Forumet - Antologi "Närstående till en anorektiker"

Antologi "Närstående till en anorektiker"

947 1 4

Skrev denna antologi som svenska uppgift för ett tag sedan och fick höra att jag borde dela med mig av den. Gjort småändringar som namn osv för att den ska passa in här bättre. Hoppas ni får en bra och intressant läsning. 

Mvh. 

I början av förra hösten då jag var en13 år ung, omogen, osäker pojke med de enda erfarenheterna, som i jämförelse med det jag kommer berätta nu, bara var frid och fröjd. Den hösten förändrade mig mycket som person och min relation till föräldrar, vänner och framför allt min flickvän. 

Det var under ett skollopp som jag fick ett sms där kontentan var ”Fick diagnosen anorexi nervosa med depression. Jag har blivit sjukskriven, får inte gå i skolan”. Det var då Anna som hade varit hos SCÄ, alltså Stockholms centrum för ätstörningar för att få sin diagnos. Jag kan säga att loppet gick väl sådär, sket i det. Jag gick av och ringde mamma och åkte hem för att fort gå över till Anna. Jag kommer ihåg att vi hade ett långt samtal den kvällen, jag och Anna. Hon låg i min famn, och var ledsen, arg och klagade över allt vad SCÄ innebar. Detta var en onsdag minns jag bestämt och jag skulle vara hemma 22:00. När klockan närmade sig 22:00 smsade jag min mamma och bad om att få stanna en timma till för att något hade hänt, jag bara behövde stanna. För i detta läge visste hon ingenting. Detta hade ju ändå hållit på ett tag, med besök på SCÄ, samtal med mig om hur dum hennes mamma var som trodde hon var sjuk eller att något var fel, att de inte var bra det hon gjorde. 

När jag väl kom hem, en timma senare än väntat satt mamma uppe och väntade på mig och jag började berätta allt. De första mamma gjorde var väl inte de mest klipska att göra direkt, hon började berätta om hur hennes kompis hade blivit anorektiker och hur denna tjej inte hade fått hjälp förrän i sista sekund, när hon var så dålig att hade de gått bara lite till så hade hon dött. Hon blev inlagd på sjukhus och var tvungen att gå upp i vikt – fort! 

Det var som sagt inte det smartaste min mamma har gjort i sina dagar, jag fick panik, började gråta och trodde att de värsta skulle hända. Men när jag ser tillbaka nu, så tror jag det var ganska klokt av henne att göra så. Det fick mig att förstå allvaret som denna sjukdom faktiskt innebär. För än så länge så var ju anorexia ganska så lugnt. Jag förstod att de inte var bra, men hur skulle jag förstå vad det egentligen innebar? Jag hade ju aldrig varit med om något liknande, och man lär sig ju inget om de i skolan heller. 

Direkt så gjorde detta avtryck i mitt liv och det blev startskottet till en lång vinter där lögner, gråt, ångest, sömnbrist, koncentrationssvårigheter och mycket mer, var min vardag. Att vara så ung, så kär och så oerfaren som jag var gjorde det inte lätt. 

Det var många frågor som svävade runt i mitt huvud: Vad ska jag göra? Hur kan jag hjälpa? Är jag tillräcklig? Är jag i vägen? Orkar jag detta? Ska jag göra slut och försvinna? Hur mycket ska jag offra? Ska jag stå på hennes sida eller kontrollera henne med? Och vem ska jag få svaren ifrån? 

Livet fortsatte... Jag  fyllde 14 i oktober. Jag gick i skolan, hon var hemma. Nästan varje dag gick jag hem till henne direkt efter skolan och var där ofta hela kvällen. Jag hoppade mycket träningar som jag på sätt å vis ångrar idag då jag precis skickat in ansökningar till olika idrottsgymnasium, men samtidigt inte, för jag vet att jag gjort något bra för henne, jag spred glädje och gav henne stöd, även om hon inte alltid ville ta emot det med öppna armar. När jag kom hem om kvällarna, ofta runt kl 22 så satte jag mig vid datorn en stund där jag spelade och fortfarande spelar ett online, strategispel som innebär väldigt mycket samarbete personer i mellan. Man utför den mesta kommunikationen via Skype där vi hade stora chatter med många människor. Detta skapade så klart kontakter, och alla äldre än mig. Jag har träffat på många väldigt roliga människor på detta vis och har daglig kontakt med flera utav dem, Tobias som är 5 år äldre än mig. Det är en person jag har pratat med dagligen, ofta flera timmar varje dag i ungefär tre år. Jag har alltid kunnat utrycka mig ganska moget och vuxet i textform vilket gjorde att min unga ålder oftast inte genomlyste allt för mycket. Detta är faktiskt en av de personer som jag har varit mest öppen med eftersom jag alltid varit en ganska inåtvänd person. Därför har det varit skönt att kunna skriva och prata av sig med något som har varit så vuxen, men ändå så ung och som sitter bakom en datorskärm. 

När klockan slog kanske midnatt la jag mig oftast, jag var hur utmattad som helst men kunde ändå inte sova. I flera månader sov jag så himla dåligt. Jag la mig runt midnatt, gick upp halv sju varje dag, var aktiv hela dagarna men kunde ändå inte sova på nätterna. Det var så mycket tankar i huvudet, framför allt alla de där frågorna. Alla tankar var bara som en ända stor röra! 

Så jag sov inte mycket, jag tänkte bara och oroade mig om Anna, jag pluggade mer eller mindre aldrig och jag tränade inte som jag gjorde förr. Allt normalt i mitt liv var ju egentligen rubbat. Hur tror du det gick med mina betyg? Hade man ritat ett diagram över mina betyg hade de bara pekat rakt ner. 

Det var en gång någonstans under slutskedet av hösten som jag blev medbjuden på en föreläsning på SCÄ. Kommer ihåg den konstiga känslan.. dels så ser SCÄ ut som en fängelselokal enligt mig, med tjocka dörrar, trånga korridorer, ja till och med galler för fönsterna på vissa ställen! Men de som jag tänkte mest på var stämningen. Alla var så trasiga på något sätt. Man såg det på folk! Jag kommer även ihåg den lite obekväma känslan att gå igenom korridorerna där alla stirrade på mig. ”Vem var han? Vad gör han här? ”. Föreläsningen var i alla fall bra. Föreläsaren pratade mycket om ämnesomsättning och vad som händer med kroppen, hur den reagerar om den får för lite energi. 

Under vintern började jag spela bandy igen. Bandy blev min tillflyktsort, att komma in i omklädningsrummet, snacka skit med grabbarna sedan gå ut på isen, känna adrenalinet pumpa och bara ha full fokus på matchen eller träningen det var nog en av de grejerna som fick mig att fortsätta och inte ge upp eller bryta ihop. När jag spelade bandy fanns inga andra problem. Det låter ganska absurt att en idrott fick mig att fortsätta kämpa för Anna och våran relation. Jag tror att utan bandyn  skulle jag gett upp, gjort slut och dragit där ifrån. 

Det kom fram nya saker hela tiden, lögner uppstod och avslöjades. Jag blev till en början arg men insåg att det inte Anna som ljög för mig, utan det var Aorexia-Anna. De var två olika personer! Jag kommer ihåg när de kom fram att hon hade använt  laxeringsmedel och bantningspiller. Jag blev helt vansinnig på detta, inte på Anna utan på apoteket som låter ungdomar som man ser inte är överviktiga köpa bantningspiller och liknande utan att ställa en enda kontrollfråga! Vet att det är receptfritt vilket enligt mig är helt galet nu när jag förstått vad de orsakar och hur lätt det är att få tag på det. Jag åkte till apoteket och ”pratade lite vett” med en anställd där. Jag tyckte själv att jag var helgrym och jättefrän som gjorde en sådan grej och tyckte och tycker fortfarande att det är helt fel att man bara kan gå dit och be om bantningspiller och laxeringsmedel och få det utan en enda fråga, även om man är ungdom, och redan smal som en pinne. 

Sedan kom början till en vändning - ljuset. Anna hade varit på SCÄ och jag varit i skolan och haft idrott. Efter så hade jag smsat henne och frågat hur det gick och hon svarade att hon skulle gå upp i vikt igen. Hon hade insett att det hon gjorde var inte hälsosamt. Jag trodde först hon drev med mig, hon var sarkastisk och att det egentligen hade varit skit på det där mötet. 

Även om livet fortsatte så var detta helt klart den jobbigaste perioden av mitt liv. Att se en person som man bryr sig så himla mycket om tyna bort, in i mörkret , dessutom känna ansvar att alltid finnas till, alltid hjälpa henne, ja till och med så kände jag ansvar för att JAG skulle få henne frisk  – det är inte lätt att känna så. Att något som man inte kan påverka riktigt ska tynga ner en så otroligt mycket. Här var min mamma ett fantastiskt stöd, hon kunde hitta mig på köksgolvet där jag bara satt och stirrade rakt in i väggen och sätta sig hos mig och prata en stund andra gånger så var jag bara arg på allt, då istället för att bli arg tillbaka så förstod hon pratade med mig istället. Jag ska inte heller glömma bort resten av min familj, pappa frågade alltid hur jag mådde och även väldigt ofta hur det stod till med Anna vilket gjorde att de verkligen kändes som att han brydde sig om henne väldigt mycket, vi blev liksom två som brydde oss. Även min bror och min syster var väldigt bra att ha nära sig. Det kändes som att folk brydde sig om mig med. För något som många missar, är faktiskt hur detta har påverkat mig och hur otroligt tufft de har varit för mig. Att vara anhörig och stå så nära en anorektisk person är något som är otroligt tufft, att inte bara bestämma sig för att ta lätta vägen ut och fly är något som kräver en väldigt stark person. Det är jag väldigt glad över att jag varit, att jag inte tog lätta vägen ut. 

Nu är jag 15 år gammal och mycket mer mogen, ansvarsfull och väldigt mycket mer säker på mig själv och vårt förhållande. Jag har fått erfarenheter som de flesta inte ens kommer i närheten av, och jag har kunnat hjälpa folk med mina erfarenheter. Det har varit flera personer som skrivit till mig som på ett eller annat sätt mått dåligt. Antingen över att någon i sin närhet är sjuk eller ledsen, eller  att de själva är det. 

Det finns många som tänker att ungdomar i våran ålder inte blir kära på riktigt, att det bara är någon form av tonårsromans som håller i ett par månader max. Det är inte vi. Vi har nu varit tillsammans i två år och vårt förhållande blir bara mer och mer seriöst. Hon är en del av mig och jag är en del av henne och vi har genomgått något väldigt speciellt och något väldigt krävande, men det har bara fört oss närmare varandra. Vi har sätt varandra sårbara, blottade för varandras känslor och tankar. Vad finns det egentligen mer att dölja? 

Jag har som sagt alltid varit en ganska inåtvänd person som inte berättat så mycket egentligen för mina föräldrar. Men efter denna höst och vinter har jag blivit mer öppen med mina föräldrar och berättar mer om känslor, tankar och vad som egentligen händer. Detta tog mig ett steg närmare mina föräldrar och jag växte även i deras ögon, de gav mig mer frihet, mer ansvar och har behandlat mig mer vuxet än innan. 

Alla mina relationer blev inte bättre heller.. Jag har alltid varit en väldigt social person som har haft mycket vänner men nu när den ända person som jag prioriterade var min flickvän så hamnade alla andra vänner i andra hand och jag hade aldrig tid att umgås eller prata. Som tidigare nämnt så gick jag hem till henne varje dag efter skolan, jag var där på helgerna och lov. Tiden jag var hemma hade jag ingen energi alls att vara ute och spela fotboll med vänner utan jag satt helt enkelt ensam hemma med min dator. Jag har tappat många av mina vänner pga detta och ångrar mig lite ibland för att jag inte orkade skicka i väg ett sms till t.ex Axel som har varit en av mina närmsta vänner sedan barnsben. Ta till vara på dina vänner, det önskar jag att jag hade gjort bättre. Man behöver andra personer som står en nära men som är av annat material. Att kunna gå från detta ständigt känslomässiga tillstånd till kanske en tuffare jargong med skämt och bara massa struntprat - det behövs. 

 
 
Jag vill dela med mig av min berättelse för jag vet att det finns personer som är i en liknande situation som jag som kan behöva någon att prata med, någon som förstår vad det är för tankar som snurrar. Jag vill att människor ska veta att det finns andra som är eller har varit anhörig till någon som har någon form av ätstörning, att de ska veta att det finns människor som genomgått liknande situationer. Jag vill inte att folk ska känna sig ensamma med sina problem så som jag fick göra. Jag trodde inte att det fanns någon som skulle förstå, att jag var den ända. 

Jag vill även att personer som behöver genomgå detta ska förstå att det inte är ditt ansvar att personen ska bli frisk. Man kan hjälpa, stötta och finnas till för personen, men det är ingen annan än den sjuka som kan inse att hon eller han är sjuk, ta till sig det och sedan försöka ta sig till en frisk nivå. Man kan hjälpa de att inse, men man kan inte ta steget åt dem. 

Att skriva denna historia har fått mig att reflektera tillbaka  över tiden och jag måste nog ge mig själv en liten klapp på axeln. Jag känner ändå att jag gjort detta ganska bra. Texten är väldigt personlig och det har varit väldigt blandade känslor när jag skrev. Vissa delar har det varit tårar, andra har det varit en ilska som legat och pyrt. 

Alla detaljer kanske inte stämmer och ordningen kan vara lite omkastad på vissa ställen, jag minns inte allt helt tydligt och mina upplevelser behöver inte alltid stämma överens med Anna. Hon byggde upp en mur runt sig själv som var svår att komma innanför, hon begravde sina känslor djupt och lät mig inte alltid se vad hon tänkte. Så detta är min tolkning, mina känslor och mina tankar om hösten och vintern 12/13. 

 (fotnot. Namnen är ändrade, Anna är egentligen inte Anna.)


jag håller absolut med dig om att du är duktig på att formulera dig för din ringa ålder. grymt! och vilken viktig text. närstående till människor med ätstörningar blir alltid medberoende och det belyses tyvärr inte tillräckligt mycket. fram med fler stödgrupper för pojkvänner, släktingar och vänner! 

och all respekt till dig som stannade kvar tills det vände. det är det sannerligen inte alla som hade orkat göra. en gång i tiden var jag också en anna och hade inte min partner orkat med mig hela vägen hade jag nog inte varit frisk idag. du har med all säkerhet räddat hennes liv.

Spana också in: