen få gå upp till en högre vikt. jag önskar att jag kunde få vara både smal och frisk.

Nej det gjorde jag inte. vägde som mest 51,5 ungefär.. Okej, får jag fråga var du går, vilken mottagning?

Lovar dig att trots att det känns kämpigt nu så kommer allt bli toppen igen, trots att det tar sin tid. det är först för ett halvår sen som jag åt ost för första gången på 10 år.. Låt det ta den tiden det tar, du kommer klara det!


   
SvaraCitera