Forumet - Apati/utmattningsdepression och anorexi samtidigt

Apati/utmattningsdepression och anorexi samtidigt

5837 0 44
Sen jag var 9-16 (pågående) har jag haft ÄS, sen 12 år diagnosen anorexi. Har haft ljusare och mörkare perioder men ändå ingen riktigt frisk period. Räknar kalorier varje dag, oavsett jag äter fler eller färre och har extremt behov av att räkna dem och ha "kontroll". Sen slutet av september tills nu har jag gått runt med tomhetskänslor och under hela oktober, november och december låg jag hemma apatisk och kunde varken äta, sova eller göra NÅGONTING förutom att röka (om ens det). Jag sov två-tre timmar bra nätter och den bästa dagen pillade jag i mig en halv portion sushi (annars bara vätskor). Jag låg bara i sängen och kunde knappt prata ens med min egen mamma. Ville dö, men ändå inte för jag orkade inte med all planering kring självmord. Kunde inte ens tänka eller höra mina egna tankar för det mesta. En gång i veckan släpade jag mig med mycket möda till en terapeut.

Vid årsskiftet började jag prata och umgås med familjen. I samma veva blev jag sjukskriven fram tills nästa höst från gymnasiet. Numera kan jag äta någorlunda (dock maniskt kalkylerat, får ångest över att äta när jag inte orkar promenera eller liknande) och tvingar mig att borsta tänderna och dricka kaffe och sminka/sminka av mig bara för att ha någon form av mål med dagen.

är så utmattad att jag mår illa just nu,och skriver med skakiga fingrar. känner mig oerhört trött och utmattad jämt (trots att jag nu sover hela nätter) och har ingenting som motiverar.

måste avrunda inlägget innan jag spyr. någon som varit i min sits och kan trösta? hur orkar man börja leva igen? mina fd drömmar känns fullkomligt obetydliga.

Spana också in:

Jag ser att du lider av följande problem:
Anorexi
Utmattningsdepression
Ångest
Apati
Sömnproblem
Tomhetskänslor

I grund och botten är väl det anorexin som är orsaken till de övriga problemen. Jag har en bekant som jobbat inom vården och inom den familjen har de även haft person som blivit utbrända och haft utmattningsdepression, så jag har viss inblick i dina problem.

Två frågor som kan göra det lättare för mig att hjälpa dig:
1) Tar du mediciner mot utmattning eller depression?
2) Tycker du att du gjort några framsteg någon gång under dina år för att förstå din situation och bli av med anorexin?
3) Om du vill besvara denna fråga så: vad är dina drömmar eller mål du vill må i livet?

Jag har lite ont om tid nu så jag återkommer senare och ska då försöka ge råd vad du bör göra för att bli av med anorexin och de övriga problemen.
Jag nämnde jag känner en person som jobbat inom vården och därför kan jag ge råd mot utmattningsdepression. Du bör göra följande:
1) Håll dig borta från allt som pressar dig eller är ansträngande. Bra att du redan fick sjukskrivning från gymnasiet så då borde du kunna återhämta dig snabbare.
2) Ät regelbundet och mångsidigt flera gånger per dag. Morgonmålet är synnerligen viktigt för att få en bra start på dagen. Maten tillför dig energi som du verkligen behöver om du är utmattad och deprimerad.
3) Ha regelbundna sovtider, d.v.s. gå och lägg dig samma tid varje kväll, sov det antal timmar per natt som är normalt för dig. Att sova antingen för lite eller för mycket påverkar ditt humor rejält och kan även vara skadligt för hälsan på långsikt. Vaka inte på nätterna.
4) Grundläggande motion är bra, men du ska inte anstränga dig och pressa dig för hårt om du är utmattad och inte orkar med det. Det kan göra ganska mycket skillnad på ditt välbefinnande om du åtminstone lite frisk luft. Men orkar du inte kan du börja med att bara koppla av där hemma.
5) Skapa en trygg miljö där hemma där du kopplar av. Du kan t.ex. lyssna på musik, titta på film, umgås med familjen, göra något som får dig att skratta och ger dig glädje, ha det mysigt o.s.v. Gör det som du älskar att göra, t.ex. en hobby. Annat som är mycket avkopplade och bra för din situation är t.ex. bada i badkar eller besöka en simhall eller bada bastu om du har tillgång till det.
5) Ta tillvara all hjälp och stöd från din familj och även av läkare om du så vill. Det finns mediciner mot utmattningsdepression. Det är viktigt att du får prata med personer om dina problem/bekymmer, det kan kännas lättare för dig om du för prata ut det.

Jag ska ge råd för anorexin senare, kanske imorgon, men här har du en början för att åtminstone börja må bättre.
Jag sitter i precis samma sits, det är bara det att jag har levt ytterligare 2 år i skiten (är 18)
depression helt klart, den diagnosen fick jag senaste LPT-vändan (ett och ett halvt år sedan). Då blev jag inlagd för hjärtarytmier och svår uttorkning i samband med överdos och så anorexin i sig.
Under de 4 månaderna innan "kollapsen" låg jag bara på sängen. Jag skolkade bort skolan, låg med laptopen framför mig på sängen. Ömsom "somnade" jag med huvudet på tangenterna ungefär, ömsom skrev jag på självmordssidor som jag grät. Bara att gå till badrummet värkte i benen... Av psykläkaren fick jag höra att kroppen reagerar så när man inte får i sig näring, den slår av helt för att spara energi. Man blir djupt deprimerad av anorexia.
heyjupiter:

Sen jag var 9-16 (pågående) har jag haft ÄS, sen 12 år diagnosen anorexi.


Mårran:

Jag sitter i precis samma sits


Professionell hjälp är väl det bästa. Jag rekommenderar Riksföreningen mot ätstörningar: http://riksforeningenmotatstorningar.se/
På den sidan finns information om ätstörningar t.ex. symptom, kan väl vara bra att känna till men även hur man söker vård och lokala vårdenheter i Sverige.
marcus1987:

Professionell hjälp är väl det bästa.


jo.. har varit inlagd 2 x 3 månader på behandlingshem, haft terapi och ett anorexiteam på ABmottagningen, varit inlagd för självmordsförsök på BUPakuten 8 gånger osv. Jag vantrivdes på ABmottagningen och BUP och bröt kontakten med dem helt med hjälp av mamma. Det var väl ett och ett halvt år sen jag arbetade med anorexiproblematiken på nåt sånt sätt, nu tar jag det som det kommer och ibland går det bra och just nu går det lite sämre. Nuförtiden har jag som sagt terapi en gång i veckan och den handlar inte om anorexin. anorexi är mitt minsta problem i förhållande till allt annat. Hellre undernärd och svag än självmordsbenägen och apatisk.

tack för alla svar. jag orkar inte svara alla utförligt, men det betyder mycket att ni skriver.
heyjupiter:

anorexi är mitt minsta problem i förhållande till allt annat. Hellre undernärd och svag än självmordsbenägen och apatisk.


Personer som får det svårt kan börja fundera på självmord som en lösning, men kom ihåg att om du gör det kommer dina föräldrar, familj och kanske även anhöriga att börja lida. I värsta fall kan föräldrar bli sjuka och få allvarliga problem då deras barn dött. Så hoppas att du får se lite ljus i ditt liv emellanåt också. Du är däremot inte den första jag känner som varit i sådana här svårigheter, så då vet jag att det är möjligt att ta sig ur svåra problem, även om det kan ta sin tid.

En rekommendation gällande anorexin är att du ska läsa på bloggar av andra personer som blivit fria från anorexi. Kanske får du några råd som kan hjälpa dig.

Du skrev att du sov 2-3 timmar en natt och åt en halv portion sushi, men har det varit så under längre perioder eller äter och sover du mer vissa dagar? Sover man så lite så kommer ditt psyka och hela kroppen definitivt att må dåligt. Människokroppen fungerar så att då en del av kroppen mår dåligt så mår hela människan dåligt. T.ex. om magen inte får tillräckligt med mat och mångsidig mat så mår man även psykiskt dåligt. Samma gäller om man inte får i sig tillräckligt med vätska. Så för att ta sig ur dina problem tror jag att du måste äta och sova normalt. Du är inte född att vara apatiskt, utan det finns nog en förklaring.

"Rätt kost förebygger och kan ibland lindra allvarliga sjukdomar som depression, demens, ADHD, dyslexi, schizofreni och ångest"

"Brist på zink kan orsaka depression, apati, trötthet, paranoia och andra psykiska problem förutom störningar i andra delar av kroppen."

Källa:
http://www.nyfikenvital.org/?q=node/91


"Du blir lättare mentalt trött om din kropp saknar vatten"

"Magert kött ger mer mental energi"

"Ät bananer när du är deprimerad eller sömnlös"

Källa:
http://iform.se/kost/kost-och-halsa/6-sakra-om-mat-och-psyke
marcus1987:

om du gör det kommer dina föräldrar, familj och kanske även anhöriga att börja lida


no shit sherlock? alltså no offense men tror du att jag är helt efterbliven eller? tror du inte att jag redan har så jätte¨många skuldkänslor över mina självmordstankar så jag nästan kräks?

min terapeut har precis börjat få mig att sluta känna skuld för sånt man inte kan rå för (till exempel hur andra reagerar på något som jag väljer att göra). jag får helt enkelt skita i skuldkänslorna för mina anhörigas eventuella lidande om jag väljer att ta mitt liv, att känna skuld över sina tankar och känslor är meningslöst eftersom man inte kan rå för hur man känner. däremot kan man bryta tankarna när de bildar nedåtgående spiraler.
marcus1987:

. Så för att ta sig ur dina problem tror jag att du måste äta och sova normalt.


jag vet allt det du skriver, jag har redan en terapeut som jag trivs med. behöver ingen proffshjälp eller någon fakta. ville snarare ha lite pepp eller stöd från folk som känner igen min situation. tack ändå, men jag vet allt det där. dessutom är det inte så lätt som en utomstående kan tro. när man är apatisk eller har en utmattningsdepression så är det inte bara att "sova och äta och gå ut och röra på sig". det finns liksom ingen ork, vilja eller motivation. visst - som du säger är en stor del säkert beroende av kost och sömn, men det psykiska är minst lika viktigt. innan man klurar ut VARFÖR sömnen och aptiten och orken och motivationen inte finns så är det väldigt svårt att ställa till rätta...
heyjupiter:

no shit sherlock? alltså no offense men tror du att jag är helt efterbliven eller? tror du inte att jag redan har så jätte¨många skuldkänslor över mina självmordstankar så jag nästan kräks?


Jag ville bara nämna fakta d.v.s. att dina föräldrar kommer kanske att lida rejält om du dör. Men visst, om du fortsätter ditt liv så kommer du att gå igenom lidande också, emedan dina föräldrar inte behöver sörja för att de förlorat dig. Så någon kommer att lida i båda fallen.

Jag förstår att du kan ha rejält med skuldkänslor av självmordstankar, men något du bör känna till är om man lider av utmattning (utmattningsdepression) kan man även få skuldkänslor, ångest, agression, panikattacker, varierande humor och även självmordstankar. Jag kan gissar att du kanske blivit utmattad av allt tänkande på ditt liv och svårigheter du gått igenom men även om du ätit för lite. Så kroppen reagerar på detta sätt då man blir psykiskt pressad.

heyjupiter:

min terapeut har precis börjat få mig att sluta känna skuld för sånt man inte kan rå för


Din mentala och psykiska hälsa kommer att reparera sig snabbare om du 1) vilar din hjärna och 2) gör något som gör dig glad och 3) tänker positivt. Mitt råd är därför att du ska hålla på med något du älskar att göra som t.ex. en hobby så att du inte hinner tänka på ditt liv. Annat som är bra är miljöombyte och variation i de aktiviteter du gör under dagen. Detta är inte råd från läkare utan från personer som gått igenom liknande som du.

heyjupiter:

jag vet allt det du skriver, jag har redan en terapeut som jag trivs med. behöver ingen proffshjälp eller någon fakta. ville snarare ha lite pepp eller stöd från folk som känner igen min situation. tack ändå, men jag vet allt det där.


Ok det var bra att du får hjälp av en terapeut. Jag har dock kännedom om din situation så jag kan hjälpa på det vis du önskar. Jag tycker du gjort rätt då du sökt professionell hjälp, men jag har erfarenhet av då läkare med specialist utbildning inom området inte har en minst aning vad man har för fel, men då diagnosen istället kommer från bekanta som inte är läkare men hade erfarenhet och en person jobbat inom vården som sjuksköterska. Jag tror därför att goda råd från personer som gått igenom något liknande kan vara till din hjälp.

heyjupiter:

dessutom är det inte så lätt som en utomstående kan tro. när man är apatisk eller har en utmattningsdepression så är det inte bara att "sova och äta och gå ut och röra på sig". det finns liksom ingen ork, vilja eller motivation.


Jag känner dock till detta. Vid utmattning kan man dessutom börja känna sig pressad av allt man måste göra som är minsta ansträngande vilket kan leda till att man blir ännu mer utmattad och sjuk. Vid utmattning kan livet kännas som ett helvete, som att man är instängd i ett mörker som man aldrig kommer att ta sig ur.

heyjupiter:

som du säger är en stor del säkert beroende av kost och sömn, men det psykiska är minst lika viktigt


Nu är det ju så att även kost och sömn påverkar psyket.

heyjupiter:

innan man klurar ut VARFÖR sömnen och aptiten och orken och motivationen inte finns så är det väldigt svårt att ställa till rätta...


Egentligen är minskad aptit och minskad sömn symptom för utmattning så det är normalt att man in din situation drabbas av sådant. Utmattning är en process som kan ta en längre tid att ta sig ur (talar om flera månader här) så därför kan du kanske inte ens ställa det till rätta direkt, men du kan enbart snabba upp processen.

Vill du ha mera hjälp, eventuellt på annat sätt så säg bara till.
marcus1987:

massa tjat


jag tror inte du förstod mig rätt, när jag försökte förklara att jag har all hjälp jag behöver och en mycket stor (kanske större än din?) erfarenhet av vård och min egen behandling menade jag egentligen: jag vill inte ha din hjälp. Jag vet inte vart jag ska göra av dina råd eftersom de är överflödiga. Stödet tackar jag för men det andra är nog så uttjatat att det finns inget för mig att hämta i det. Du gör mig en stor tjänst genom att inte plädera om min situation och en ännu större tjänst om du låter bli att spekulera i mig och mitt liv.

Jag skapade tråden i ett ganska desperat tillstånd och kanske borde jag inte ha gjort det då jag vet att tråden är ganska... onödig. Men det kändes bra att det fanns några som svarat och som inte verkade döma mig för något. Det hade räckt där. Så tack för att du delar med dig av dina överlägsna kunskaper, men det får räcka nu - dina spekulationer och slutsatser krockar totalt med hur mina problem verkligen ligger till och bör lösas. Jag vet att du menar väl, men jag orkar verkligen inte med någon som ger mig privatlektioner i hur jag ska leva mitt eget liv när jag redan har en sån kontakt som jag TRIVS med (för en gångs skull på tal om det du sa om dåliga proffesionella och det där).
heyjupiter:

Jag skapade tråden i ett ganska desperat tillstånd och kanske borde jag inte ha gjort det då jag vet att tråden är ganska... onödig...


Jag visste inte då jag läste ditt första inlägg att du fått professionell hjälp så därför gav all hjälp och råd jag kände till. Det framkom inte riktigt i ditt första inlägg vad du exakt ville ha för slags hjälp, men nu vet jag åtminstone det.

heyjupiter:

inte verkade döma mig för något.


Jag ser dock inte att jag har dömt dig för något.

heyjupiter:

dina spekulationer och slutsatser


Det är inte spekulationer jag kommer med utan råd som baserar sig på erfarenhet och från person som jobbat inom vården. Detta gällde dock enbart utmattningsdepression. Skulle jag däremot försökt ge råd om anorexin eller apatisk hade det dock blivit spekulationer eftersom jag inte har så bra kännedom om det, så istället hänvisade jag till professionell hjälp för det.

heyjupiter:

dåliga proffesionella


Jag inte sagt något negativt om professionell hjälp som t.ex. terapeuter. Jag nämnde bara min erfarenhet med läkare. Jag hänvisade ju t.o.m. till professionell hjälp för anorexi som jag tror är det bästa.

heyjupiter:

dina spekulationer och slutsatser krockar totalt med hur mina problem verkligen ligger till och bör lösas.


Jag kan tänka mig att mina råd kan krocka med hur dina problem ska lösas. Jag gav mer allmänna råd som jag vet att fungerar vid utmattningsdepression utan att lägga mig närmare i dina andra problem. Många av dina symtom är samma som för en person som lider av utbrändhet, men anorexi och apatisk gör situationen svårare.
marcus1987:

ag ville bara nämna fakta d.v.s. att dina föräldrar kommer kanske att lida rejält om du dör. Men visst, om du fortsätter ditt liv så kommer du att gå igenom lidande också, emedan dina föräldrar inte behöver sörja för att de förlorat dig. Så någon kommer att lida i båda fallen.


Det är ingen idé att försöka skuldbelägga folk som är suicidala – i värsta fall kan du ge dem en knuff på vägen. Faktum är vissa därtill har så kass självkänsla att de tror de gör världen en tjänst genom att ta sina liv och ser det som en rent altruistisk välgärning.

marcus1987:

men jag har erfarenhet av då läkare med specialist utbildning inom området inte har en minst aning vad man har för fel, men då diagnosen istället kommer från bekanta som inte är läkare men hade erfarenhet och en person jobbat inom vården som sjuksköterska.


Det där låter som en skräckhistoria, och de är nog inte så vanliga. De psykiskt sjuka jag känner fick sina diagnoser efter ändlösa enkäter och samtal med både terapeut och psykiater. Att kritisera en specialistläkarkår över en anekdot är skrämmande: att sedan dryfta sig till att rekommendera kompisars utlåtanden är ännu läskigare. Psykologer och psykiatrar är experter på psykiska sjukdomar, vanligt folk kan inte skilja depression från GAD från borderline från OCD från schitzofreni från bipolär I eller II från dystimi från panikångest.

marcus1987:

Jag tror därför att goda råd från personer som gått igenom något liknande kan vara till din hjälp.


Problemet med goda råd är att de allt som oftast är björntjänster. Har själv erfarenhet av en massa välmenande men fåniga goda råd. Det åstadkommer inget, eller om något sämre samvete.

heyjupiter:

Jag skapade tråden i ett ganska desperat tillstånd och kanske borde jag inte ha gjort det då jag vet att tråden är ganska... onödig.


Kan säkert vara till glädje för någon annan i framtiden – och om inte annat så fick du ju utlopp för din desperation när du skapade den; det är väl inte onödigt säg? Nåja, pip till om du vill ha tråden låst.