Forumet - Anorlunda tänkande?

Anorlunda tänkande?

388 0 27
Hej

Jag är ny här på forumet, och tänkte att det skulle kunna vara intressant att få upp en diskussion för oss "outsider" som jag brukar kalla det.

Jag är 96a och har hela mitt liv varit en "outsider", på så sätt att jag alltid tänkt annorlunda än dem personerna jag träffat i samma ålder. Detta betyder inte att jag har varit mobbad. Jag har en hel del kompisar som jag umgås med på helger och så. Men när det gäller filosofiska tankar kring livet har jag en helt annan uppfattning verkar det som.

Som ni vet så är människor väldigt intresserade av att skapa "bubblor." I dessa bubblor så känner sig folk väldigt trygga. Hur som helst, har jag alltid varit den som medvetet sätter foten utan för bubblan och börjar kritisera bubblans struktur och funktion. Detta leder, såklart, till utanförskap och deprimerande tankar.

Vi skulle väll kunna hitta på en metafor.
Så här skulle jag beskriva en common man;
Vi dumpar en average grabb i skogen. I en skog personen aldrig varit förut och har helt enkelt ingen uppfattning om vart han är.
Den här personen skulle troligtvis kolla på sin karta och tänka såhär
"Nej, det stämmer. Här har jag aldrig varit förut!! VAD SKA JAG TA MIG TILLL?" I och med detta är personen mycket rädd och vet inte vad han skall ta sig till. Det personen gör är att helt enkelt krypa ihop i en boll och försöker förtränga omvärlden.
Så skulle jag beskriva en normal människa, vi förtränger det vi inte förstår eller orkar försöka ta i tu med.

Det jag menar är helt enkelt att; jag känner att jag har lämnat alla andra bakom mig och nu är jag helt fri. I och med detta vill jag inte försöka påstå att jag är "smartare" eller "bättre" än andra. Det finns inget bättre, det ända som existerar är olika.

Det jag är ute efter här är helt enkelt att höra efter om det finns någon jävel här ute i cyberspace som har upplevt ungefär samma sak och kan berätta för mig vad det finns för anledningar att inte skjuta huvudet av sig?

Visst kan jag hålla med om att det är en väldigt vacker värld vi lever i som sådan. Men jag har helt enkelt ledsnat på mänskligheten, jag känner att jag vill krypa ihop som en eremit och gömma mig.

Spana också in:

everybody:

Det personen gör är att helt enkelt krypa ihop i en boll och försöker förtränga omvärlden.


everybody:

ag känner att jag vill krypa ihop som en eremit och gömma mig.


Tycker dessa låter väldigt snarlika.

everybody:

vad det finns för anledningar att inte skjuta huvudet av sig?


Finns ingen anledning att inte göra det, egentligen. Finns ingen anledning att göra det heller. Oavsett hur olika vi är, är vi alla människor. Om något är ju mänsklighetsbubblan extremt intressant att studera, på ett större plan än de enskilda individernas bubblor. Ehrm.

Det är intressant att leva, kort sagt.
Redan när jag var tretton, innan jag hade hunnit bildat någon världsbild och saknaden av emotionella känslor var där, så lyckades jag trycka in någon bisarr idé i min hjärna att det var "äta eller ätas."

Jag började planera hela min framtid och ritade scheman över hur mina studier skulle gå till och när jag skulle studera så att säga. När det verkligen tog emot att sitta hemma och studera hela min fritid, gick jag alltid till mig själv och tryckte ännu hårdare in mina ideal om framtiden och livet så att säga.

På den vägen var det, och det är säkerligen därför min självsäkerhet är så stark. Jag bildade mig såklart ganska hemska uppfattningar om mina medmänniskor, samtidigt så var ju som sagt de emotionella känslorna inte så utvecklade, så alltihopa är förklarligt kan jag tycka.

Detta beteende trappades successivt av, jag vet inte själv vad som var den avlösande faktorn, men jag insåg till min förtvivlan att det var fullständigt bisarrt.

Jag började med tiden bli allt mera realistisk så att säga, även om jag i bakhuvudet hade kvar idealen som hade frodats vid tretton års ålder. Jag tror att jag resonerade i den åldern typ "nu slutar jag med allt studerade ett tag, så att jag kan mogna till mig och sedan ta upp alltihopa igen."

Efter ordentliga skuldkänslor till och från, är jag här idag, väldigt ödmjuk och empatisk jämfört med mitt tidigare liv. Idag är väl just den här "bubblan" som jag pratade om väldigt aktuell i mina filosofiska resonemang.

I mitt undermedvetna så att säga, har jag hela mitt liv varit medveten om bubblan men det har tagit sig uttryck på ett väldigt lustigt sätt. Jag har hela livet uttryckt mitt hat mot rika sossar så att säga. Detta är ingen politisk koppling och inte särskilt seriöst heller, så hata mig inte som någon äcklig kapitalist. Det var just dessa "svensson rutiner" som jag föraktade, dessa små detaljer som skapar någon inre trygghet inom familjen så att säga. Om man nu ska generalisera så var det just personer som stängde in sig i någon bubbla. Ni får inte missförstå mig, jag älskar människor och tror att det finns något gott inom alla, det var mest på skoj.

Nu till det intressanta, jag har alltid känt ett behov att distansera mig från andra i min ålder, även om det är förhållandevis naturligt för personer i min ålder. Jag vill inte distansera mig från andra i min ålder i den meningen att jag typ tänker bli statsminister eller bli nya Bill Gates, snarare på ett emotionellt och filosofiskt plan. Jag har inga större framtidsplaner idag faktiskt, eller jag har inte några.

När jag läser hur andra personer i min sits resonerar, alltså personer som överanalyserar allting är att denna förmåga är en förbannelse som bara leder rakt in i helvetet så att säga, och de vill gå in i någon bubbla och vara en glad jävel som alla andra, "svensson livet."

Jag är inte säker på vad jag vill, den finns en rädsla inom mig att förlora min personlighet, mitt sätt att nischa in mig i slummen. Missförstå mig inte, jag varken har något behov eller vill bevisa någonting för någon. Det är bara, varje gång jag är nere brukar jag gå till mig själv och snarast uppleva någon religiös upplevelse, tänka på andra som har gått in i slummen och bubblan.

Det var min berättelse.[bigsmile]
Samtidigt så har jag inte några planer på att ta livet av mig för nuläget.[wink]Jag är inte riktigt där ännu.

Det är ett vanligt fenomen tror jag att vilja ha ångest, att vilja må dåligt helt enkelt, och ungefär som jag känner just nu. Fast det är lät att prata, psyket fungerar knappast på det sättet.

Samtidigt så påstår ju vissa att man måste lära sig att älska ångesten och vilja ha mera, så går den över, så det kanske är bra att ha i baktanke.
everybody:


Om ja skulle vara du så skulle ja börja att gå ut i naturen, prata med djuren och växterna. Lyssna på hur naturen har sin gång, å förklara va du vill ha reda på. Naturen kan helt enkelt inte ha fel. Vi började som djur och är fortfarande djur. Våra liv började utav en ända anledning, att leva helt enkelt. Våran livs kraft och tänkande kommer ifrån naturen men vi blir mer o mer bortkopplade ifrån den. Iphone 4, kläder, pengar osv osv blir mer viktigt för oss en en gammal äcklig gran. Å de e helt fel, så om du frågar mig va man ska göra om man vill krypa ihop å bara skita i allt, gå å fråga naturen. Livet kan bli svårt men man finns till utav en anledning. Låt moder jord vara ditt svar på dina frågor.
Inte så svårt att förstå vad du vill veta när man läser det i en text men ja hoppas detta hjälper ( det hjälper mig )[cheers]
Tänkte nog en del som dig när jag var 15. Hoppades på att jag aldrig någonsin skulle behöva ta del av "ekorrhjulet". Man vaknar, går till ett jobb som inte fyller något större syfte än att producera flera mobilskal eller liknande, för att göra sin chef rikare, för att sedan gå hem igen och distrahera sig med triviala ting. Jag ville flytta ut i skogen och leva som en indian eller något. Helst av allt riva ner samhället.

Eftersom att jag hade såna här tankar ansåg jag mig oftast bättre än de jämnåriga som inte var lika hatiska och negativt tänkande. Visst mognade jag kanske tidigt men i efterhand inser jag att jag underskattade de flesta.

Min anledning till varför jag gjorde så (vilket jag först de senaste åren förstått) var att jag hade ett så otroligt dåligt självförtroende. Jag ville sticka ut så för att på så vis "ta" självförtroende. Om jag var en zebra bland hästar måste väl de andra tänka att jag ändå hade självförtroende osv? Och det funkade då iofs.

Idag är jag asnöjd med allt och tänker ej så längre. Har fortfarande kvar mitt intellekt men har kommit närmare mig själv och hittat så mycket godhet i mig själv och i världen att jag jättegärna stannar kvar så länge det går. varje da e en fezt[party]
everybody:

Jag får försöka anpassa mig efter alla andra helt enkelt.


Nej, var dig själv, alltid. Gör bara det som känns rätt för dig. Men jag tror att du efterhand inte kommer att känna dig så ensam när du blir äldre och fler mognar. Jag tror också att du kommer ha en väldigt annorlunda syn på livet och omvärlden om några år eller så. Ens världsuppfattning förändras väldigt mycket i tonåren.