Forumet - Återhämtning efter ätstörning?

Återhämtning efter ätstörning?

2053 1 4
Hej, skrev för någon månad sedan här då jag kommit in i nån form av ätstörningsproblematik. Under den tiden mådde jag inte bra alls och ville fortsätta gå ner i vikt, vilket jag även gjorde. Jag gick ner yttligare 5 kg från den vikt jag hade då (53 kg nånstans) och hamnade på ett bmi under 17. Jag insåg hur mycket jag skadat min kropp och bestämde mig för att kämpa för att ta mig ur den skiten, jag förstod att inget blev bättre med att minska i vikt utan att jag måste lära att acceptera mig själv istället.
Jag har sedan dess haft kontakt med dietist, fått matschema och varit på invägning nån gång per månad. Har nu gått upp till ca 51,5. Jag äter som vanligt, har alltid varit en sån som kan äta som en häst, just nu sitter jag här med en stor godispåse haha... Så rent utåt verkar jag nog relativt frisk, jag vet däremot att jag måste upp mer i vikt då mensen inte kommit på typ ett halvår. (Min naturliga vikt innan ätproblemen var kring 58 kg, är 170 cm).
Det jobbiga är det psykiska, även fast jag äter 2000+ kalorier räknar jag ALLTID mina intag i huvudet, som en kontroll. Dessutom kollar jag min kropp ofta för att se så att jag inte känner mig för stor. Blir orolig för att gå upp till där jag var förut som frisk. Vill få tillbaka mina kurvor men när jag ser att jag ökat i vikt blir jag ibland bara ledsen och rädd.
Hur kan jag bli av med besattheten av att räkna kcal?? Vill bara kunna njuta och inte tänka på det alls... Och hur ska jag våga öka mer i vikt? Nån som är frisk från ätstörning som kan ge nåt tips? Finns saker man bör undvika att göra eller finns det nån bok som kan motivera en till att våga bli hundra procent frisk?

Inga kommentarer

Tråden har 4 svar. Sortera efter:
Jag har haft ätstörningar i tre år nu, främst anorexi. Jag var besatt av kalorier och räknandet att jag kände att jag inte kunde slappna av. Jag använde mig av en app och valde en dag att ta bort den. Och allt eftersom slutade jag med att räkna skiten. Sen finns ju antalet kalorier i vissa maträtter kvar och ränker ofta att jag har du och så många kalorier på min tallrik.
Jag hade ett BMI på 14 och ville absolut inte gå upp unikt för trodde inte jag skulle kunna stanna i vikt ifall jag gick upp till min normalvikt. Idag har kag själv valt bort all kontakt med vården för jag har en okej vikt. Jag kan säga att jag kom upp i min ideal vikt på 52 kilo väldigt fort. Men idag har jag väldigt svårt att ens hålla 50 kilo. Så du bör inte vara orolig sålänge du äter det som DIN kropp behöver. Jag har lärt mig att man kan inte gå upp till en övervikt eller skena iväg totalt på ca 2000 - 3000 kalorier.
Jag är själv en numera frisk anorektiker och vad jag kan säga är att det tar tid att återhämta sig men man måste våga peppa hela vägen. Det tar en stund och det är helt okej att det gör det också, det är ingen liten pärs ens kropp fått vara med om. 

Ju mer man äter normalt och återvänder till livet (eller hur jag ska uttrycka det) desto mindre tar de gamla, sjuka tankarna plats. Ibland kan det ta länge innan vissa inlärda beteenden (just som att man automatiskt håller koll på siffrorna i skallen) försvinner, men det GÅR att få bort dem. Alla som haft ätstörningar har ibland dåliga dagar när det känns som att sjukdomen lurar bakom knuten, men det går faktiskt att bli helt frisk. Jag har inte haft problematik på ungefär 2,5 år nu. I dagsläget händer det nästan aldrig att jag får dåliga tankar, bara när jag är väldigt, väldigt stressad och då är det oftast över andra saker liksom.

Har du frågor är det bara att skicka ett PM! Kram på dig!

Spana också in:

Förlåt om jag ej skriver så jättebra & grundligt nu men du kanske förstår ändå:
1. Du fokuserar på annat > börjar komma ur sjukdomen/sjukdomarna
2. Första punkten leder dig hit & ett friskhetstecken är att du - på ett nytt, främmande sätt - inser att ditt beteende varit sjukt.
3. Om det börjar komma tillbaka eller om du går upp lite i vikt (för att det är normalt att göra det) och nästan får panik av det, så kan du börja med att fokusera på hur du kan äta nyttigt. Och samtidigt försökta att inte fokusera på kalorierna utan på innehållet och att äta

Jämför dig alltid med de som är riktigt stora. Vet hur rädslan av att bli som dem kan skrämma en till att bli (mer) ätstörd men hela grejen handlar om att vara medveten om sin kropp.
Ja, det kan vara jättejobbigt att känna sig stor eller vara det men det tar lång tid att bli världens tjockaste människa - garanterar att det tar längre tid att bli världens tjockaste än världens smalaste. Och blir man "världens" smalaste så blir man också en av världens smalaste som mår värst i hela världen. Det är inte detsamma som tjock, eftersom att hjärnan fungerar olika med mat i magen. Man blir mer sjuk i huvudet av att svälta sig själv - man kan ej tänka klart (men det vet du nog) och man orkar inte mycket, varken fysiskt eller psykiskt.

Så, när du fokuserar på annat så kommer du inte hinna med att räkna kalorier osv. och när du tappat kontrollen över maten (det kommer kännas jobbigt) kommer du sakta inse att det du höll på med förut verkligen var sjukt.


Du kan alltid kolla om det står kalorier men försök (typ tvinga dig sj) att inte kolla kalorierna, men ha den där tryggheten där att du kan kolla om du får panik.
Istllet för att kolla kalorierna kan du äta, smaka och se hur sött eller fettigt det känns. Håller du dig till nyttig mat så spelar kalorierna inte så stor roll, egentligen :)

även de som inte  är ätstörda bör vara medvetna om vad de stoppar i sig men när det blir en besatthet är det farligt och då är man sjuk. Därför är det viktigaste inte att bli av med din besatthet kring kalorier, utan snarare att du verkligen inser att det du gör är sjukt och att du försöker kommer ifrån det & bli frisk, för det är då du kan må bra på riktigt.