Forumet - Att förlåta

Att förlåta

5437 0 56
Jag satt och kollade på denna dokumentär och kom att tänka på förlåtelse i allmänhet. Och hur känner man att man förlåtit någonting sådant på riktigt? Visst mår man ju dåligt själv av att bära på ilska, men man behöver väl inte förlåta bara för att kunna släppa sin ilska? Ja det är förstås individuellt etc.
Har du någon gång förlåtit någon/några som gjort något riktigt hemskt mot dig? Våldtagit dig, förälder som varit frånvarande under hela ditt liv/lämnat dig etc. Ja, ni fattar.
http://www.youtube.com/watch?v=-gt6UnmjcDo
Har försökt förlåta och har sagt att jag förlåtit men innerst inne har jag väldigt svårt att släppa sådant, tyvärr, så i praktiken har jag aldrig riktigt förlåtit någon som svikit mig så hårt. Det är klart att man kan förlåta lättare grejer, men nu tänker jag typ superseriösa kränkningar eller svek som faktiskt är sjukt svåra i sig att förlåta.

Zymba: Har försökt förlåta och har sagt att jag förlåtit men innerst inne har jag väldigt svårt att släppa sådant, tyvärr, så i praktiken har jag aldrig riktigt förlåtit någon som svikit mig så hårt. Det är klart att man kan förlåta lättare grejer, men nu tänker jag typ superseriösa kränkningar eller svek som faktiskt är sjukt svåra i sig att förlåta.
Förlåt är ju ett sådant urvattnat ord också, något man säger när man stöter till någon på stan, något man får lära sig som liten att säga när man nypt någon etc.
Det är ju ofta lätt att förlåta ouppsåtliga grejer men annars vet jag inte.. jag tror nog att jag har förlåtit min pappa som gjort mycket svinigt mot mig men någonstans finns det ju kvar.

Spana också in:


isola:
Förlåt är ju ett sådant urvattnat ord också, något man säger när man stöter till någon på stan, något man får lära sig som liten att säga när man nypt någon etc.
Det är ju ofta lätt att förlåta ouppsåtliga grejer men annars vet jag inte.. jag tror nog att jag har förlåtit min pappa som gjort mycket svinigt mot mig men någonstans finns det ju kvar.
Ja... Alltså, vet inte hur man förlåter riktigt Ledsen Åtminstone inte helt och hållet. Det känns så konstigt att tänka sig att jag skulle kunna förlåta någon som gjort så mycket ont. Typ mobbarna som trakasserade mig dag ut och dag in. Oavsett om de gick ned på knä och bad om ursäkt hade jag nog inte helt kunnat förlåta dem. Hade väl kunnat säga "aja, det är lugnt, gjort är gjort" osv men innerst inne hade det nog aldrig gått att återställa helt.

isola: Skulle aldrig någonsin förlåta något väldigt hemskt
Jag tror att det enbart är tungt att bära ilska om man egentligen vill förlåta men inte vågar. Om man däremot är fast besluten att ogilla någon/något är det ingen börda att ha denna vrede i sig, det är snarare en bärande kraft.

Jag bryr mig inte om vad vissa hippiemuppar säger, min åsikt är att förlåta är detsamma som att acceptera och godkänna. Förlåter man omänskliga handlingar accepterar man dessa och godkänner dessa, punkt slut. En person som inte ångrar sina handlingar är ett med sina handlingar och bör inte förlåtas.  

Razor:
Jag tror att det enbart är tungt att bära ilska om man egentligen vill förlåta men inte vågar. Om man däremot är fast besluten att ogilla någon/något är det ingen börda att ha denna vrede i sig, det är snarare en bärande kraft.

Jag bryr mig inte om vad vissa hippiemuppar säger, min åsikt är att förlåta är detsamma som att acceptera och godkänna. Förlåter man omänskliga handlingar accepterar man dessa och godkänner dessa, punkt slut. En person som inte ångrar sina handlingar är ett med sina handlingar och bör inte förlåtas.  ast
Det är ju inga hippiemuppar utan snarare psykologer men ja, jag tänker också att det är att acceptera det de gjort men det kan ju också vara att acceptera att det som hänt har hänt och att man kan gå vidare utan att bära på en massa ilska (vilken alltid är värst för en själv).

isola: Det är ju inga hippiemuppar utan snarare psykologer men ja
Psykologer är ofta hippiemuppar (iaf kuratorvarianten), det är min egen erfarenhet. De kan inte argumentera för sin sak utan kör det vanliga mantrat om förlåtelse och annat skitsnack.

isola: jag tänker också att det är att acceptera det de gjort men det kan ju också vara att acceptera att det som hänt har hänt och att man kan gå vidare utan att bära på en massa ilska (vilken alltid är värst för en själv).
Att erkänna vad som har hänt är hälsosamt eftersom det trots allt har hänt och är en sanning. Att acceptera är en helt annan sak. Att acceptera brutala handlingar är korkat om man samtidigt vill utplåna de. Vrede mot orättvisor är en hälsosam och bärande kraft. Ilska i form av hämndbegär är en annan sak. Man kan minska på hämndbegäret men hålla kvar vreden mot orättvisan, utan att behöva förlåta. Att ha ett behov av att förlåta är en svaghet i själen, en klenhet mot att hantera svårare känslor och oförmåga att bära sorg och vrede.

Razor:
Psykologer är ofta hippiemuppar (iaf kuratorvarianten), det är min egen erfarenhet. De kan inte argumentera för sin sak utan kör det vanliga mantrat om förlåtelse och annat skitsnack.

Att erkänna vad som har hänt är hälsosamt eftersom det trots allt har hänt och är en sanning. Att acceptera är en helt annan sak. Att acceptera brutala handlingar är korkat om man samtidigt vill utplåna de. Vrede mot orättvisor är en hälsosam och bärande kraft. Ilska i form av hämndbegär är en annan sak. Man kan minska på hämndbegäret men hålla kvar vreden mot orättvisan, utan att behöva förlåta. Att ha ett behov av att förlåta är en svaghet i själen, en klenhet mot att motstå svårare känslor och oförmåga att bära sorg och vrede.
Kuratorer är inga psykologer. Psykologi är en rätt avancerad vetenskap. Folk i allmänhet underskattar sedan  psykets påverkan rätt gravt.

Det går ju inte att utplåna vad som hänt. Att acceptera att man är i en hemsk situation och inte göra något för att ta sig ur den är ju dock en annan sak.
Alla kan bära sorg och vrede men att ha kraften att ta itu med sina känslor har inte alla, och det är här psykologer och andra kan vara till hjälp. Att vara ledsen/arg hela livet är ju att ta den lätta vägen.
Gäller det människor jag ömsesidigt tycker om är jag mycket överseende och förstående och förlåter lätt vad som helst, möjligen efter ett gräl/utredning av det hela, men gäller det folk jag inte får lika mycket positiv kompensation från är jag inte vidare villig att glömma utan minns saker och ting länge och gör mig skeptisk mot personen för lång tid framöver.

Men man får väl definiera: jag kan förlåta i den meningen att jag inte längre låter det påverka mig och gör mig bitter, men det krävs en hel del kompensation för att jag ska förlåta saker på ett emotionelt plan och komma överens med personen i fortsättningen. Det är väl därför jag lättare förlåter vänner: de kompenserar genom att ge mig positiva saker i utbyte för det negativa de eventuellt har gjort. 

isola:
menar du i detta fall att omyndigförklara dem när det gäller att påverka ditt liv/mående?
Nej utan mer när man resonerar att misstag gjorts med goda avsikter och att man bara kan agera på det sätt man är förutbestämd att göra. "De gjorde sitt bästa".

Därmed inte sagt att det inte är en enorm vikt på axlarna man kastar av sig om man klarar av att förlåta folk. Rätt så skönt.

isola: Kuratorer är inga psykologer. Psykologi är en rätt avancerad vetenskap. Folk i allmänhet underskattar sedan psykets påverkan rätt gravt.
Psykologi är en avancerad vetenskap, psykologer är däremot av varierande kvalité. Jag är inte så säker på att psykologivetenskapen säger att man bör förlåta allt, då har man ingen integritet och det skadar själen snarare än bygger upp.

isola: Det går ju inte att utplåna vad som hänt. Att acceptera att man är i en hemsk situation och inte göra något för att ta sig ur den är ju dock en annan sak. Alla kan bära sorg och vrede men att ha kraften att ta itu med sina känslor har inte alla, och det är här psykologer och andra kan vara till hjälp. Att vara ledsen/arg hela livet är ju att ta den lätta vägen.
Alla kan inte bära sorg och vrede, och därför väljer vissa att förlåta hemskheter oavsett hur brutala de har varit. Att ta tag i sina känslor är bra och behövs om man förnekar de, om man däremot är fullt medveten om vad man känner och vad man gillar och ogillar behövs varken psykologer eller förlåtelse.

Razor:
Psykologi är en avancerad vetenskap, psykologer är däremot av varierande kvalité. Jag är inte så säker på att psykologivetenskapen säger att man bör förlåta allt, då har man ingen integritet och det skadar själen snarare än bygger upp.

Alla kan inte bära sorg och vrede, och därför väljer vissa att förlåta hemskheter oavsett hur brutala de har varit. Att ta tag i sina känslor är bra och behövs om man förnekar de, om man däremot är fullt medveten om vad man känner och vad man gillar och ogillar behövs varken psykologer eller förlåtelse.
Det är klart, precis som i alla yrkesgrupper, men de har ju alla blivit godkända av socialstyrelsen efter studier och praktik.
Att människor ska kunna bearbeta sina känslor och slippa bära på en massa nedtyngande ilska och sorg är ju en rätt stor del av den. Integritet har inget med detta att göra.

Jodå, det är känslor som kommer automatiskt och etsar sig fast om man ej får bukt med dem. Orkar man itu med dem sedan så ska det ju vara för ens egen skull då det är rätt jobbigt att jobba med sig själv på det viset.

Kudhos: Samt kanske, "Fun fact". Fast det är inte så "fun". Men det är ett fact. Morfar var på ett koncentrationsläger. :( Hans kusin med. 


Hans kusin klarade sig inte.
:( var det bara de två i familjen där? uh du behöver ej svara men eftersom du tog upp det så tänkte jag att du kanske ej hade ngt emot att svara på det.
usch så många som behövt bearbeta sådana minnen och upplevelser :(