Hej! jag är en tjej som har nydlygen fyllt 17 år.Jag bor med min mamma,lillebror och platspappa.Min biologiska pappa övergav mig och min mamma innan jag föddes och har egentligen inte träffat honom mer än gång i mitt liv och det var när jag 6 år gammal då mamma "tvingade" honom för han vill egentligen inte träffa mig alls. Mamma vill inte heller prata om det när jag frågar så jag vet bara vad min pappa heter och att jag har en låtsas syskon.
Mitt förhållande till mamma är inte så värst bra, vi snackar aldrig om hur jag mår det enda vi kan prata om är hur det går för mig i skolan . Mamma fick tidigare veta , för ca två år sen att jag led av självmordstankar och hade ätstörningar då min psykolog berättade för henne och föreslog att jag skulle besöka en läkare . Men , hon blev mycket arg och skrek åt dom och sa att jag var ett bortskämd barn som bara ville ha uppmärksam , sedan tog hon tag mig i armen och drog mig till bilen och vi åkte hem . Där skrek hon till mig och sa att jag inte får gå runt och ljuga för andra sådär.
Jag har under den tiden missbrukat alkohol och sex för att få bekräft och för att kunna "fly" från mina problem. Jag bodde hos min bästa kompis under nästan hela den sommaren , hon tog hand om mig och fanns alltid där för mig hon var dessutom den enda kompis jag hade. Hon fick mig att ta mig ur lite från detta helvete.
Nu 1 ½ år senare bråkar mamma och min platspappa väldigt mycket , jag ligger väldigt efter i skolan , min platspappa dricker sig full varje helg ,jag har inga vänner alls och min bästa vän bytte ut mig mot sin pojkvän så hon har aldrig tid med mig.
Jag känner mig väldigt ensam och har ingen att prata med när jag är mycket nere.Jag spenderar mina dagar i skolan och helger inne på mitt rum.
Jag sover bort det mesta av min tid och gråter mig tills sömn när ingen ser.
När jag började gymnasiet frågade jag de tjejerna jag brukade umgås med i skolan om de ville hitta på någonting på fritiden , men de kom alltid på ursäkter och började ignorera mig helt när jag bytte klass pga jag mådde dålig och inte orkade allt press.
Jag har inte heller någon vän i min nya klass , utom min föredetta bästa vän som har hoppat av skolan och är med pojkvännen jämt.
Jag känner att jag vill börja äta antidepressiva eftersom jag inte klarar av vardagen längre , jag drömmer väldigt mycket mardrömmer om att jag dör , får panikattacker vilket jag inte fick förr och mår sämre än någonsin. Jag har även mycket låg självkänsla och självförtroende så jag kan inte ha vad jag vill på mig eftersom jag tror att andra ska kolla snett på mig , snacka skit bakom ryggen på mig , skapa falska rykter. Jag är även väldigt blyg med andra , jag vågar inte vara mig själv för jag är rädd för vad folk ska tycka om mig och försöker göra mitt bästa för att de ska vilja bli mina vänner.
Men ,jag vill inte att mina föräldrar ska veta att jag vill börja med antidepp för de förstår mig inte . Mamma säger att det inte finns något som heter depression , att det bara är rent lathet.
Jag försökte vända mig till bup i min hemkommun , men de har tidigare bara velat träffat mina föräldrar innan jag skulle få träffa en läkare som skulle kolla mig och mina föräldrar vägrar verkligen att jag ska få medicin och får inte träffa mer psykologer pga det som tidigare hänt av mina föräldrar så jag vet inte var jag ska vända mig till.
Jag behöver verkligen hjälp och känner att jag inte står ut längre , har tom planerat mitt självmord och ser inte på framtiden ljus.
Woah wall of text. Tydlig styckindelning (gärna med mellanrum) kommer göra att folk orkar läsa det du skriver.
För att svara på din fråga: Ja din mamma kommer få reda på att du ansökt om antidepressiva medel och hon kommer förmodligen behöva skriva under något skriftligt som intygar att hon är med på det.
Vänta tills du är myndig. Försök inte ta livet av dig, sådant är väldigt onödigt. Jag har suttit i en liknande sits men titta mot framtiden så ska du se att allt löser sig!
Du kan ta kontakt med soc eller kvinnojouren. Du ska inte behöva ha det sådär bara för att din mamma inte vill hjälpa dig.
Subliminal:
Försök inte ta livet av dig, sådant är väldigt onödigt.
asso du har bara ett år kvar tills du är helt jävla fri att göra vad du vill, köpa anti-depressiva behövs ingen målmans inteckning när man är myndig. Så ifall ja var du så skulle jag iaf försöka ta mig igenom skolan med tankar på just det att det finns nåt att se fram emot.
ifall du verkligen ville dö, skulle du inte redan vara död nu? skulle du verkligen ha orkat sätta dig vid datan och skrivit om all skit?
Subliminal:
Ja din mamma kommer få reda på att du ansökt om antidepressiva medel och hon kommer förmodligen behöva skriva under något skriftligt som intygar att hon är med på det.
Är du säker på det? Och vadå, "ansökt om antidepressiva"? Föräldrarna får ju inte hem något papper på att deras barn frågat efter medicinering.
Föräldrar behöver inte skriva på ett skriftligt intyg. Jag fick diverse mediciner utskrivna utan att min mamma behövde underrättas eller frågas om lov först.
barcaftw:
och får inte träffa mer psykologer pga det som tidigare hänt av mina föräldrar så jag vet inte var jag ska vända mig till.
Säger BUP att du inte får träffa fler psykologer, eller dina föräldrar?
Om BUP gör så så låter det helt galet. Om dina föräldrar gör det - kontakta BUP igen och be om en psykologtid bara. Säg att du inte vill att dina föräldrar ska veta om detta. Om de säger nej är de ju riktiga kukarslen.
Det kan finnas andra ställen du kan gå till. I min förra kommun så fanns unga vuxna, som tog emot alla mellan 16-20-någonting.
Det verkar iaf lite dumt att käka antidepressiva på grund av din livssituation. Det är ju därför du mår dåligt, det är ju din livssituation som behöver förändras.
Antidepressiva kommer inte hjälpa dig med detta. Ångest och depression kan så klart minska ändå, men det kommer inte upphöra om du fortsätter leva under samma omständigheter. Rikta in dig på att du behöver hjälp, inte just medicinering.
Du kan ha kontakt med BUP och få antidepressiva mediciner utskrivna utan att dina föräldrar behöver få reda på det. Dom behöver inte skriva på några papper eller godkänna någonting. BUP bedömer från fall till fall om de ska berätta saker för föräldrar, och du är så pass gammal att de inte lär göra det om de inte bedömer att du utgör en fara för dig själv. Om du berättar att du inte vill att dina föräldrar ska få veta att du har kontakt med BUP, och förklarar att din mamma inte vill att du ska behandlas för dina problem, så borde de med rätt hög säkerhet gå med på att inte berätta det heller.
Vänta inte tills du blir myndig, självmordstankar och depression är inget som går över av sig självt, och inget som man bör vänta med att behandla.
framtidstron är död:
Och vadå, "ansökt om antidepressiva"?
= Prata med en doktor, psykolog eller kurator om att få recept på antidepressiva medel.
framtidstron är död:
Föräldrarna får ju inte hem något papper på att deras barn frågat efter medicinering.
Brev eller via telefon. Eftersom hon bara är 17 behöver hon målsmans tillåtelse. Inte svårare än så.
framtidstron är död:
Jag fick diverse mediciner utskrivna utan att min mamma behövde underrättas eller frågas om lov först.
Kom ihåg att skilja på diverse mediciner och antidepressiva, sömnpiller, anti-ångest osv.
Subliminal:
Brev eller via telefon. Eftersom hon bara är 17 behöver hon målsmans tillåtelse. Inte svårare än så.
Nä, jag fick mediciner utskrivna utan målsmans tillåtelse. Det är ju upp till psykiatrikern att avgöra vilken medicinering som krävs, inte patientens föräldrar. Om hon besöker BUP och är tydlig med att hon inte vill att hennes föräldrar ska veta, genom att som mediakatt säger helt enkelt berätta att de motsätter sig att hon ska få behandling för sina problem, tror jag inte de säger något om den saken.
Det finns ingen bestämmelse om att föräldrar alltid ska underrättas när en läkare skriver ut mediciner till deras barn vad jag vet. Du får gärna visa mig den om den skulle existera.
För det första.. kram! Låter som att du har ett riktigt helvete. Det är klart att du också har rätt att få hjälp trots att din mamma verkar ha en helknäpp syn på att söka hjälp och att må dåligt. Jag tycker du ska ringa bup, eller träffar skolkuratorn/kurator på um eller liknande, någon du kan prata med om hur din situation är.. hur du mår, dina självmordstankar och framförallt hur dina föräldrar kommer i vägen för att du ska få hjälp. Jag tror inte att du är ensam om att ha sina föräldrar i vägen, de borde ha en lösning. Du ska inte gå och fortsätta ha det såhär.
framtidstron är död:
Säger BUP att du inte får träffa fler psykologer, eller dina föräldrar?
mina föräldrar.
Tack så mycket för era svar , men kan man ringa till BUP och boka in en tid själv ? för när jag gick där så var det skolsystern på min skola (när jag gick i nian ) som ringde och bokade tid åt mig .
och vad är det för läkare som skriver ut medicin och som jag kan prata med om det här, är det en vanlig läkare eller psykiatriker? för om det nu skulle det vara en psykiatriker så måste jag på något sätt ta mig till en annan stad , där den "närmaste" psykiatriker finns på lasarettet i en stad som ligger ca 70 km från den hålan jag bor i.
barcaftw:
men kan man ringa till BUP och boka in en tid själv
Ja, det kan du göra. Ofta så går det snabbare om en skolkurator eller en skolsköterska bokar en tid, men det går att göra själv. Om du går på gymnasie nu så borde du ha en skolkurator som du kan prata med och som kan hjälpa dig.
barcaftw:
och vad är det för läkare som skriver ut medicin och som jag kan prata med om det här, är det en vanlig läkare eller psykiatriker?
Om det finns en BUP-mottagning där du bor så borde de ha läkare där som kan skriva ut mediciner om det skulle behövas.
barcaftw:
Tack så mycket för era svar , men kan man ringa till BUP och boka in en tid själv ?
Jaadå. Det bästa är nog om du redan då säger att du inte vill att dina föräldrar ska få veta, även om risken att de får det är mycket liten. Var tydlig med att dina föräldrar just motsätter sig att du ska få behandling för dina problem, det är väldigt viktigt eftersom detta så tydligt motiverar varför de inte ska underrättas.
barcaftw:
och vad är det för läkare som skriver ut medicin och som jag kan prata med om det här, är det en vanlig läkare eller psykiatriker?
Det är psykiatriker, men en vanlig läkare kan också göra det.
Har inte BUP-mottagningen någon överläkare? Det är lite konstigt.
