Forumet - Återkommande tankar

Återkommande tankar

729 2 20
Hej, jag är en kille på 16. Ehm anledningen till att jag skriver här är för att jag har börjat plågas av gamla minnen av vad som hände mig när jag var mindre (bodde då i Sollentuna) och min sexuella läggning.

Men jag kan först säga att när jag var runt fem år gammal tror jag så åkte jag och min mamma - kan var bra att veta att mina föräldrar har varit skilda sen innan jag föddes och sista gången jag träffade min pappa var när jag var sex år gammal - till London där vi bodde hos någon mysko man som jag gissar var runt 40-50 år. Efter andra natten tror jag så började han förgripa sig på mig varje natt tills vår sju dagars vistelse var slut och vi reste hem igen.

Ett år senare när jag av någon konstig anledning umgicks med min bästa kompis storasyster bad hon mig att följa med henne till stranden där vi som väntat gick förbi ett litet hoptorns hus sak där vi gick upp och ja ... När nästa händelse inträffade vet jag verkligen inte, men jag kan säga att allt det här hände väldigt tätt efter varandra och personen som gjorde det förstörde verkligen min tillit till män eftersom den här personen var en människa som stod mig väldigt nära och som jag såg upp till och egentligen borde kunna lita på men ja... våldtäkt kanske var inne under millenium skiftet.

Jag vet inte om jag kan säga att jag var populär under lågstadiet eller vad man ska säga men jag var i alla fall inte blyg av mig. Men när jag flyttade till södermalm så blev jag nästan en helt annan person och blev helt plötsligt väldigt blyg och kunde inte umgås med killar för att för mig var dom bara kalla, hånfulla, elaka ingen respekt för andra etc vilket också nu har blivit min allmänna syn på killar/män.

När lågstadiet var över och mellanstadiet började fanns det inga tjejer att umgås med och jag klipptes helt av från social livet i skolan och vågade inte längre umgås bland stora massor av människor och vågade inte heller gå ut i ljuset och började hata mig själv och tänkte att allting var mitt fel och att jag förtjänade allt som hänt mig. Jag slutade äta och började plåga mig själv på rätt...konstiga sätt egentligen. Detta pågick tills jag började andra terminen i 9:an då jag bytte klass och träffade dem underbaraste personerna i värden (fast alla är tjejer vilket inte förbättrar mitt förhinder att socialisera mig med personer av samma kön).

Innan jag träffade dessa underbara personer så började tyvärr chatta med en pedofil som blev min enda "vän" under mina ensamma fem och ett halvt år (4:an till andra terminen i 9:an). När jag var 12 år frågade han om jag ville gifta mig med honom...han var lite knäpp, men väldigt snäll.

Det är allt det här som går igenom mitt huvud jämnt och ständigt nuförtiden. Det finns inget jag gör som får mig hur glömma hur ont allt detta gör. Sen är det väldigt jobbigt att vara så beroende av killar men inte kunna umgås med dem på ett normalt sett. Misstänker nästan att jag har en förvriden variant av androfobi. Vet inte egentligen vad jag hoppas få ut av det här, känner mig bara rätt ensam med allt det här och jag känner ingen annan som har upplevt något liknande vilket gör mig ännu mer melankolisk.

Jag vet att den här texten blev väldigt lång men jag tackar i förtid om någon därute orkar läsa texten och tusen tack om du kommenterar. Min första text som jag skrivit här på ungdomar.se så don't be too harsh [smile]
Jag vet inte vad jag ska säga riktigt... du är en riktig kämpe. Du har så mycket god vilja och verkar vara en fin person. Kom ihåg att inget av detta rår du för, så det finns ingen anledning att känna skuld. En som inte har upplevt det förstår nog aldrig hur ont det gör och jag förstår att du känner dig ensam i det. Däremot kan du använda detta till någonting bra, om du bara får bearbeta det och sörja på riktigt kommer du bli en stark individ (du är det säkert redan) som kan hjälpa andra.

Det värsta tycker jag är när man känner sig hjälplös. Då kan det vara bra att veta att det finns hjälp och du kommer klara dig fint i livet trots detta, det förstår jag på hur du skriver.

Vill tipsa är kognitiv beteendeterapi. Då kan du få lättare att knyta vänskapsband till män och även om du är bra på att analysera dig själv kan det vara bra att få fler vinklar på det. Annars blir det lätt att man går omkring och ältar det. Odla intressen är bra det med!
världens starkaste man:

Fick du någonsin hjälp?


Inte precis. Jag varken ville eller vågade berätta det för någon. Jag har berättat det för mina vänner nuvarande vänner och dem har ju gett mig stöd och så. Men känner mig ändå rätt ensam med att vara som jag. Sen kvarstår ju också mitt problem att inte kunna prata/umgås med män och eftersom jag tvingas umgås med dem både på gymnasiet och i vardagslivet börjar det verkligen hindra mig i livet, eller vad man ska säga.

Spana också in:

Hej! Jag vill börja med att säga att INGET av det som hände var ditt fel, du var ett barn och det är aldrig ett barns fel om hon/han blir utsatt för övergrepp.
Och jag förstår mycket väl att du har svårt att släppa detta förflutna, du har all rätt att vara förbannad över det som har hänt! Dock är dom idioterna som gjorde detta mot dig inte värda din ängslan och ditt grubblande, du förtjänar att leva ett underbart liv!

Jag måste fråga, har du någonsin anmält de som förgrep sig på dig? Och berättat för din mamma?

Om inte, gör det! Det kanske känns bättre om du vet att de blir straffade på något sätt?

Sen tycker jag, som jag såg att en till här ovan föreslog, att du ska söka upp en KBT-terapeut eller psykolog så att du kan prata av dig och få hjälp med att hantera dina tankar, och kanske såsmåningom också lära dig att inte vara rädd för män.
Du kan be på mottagningen att du bara vill ha en kvinnlig terapeut/psykolog.

Lycka till, jag tror på dig![love]
MissAnox:

Vill tipsa är kognitiv beteendeterapi. Då kan du få lättare att knyta vänskapsband till män och även om du är bra på att analysera dig själv kan det vara bra att få fler vinklar på det.


Har aldrig hört talas som det, inte vad jag kan komma på nu i alla fall. Tack så jätte mycket för tipset [bigsmile]. Och tack så mycket för din text också den var verkligen... värmande, eller vad man ska säga. [love]
Väldigt strongt av dig att berätta om sådant här. Jag förstår att det gör ont. Jag förstår också om du fortfarande lider av detta i din vardag.[sad]

Jag har nog inte ord att uttrycka mig riktigt så väl som jag vill så jag struntar i att prata. I stället vill jag bara säga några enkla saker.

Jag tycker du ska försöka få en tid hos en psykolog eller så. Skolsköterskorna skulle kunna hjälpa med remisser och så. Jag fick en remiss när jag var 16 från skolsköterska till psykolog.

Du behöver inte berätta allt. Berätta om tankar, känslor som du har för stunden. Bara berätta om det som rör sig i huvudet. Inget är fel att känna.

När du går till skolsköterskan och ber om att få en remiss behöver du inte ens säga vad det handlar om. Du kan säga saker som "Jag har utsatts för ett brott och jag skulle vilja få en tid hos en psykolog så att jag kan bearbeta det hela".

Du borde kunna be om att få en kvinnlig psykolog.

Jag tycker att du har allt att vinna på med att försöka bearbeta detta på ett bra sätt. Att prata med vänner och folk man tycker om kan vara svårt att diskutera väldigt tunga ämnen med, då de ofta tycker om en och kan bli känslomässigt engagerade på ett annat sätt än en professionell skulle kunna.

Till sist vill jag bara säga att ju snarare du får hjälp desto lättare blir det att hantera det du varit med om.

Jag hoppas verkligen du tas på allvar av de som möter dig. Kom ihåg att du alltid har rätt att begära byte av behandlare i vården. Du behöver inte ens ange varför.
3nol4:

Jag måste fråga, har du någonsin anmält de som förgrep sig på dig? Och berättat för din mamma?Om inte, gör det! Det kanske känns bättre om du vet att de blir straffade på något sätt?


Jag har tänkt på det massor med gånger. Och då inte bara för min egen skull, att jag skulle känna mig bättre utan också för att om den där...gubben i London är den typen som utnyttjar barn ofta eller i alla fall har gjort det mer än en gång så skulle jag kanske kunna rädda något barn från att drabbas av samma sak som jag råkade ut för. Men det får mig bara att må dåligt för jag vill inte tänka tillbaka på honom och jag vill inte fråga min mamma eller berätta för henne om honom. Sen hände det ju ändå för så länge sen. Men argh, jag vet inte.
Evryz:

Men det får mig bara att må dåligt för jag vill inte tänka tillbaka på honom och jag vill inte fråga min mamma eller berätta för henne om honom


Jag förstår att det skulle vara jobbigt att ta upp det, men det måste ändå kännas jobbigt för dig att dölja något sånt här för din mamma?
Jag tror hon skulle kunna ge dig bra stöd i det här om du berättade för henne.
"litet hoptorns hus sak där vi gick upp och ja ... När nästa händelse inträffade vet jag verkligen inte, men jag kan säga att allt det här hände väldigt tätt efter varandra och personen som gjorde det förstörde verkligen min tillit till män eftersom den här personen var en människa som stod mig väldigt nära och som jag såg upp till och egentligen borde kunna lita på men ja... våldtäkt kanske var inne under millenium skiftet."

Fattar inte.. Vad hände uppe i hopptornet? [wink]
jason:

Jag tycker du ska försöka få en tid hos en psykolog eller så. Skolsköterskorna skulle kunna hjälpa med remisser och så.


Jag berättade faktiskt det jag har sagt till er här till min skolas kurator strax före jul, eller någonstans där. Och vi har pratat några gånger men det känns inte som det har hjälpt alls. Om något så har det nästan bara gjort mig ännu mer deprimerad. Fast det är ju ändå befriande att berätta något som man har gömt inom sig så länge, så det är ju bra [smile].
3nol4:

Jag förstår att det skulle vara jobbigt att ta upp det, men det måste ändå kännas jobbigt för dig att dölja något sånt här för din mamma?Jag tror hon skulle kunna ge dig bra stöd i det här om du berättade för henne.


Det känns som det bara kommer bli ännu jobbigare om jag berättar om det. När jag flyttar hemifrån och inte är beroende av henne på samma sätt som nu så kan jag kanske göra det. Men hon skulle ändå känna sig tvungen att berätta för mina bröder (glömde berätta det) och ja... det orkar jag verkligen inte med.
S3ON:

Fattar inte.. Vad hände uppe i hopptornet?


Antar att du redan vet vad som hände och kanske tänker att "ja men det var ju en tjej så det är det ju bara nice ju" men nej det var inte nice för mig och kanske ska man inte kalla det våldtäkt riktigt men jag tänker i alla fall kalla det övergrepp eller något för jag ville inte göra det som hon bad mig göra.

Och jag känner inte för att beskriva ord för ord vad som hände heller. Förlåt om jag låter hård eller något men en annan kille sa ungefär det jag antar att du menar eller något... jag vet inte. Och förlåt om du faktiskt blev förvirrad över vad jag skrev om vad som hände i hoptorns hus saken. Men ja hon bad mig göra olika sexuella handlingar åt henne.
Miceparade:

Men alltså, gubben i London som förgrep sig på dig. Din morsa tog med dig dit. Kände hon honom? Han förgrep sig på dig varenda natt under vistelsen utom den första. Hur kan din mamma ha missat det? Varför åkte ni dit från första början?


Kan inte ens säga hur många gånger jag har undrat över allt det där. Men han bodde i en rätt stor två vånnings villa och på natten så bar han ner mig till botten vånningen. Jag vet att jag, på andra natten efter vi hade kommit dit, somnade på hans arm i vardagsrummet på bottenvånningen och min mamma hade gått och lagt sig i sitt rum på övervånningen. Men vi låg kvar där på en madrass och så väckte han mig medans det fortfarande var mörkt ute. Och det var typ då det började vad jag minns.
Evryz:

Antar att du redan vet vad som hände och kanske tänker att "ja men det var ju en tjej så det är det ju bara nice ju" men nej det var inte nice för mig och kanske ska man inte kalla det våldtäkt riktigt men jag tänker i alla fall kalla det övergrepp


Jävlar vad lycklig jag hade varit i din sits, i den stunden. [crazy]