Aviseringar
Rensa alla

Apati/utmattningsdepression och anorexi samtidigt


Ämnesstartare

marcus1987:

. Så för att ta sig ur dina problem tror jag att du måste äta och sova normalt.

jag vet allt det du skriver, jag har redan en terapeut som jag trivs med. behöver ingen proffshjälp eller någon fakta. ville snarare ha lite pepp eller stöd från folk som känner igen min situation. tack ändå, men jag vet allt det där. dessutom är det inte så lätt som en utomstående kan tro. när man är apatisk eller har en utmattningsdepression så är det inte bara att "sova och äta och gå ut och röra på sig". det finns liksom ingen ork, vilja eller motivation. visst - som du säger är en stor del säkert beroende av kost och sömn, men det psykiska är minst lika viktigt. innan man klurar ut VARFÖR sömnen och aptiten och orken och motivationen inte finns så är det väldigt svårt att ställa till rätta...


   
SvaraCitera

heyjupiter:

no shit sherlock? alltså no offense men tror du att jag är helt efterbliven eller? tror du inte att jag redan har så jätte¨många skuldkänslor över mina självmordstankar så jag nästan kräks?

Jag ville bara nämna fakta d.v.s. att dina föräldrar kommer kanske att lida rejält om du dör. Men visst, om du fortsätter ditt liv så kommer du att gå igenom lidande också, emedan dina föräldrar inte behöver sörja för att de förlorat dig. Så någon kommer att lida i båda fallen.

Jag förstår att du kan ha rejält med skuldkänslor av självmordstankar, men något du bör känna till är om man lider av utmattning (utmattningsdepression) kan man även få skuldkänslor, ångest, agression, panikattacker, varierande humor och även självmordstankar. Jag kan gissar att du kanske blivit utmattad av allt tänkande på ditt liv och svårigheter du gått igenom men även om du ätit för lite. Så kroppen reagerar på detta sätt då man blir psykiskt pressad.

heyjupiter:

min terapeut har precis börjat få mig att sluta känna skuld för sånt man inte kan rå för

Din mentala och psykiska hälsa kommer att reparera sig snabbare om du 1) vilar din hjärna och 2) gör något som gör dig glad och 3) tänker positivt. Mitt råd är därför att du ska hålla på med något du älskar att göra som t.ex. en hobby så att du inte hinner tänka på ditt liv. Annat som är bra är miljöombyte och variation i de aktiviteter du gör under dagen. Detta är inte råd från läkare utan från personer som gått igenom liknande som du.

heyjupiter:

jag vet allt det du skriver, jag har redan en terapeut som jag trivs med. behöver ingen proffshjälp eller någon fakta. ville snarare ha lite pepp eller stöd från folk som känner igen min situation. tack ändå, men jag vet allt det där.

Ok det var bra att du får hjälp av en terapeut. Jag har dock kännedom om din situation så jag kan hjälpa på det vis du önskar. Jag tycker du gjort rätt då du sökt professionell hjälp, men jag har erfarenhet av då läkare med specialist utbildning inom området inte har en minst aning vad man har för fel, men då diagnosen istället kommer från bekanta som inte är läkare men hade erfarenhet och en person jobbat inom vården som sjuksköterska. Jag tror därför att goda råd från personer som gått igenom något liknande kan vara till din hjälp.

heyjupiter:

dessutom är det inte så lätt som en utomstående kan tro. när man är apatisk eller har en utmattningsdepression så är det inte bara att "sova och äta och gå ut och röra på sig". det finns liksom ingen ork, vilja eller motivation.

Jag känner dock till detta. Vid utmattning kan man dessutom börja känna sig pressad av allt man måste göra som är minsta ansträngande vilket kan leda till att man blir ännu mer utmattad och sjuk. Vid utmattning kan livet kännas som ett helvete, som att man är instängd i ett mörker som man aldrig kommer att ta sig ur.

heyjupiter:

som du säger är en stor del säkert beroende av kost och sömn, men det psykiska är minst lika viktigt

Nu är det ju så att även kost och sömn påverkar psyket.

heyjupiter:

innan man klurar ut VARFÖR sömnen och aptiten och orken och motivationen inte finns så är det väldigt svårt att ställa till rätta...

Egentligen är minskad aptit och minskad sömn symptom för utmattning så det är normalt att man in din situation drabbas av sådant. Utmattning är en process som kan ta en längre tid att ta sig ur (talar om flera månader här) så därför kan du kanske inte ens ställa det till rätta direkt, men du kan enbart snabba upp processen.

Vill du ha mera hjälp, eventuellt på annat sätt så säg bara till.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

marcus1987:

massa tjat

jag tror inte du förstod mig rätt, när jag försökte förklara att jag har all hjälp jag behöver och en mycket stor (kanske större än din?) erfarenhet av vård och min egen behandling menade jag egentligen: jag vill inte ha din hjälp. Jag vet inte vart jag ska göra av dina råd eftersom de är överflödiga. Stödet tackar jag för men det andra är nog så uttjatat att det finns inget för mig att hämta i det. Du gör mig en stor tjänst genom att inte plädera om min situation och en ännu större tjänst om du låter bli att spekulera i mig och mitt liv.

Jag skapade tråden i ett ganska desperat tillstånd och kanske borde jag inte ha gjort det då jag vet att tråden är ganska... onödig. Men det kändes bra att det fanns några som svarat och som inte verkade döma mig för något. Det hade räckt där. Så tack för att du delar med dig av dina överlägsna kunskaper, men det får räcka nu - dina spekulationer och slutsatser krockar totalt med hur mina problem verkligen ligger till och bör lösas. Jag vet att du menar väl, men jag orkar verkligen inte med någon som ger mig privatlektioner i hur jag ska leva mitt eget liv när jag redan har en sån kontakt som jag TRIVS med (för en gångs skull på tal om det du sa om dåliga proffesionella och det där).


   
SvaraCitera

heyjupiter:

Jag skapade tråden i ett ganska desperat tillstånd och kanske borde jag inte ha gjort det då jag vet att tråden är ganska... onödig...

Jag visste inte då jag läste ditt första inlägg att du fått professionell hjälp så därför gav all hjälp och råd jag kände till. Det framkom inte riktigt i ditt första inlägg vad du exakt ville ha för slags hjälp, men nu vet jag åtminstone det.

heyjupiter:

inte verkade döma mig för något.

Jag ser dock inte att jag har dömt dig för något.

heyjupiter:

dina spekulationer och slutsatser

Det är inte spekulationer jag kommer med utan råd som baserar sig på erfarenhet och från person som jobbat inom vården. Detta gällde dock enbart utmattningsdepression. Skulle jag däremot försökt ge råd om anorexin eller apatisk hade det dock blivit spekulationer eftersom jag inte har så bra kännedom om det, så istället hänvisade jag till professionell hjälp för det.

heyjupiter:

dåliga proffesionella

Jag inte sagt något negativt om professionell hjälp som t.ex. terapeuter. Jag nämnde bara min erfarenhet med läkare. Jag hänvisade ju t.o.m. till professionell hjälp för anorexi som jag tror är det bästa.

heyjupiter:

dina spekulationer och slutsatser krockar totalt med hur mina problem verkligen ligger till och bör lösas.

Jag kan tänka mig att mina råd kan krocka med hur dina problem ska lösas. Jag gav mer allmänna råd som jag vet att fungerar vid utmattningsdepression utan att lägga mig närmare i dina andra problem. Många av dina symtom är samma som för en person som lider av utbrändhet, men anorexi och apatisk gör situationen svårare.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

heyjupiter:

massa tjat

Men nu får du ju fan ta och ge dig, sådär behandlar man inte folk som försöker hjälpa en.[shake]


   
SvaraCitera

marcus1987:

ag ville bara nämna fakta d.v.s. att dina föräldrar kommer kanske att lida rejält om du dör. Men visst, om du fortsätter ditt liv så kommer du att gå igenom lidande också, emedan dina föräldrar inte behöver sörja för att de förlorat dig. Så någon kommer att lida i båda fallen.

Det är ingen idé att försöka skuldbelägga folk som är suicidala – i värsta fall kan du ge dem en knuff på vägen. Faktum är vissa därtill har så kass självkänsla att de tror de gör världen en tjänst genom att ta sina liv och ser det som en rent altruistisk välgärning.

marcus1987:

men jag har erfarenhet av då läkare med specialist utbildning inom området inte har en minst aning vad man har för fel, men då diagnosen istället kommer från bekanta som inte är läkare men hade erfarenhet och en person jobbat inom vården som sjuksköterska.

Det där låter som en skräckhistoria, och de är nog inte så vanliga. De psykiskt sjuka jag känner fick sina diagnoser efter ändlösa enkäter och samtal med både terapeut och psykiater. Att kritisera en specialistläkarkår över en anekdot är skrämmande: att sedan dryfta sig till att rekommendera kompisars utlåtanden är ännu läskigare. Psykologer och psykiatrar är experter på psykiska sjukdomar, vanligt folk kan inte skilja depression från GAD från borderline från OCD från schitzofreni från bipolär I eller II från dystimi från panikångest.

marcus1987:

Jag tror därför att goda råd från personer som gått igenom något liknande kan vara till din hjälp.

Problemet med goda råd är att de allt som oftast är björntjänster. Har själv erfarenhet av en massa välmenande men fåniga goda råd. Det åstadkommer inget, eller om något sämre samvete.

heyjupiter:

Jag skapade tråden i ett ganska desperat tillstånd och kanske borde jag inte ha gjort det då jag vet att tråden är ganska... onödig.

Kan säkert vara till glädje för någon annan i framtiden – och om inte annat så fick du ju utlopp för din desperation när du skapade den; det är väl inte onödigt säg? Nåja, pip till om du vill ha tråden låst.


   
SvaraCitera

heyjupiter:

Du gör mig en stor tjänst genom att inte plädera om min situation och en ännu större tjänst om du låter bli att spekulera i mig och mitt liv.

För att man ska kunna ge stöd åt någon är man ju nästan tvungen att sätta sig in i personens liv. Jag har själv gått igenom något svårt i mitt liv så jag kan därför sätta mig in i din situation och dina problem. Jag är däremot ingen läkare eller professionell hjälpare. Men jag tror ändå det kan vara nyttigt att få stöd från både professionella och de som har erfarenhet.


   
SvaraCitera

isola:

Men nu får du ju fan ta och ge dig, sådär behandlar man inte folk som försöker hjälpa en.

Jag tycker att heyjupiter klargjort ganska tydligt att hon inte ville ha fortsatta råd från nämnda person. Och med patos som detta så kan jag nog till viss del förstå henne:

marcus1987:

Jag nämnde jag känner en person som jobbat inom vården och därför kan jag ge råd mot utmattningsdepression.

Vill man för mycket så slutar det ibland ganska platt, tyvärr. Mackan, lugna ned dig lite och hävda inte att du är expert för att du känner någon som ’jobbar inom vården’. Vore det sålunda skulle jag vara expert på matlagning för att min mor är kock och kanske bra på att fota för att flera av mina ligg har det som hobby? Ber om ursäkt för den grova liknelsen, men sådan fastnar som bäst.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Hampie:

Jag tycker att heyjupiter klargjort ganska tydligt att hon inte ville ha fortsatta råd från nämnda person. Och med patos som detta så kan jag nog till viss del förstå henne:

Han vill hjälpa henne hur som helst


   
SvaraCitera

Hampie:

Det där låter som en skräckhistoria, och de är nog inte så vanliga

Menar du att dessa läkare jag besökte inte är vanliga? Jag besökte närmare 10 läkare i olika kommuner/städer i olika sjukhus under en 3-års period utan att de hittade något fel på mig. Specialisten kunde inte säga med säkerhet vad jag hade för fel, men fick till sist en ide' vad det eventuellt kunde vara för fel. Specialisten gissade rätt men den riktiga diagnosen kom istället från en före detta sjuksköterska med erfarenhet. Tyvärr händer det nog att läkare ibland inte hittar något fel på patienter, men inte menar jag med det att läkarna är dåliga. Snarare är en människa mycket komplex och svår att förstå och det kan ta sin tid att hitta felet.

Hampie:

De psykiskt sjuka jag känner fick sina diagnoser efter ändlösa enkäter och samtal med både terapeut och psykiater.

Hampie:

Psykologer och psykiatrar är experter på psykiska sjukdomar,

Observera att jag inte nämnde något negativt alls om terapeuter eller psykiater. Jag nämnde bara vanliga läkare och specialistläkare inom ett visst område, men inte för psykiska problem.

Hampie:

att sedan dryfta sig till att rekommendera kompisars utlåtanden är ännu läskigare

Det var inte kompisars rekommendationer utan från en vuxen person som arbetat inom vården och nu gått i pension och således har rejält med erfarenhet.

Hampie:

Problemet med goda råd är att de allt som oftast är björntjänster. Har själv erfarenhet av en massa välmenande men fåniga goda råd. Det åstadkommer inget, eller om något sämre samvete.

Jag har själv också erfarenhet, men knappast har vi varit i exakt samma situation. Tyvärr har jag erfarenhet av att dessa typer av råd kan hjälpa mycket väl. De råd jag gav kom delvis direkt från en person som arbetat inom vården och delvis av min egen erfarenhet som jag vet att fungerar. Men beror säkert på hur olika personer tar emot råden.


   
SvaraCitera

Hampie:

lugna ned dig lite och hävda inte att du är expert för att du känner någon som ’jobbar inom vården’.

Jag har inte nämnt att jag är expert alls. Men mina råd kommer raka vägen från en sjuksköterska som jobbat inom vården och som gav mycket bättre konkreta råd än läkarna. För det andra har jag även själv erfarenhet av just utmattningsdepression och vet vad som fungerar mot det.


   
SvaraCitera

marcus1987:

De råd jag gav kom delvis direkt från en person som arbetat inom vården och delvis av min egen erfarenhet som jag vet att fungerar.

Sova ordentligt, äta och röra på sig? Samma står på sjukvårdsrådgivningens hemsida, och är antagligen vad man skulle få höra om man ringde vårdguiden. Och säga vad man säga vill, men arbete i vården gör en inte automatiskt expert på att ta hand om folks problem, då just ’vården’ inte säger ett dyft. Skulle ju inte vända mig till en kirurg om jag fick psykoser.

När man kommer över en viss gräns så kan man, och har man, hört alla dessa råd i leda. Säger någon att jag skall ta en promenad kommer jag gå bersärk med en yxa.

marcus1987:

Jag nämnde bara vanliga läkare och specialistläkare inom ett visst område, men inte för psykiska problem.

Varför i hela fridens namn skulle en läkare, annan än psykiater eller husläkare, ställa en psykiatrisk diagnos? Jag antog att du menade det för att jag läste det från sammanhanget: vad spelar det för roll vad en reumatolog kan om depression liksom?


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

marcus1987:

Jag ser dock inte att jag har dömt dig för något.

det var inte det jag skrev heller. jag menade att det var just "att inte bli dömd för det jag skriver" var det jag ville få ut av tråden, dvs allmänt peptalk och vänskapliga ord.

isola:

Men nu får du ju fan ta och ge dig, sådär behandlar man inte folk som försöker hjälpa en

jag tänker inte be om ursäkt för mig själv, du behöver inte bli så upprörd. vadå "behandlar"? Det enklaste sättet att få någon att förstå vad man vill är att uttrycka det så tydligt som möjligt. visst, det kanske inte var så smidigt eller finkänsligt av mig att citera "massa tjat" men jag tänkte bara på att jag så snabbt och okomplicerat som möjligt skulle få slippa hans (välmenande men aningen malplacerade) råd. jag lever inte hela livet på UM och givetvis finns det proffessionell hjälp och terapeuter och läkare runtomkring mig ute IRL. därför blev jag frustrerad över att han spammade masssa goda råd. visst, det var verkligen inget fel på dem, men jag har hört dem alla förr.

När jag inledde mitt första inlägg skrev jag att mina problem funnits en lång tid. Jag tog för givet att man kunde lägga ihop 1+1 då jag skrev att jag lidit av bla anorexi sen flera år tillbaka. När man har anorexi får man ju massa kroppsliga komplikationer och olika fysiska symptom (för att inte tala om de psykiska) som borde märkas av omgivningen. och apatiska symptom är annars väldigt märkbara: jag har ju t.ex nästan inte rört på mig under flera månaders tid (i höstas) och då lär ju någon ha märkt det - right?

marcus1987:

inlägg

det är inte det att jag inte uppskattar omtanken, det gör jag verkligen.

angående vårdpersonal som "gör fel" så har jag liknande erfarenhet. jag har mött många som inte borde få jobba med att ställa diagnoser och skriva ut receptmediciner. framförallt en överläkare som tjatade om vilken typisk borderline jag var med, för att citera "schizofrena drag". Jag menar 1) Borderline är inofficiellt kallat tonårssjukan och nästan alla ungdomar i mellanåldern (mellan ungdom och vuxen) brukar uppfylla kriterierna för borderline. Jag har för mig man inte ens kan ställa den diagnosen på någon som bara är (som jag vid det tillfället var) 14 år. Och 2) schizofrenin var ju helt taget ur det blå! Uppfyller inte något kriterie för det, vad jag vet.

Dessutom tycker jag nu i efterhand att det var urkorkat att diskutera diagnoser med en 14åring överhuvudtaget. Det förvirrade mig bara, och gör en självmordsbenägen ännu mer pessimistisk inför vad som komma skall. Sen fick jag antidepp som gjorde mig totalt galen (vanliga små oskyldiga fluoxetin, men jag reagerade starkt) och jag kunde inte kontrollera mina impulser. jag tappade all kontroll över mig själv. läkaren såg detta men bestämde sig ändå för att "testa veckan ut och se vad som händer". Mitt absolut värsta självmordsförsök skedde den veckan, troligtvis med hjälp av galenskapen från medicinjäveln. cheers!

Hampie:

det är väl inte onödigt säg?

nej, jag trivs nog ganska bra med tråden trots allt. 🙂


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

heyjupiter:

men jag har hört dem alla förr.

Man kan inte designa råden man får.

heyjupiter:

och då lär ju någon ha märkt det - right?

Kanske, men folk har fullt upp med sig själva.


   
SvaraCitera

marcus1987:

För det andra har jag även själv erfarenhet av just utmattningsdepression och vet vad som fungerar mot det.

Roligt du. Jag har behandlats i ett år för depression och panikångest. Min faster är sjukskriven sedan 2000 för utmattningsdepression. Min bror har borderline personlighetsstörning. En väldigt kär vän blev suicidal i våras och det slutade med att hon hamnade på slutenpsyk, två gånger, borderline där med, tydligen. Jag hade tur som kom lindrigt undan jag. Hur som haver så skulle jag aldrig efter den månaden jag inte gjorde mycket annat än låg i sängen, runkade, åt och sket, rekommendera motion och en hobby för att komma ur deppan när man nått nivån där man känner sig apatisk och skakar spontant. Jag tog en promenad en gång, det slutade med att jag lade mig och grät på en gräsmatta en kort bit hemmifrån klockan 2:33 på morgonen.

Suicidal är lika med kontakt med sjukvården, alltid. Att döma folk som mår dåligt är i princip dåligt det med. Ofta räcker det med att personer som vill ta sitt liv för stunden talar ut om det, lugnar ned sig, och kommer ur självmordsfasen, för att kanske förhindra självmord. (Och sedan släpa med honom eller henne till sjukvården fortast möjligt.)
Image


   
SvaraCitera