Aviseringar
Rensa alla

Att förlåta


Ämnesstartare

Jag satt och kollade på denna dokumentär och kom att tänka på förlåtelse i allmänhet. Och hur känner man att man förlåtit någonting sådant på riktigt? Visst mår man ju dåligt själv av att bära på ilska, men man behöver väl inte förlåta bara för att kunna släppa sin ilska? Ja det är förstås individuellt etc.
Har du någon gång förlåtit någon/några som gjort något riktigt hemskt mot dig? Våldtagit dig, förälder som varit frånvarande under hela ditt liv/lämnat dig etc. Ja, ni fattar.


   
Citera
Ämnesstartare

Har försökt förlåta och har sagt att jag förlåtit men innerst inne har jag väldigt svårt att släppa sådant, tyvärr, så i praktiken har jag aldrig riktigt förlåtit någon som svikit mig så hårt. Det är klart att man kan förlåta lättare grejer, men nu tänker jag typ superseriösa kränkningar eller svek som faktiskt är sjukt svåra i sig att förlåta.


   
SvaraCitera
NEMI
 NEMI

jag är inte en sån som på insidan verkligen förlåter allvarliga övertramp.
så det skulle bli ett nej.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Zymba:
Har försökt förlåta och har sagt att jag förlåtit men innerst inne har jag väldigt svårt att släppa sådant, tyvärr, så i praktiken har jag aldrig riktigt förlåtit någon som svikit mig så hårt. Det är klart att man kan förlåta lättare grejer, men nu tänker jag typ superseriösa kränkningar eller svek som faktiskt är sjukt svåra i sig att förlåta.

Förlåt är ju ett sådant urvattnat ord också, något man säger när man stöter till någon på stan, något man får lära sig som liten att säga när man nypt någon etc.
Det är ju ofta lätt att förlåta ouppsåtliga grejer men annars vet jag inte.. jag tror nog att jag har förlåtit min pappa som gjort mycket svinigt mot mig men någonstans finns det ju kvar.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

isola:

Förlåt är ju ett sådant urvattnat ord också, något man säger när man stöter till någon på stan, något man får lära sig som liten att säga när man nypt någon etc.
Det är ju ofta lätt att förlåta ouppsåtliga grejer men annars vet jag inte.. jag tror nog att jag har förlåtit min pappa som gjort mycket svinigt mot mig men någonstans finns det ju kvar.

Ja... Alltså, vet inte hur man förlåter riktigt Ledsen Åtminstone inte helt och hållet. Det känns så konstigt att tänka sig att jag skulle kunna förlåta någon som gjort så mycket ont. Typ mobbarna som trakasserade mig dag ut och dag in. Oavsett om de gick ned på knä och bad om ursäkt hade jag nog inte helt kunnat förlåta dem. Hade väl kunnat säga "aja, det är lugnt, gjort är gjort" osv men innerst inne hade det nog aldrig gått att återställa helt.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

isola: Skulle aldrig någonsin förlåta något väldigt hemskt

Jag tror att det enbart är tungt att bära ilska om man egentligen vill förlåta men inte vågar. Om man däremot är fast besluten att ogilla någon/något är det ingen börda att ha denna vrede i sig, det är snarare en bärande kraft.

Jag bryr mig inte om vad vissa hippiemuppar säger, min åsikt är att förlåta är detsamma som att acceptera och godkänna. Förlåter man omänskliga handlingar accepterar man dessa och godkänner dessa, punkt slut. En person som inte ångrar sina handlingar är ett med sina handlingar och bör inte förlåtas.  


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Razor:

Jag tror att det enbart är tungt att bära ilska om man egentligen vill förlåta men inte vågar. Om man däremot är fast besluten att ogilla någon/något är det ingen börda att ha denna vrede i sig, det är snarare en bärande kraft.

Jag bryr mig inte om vad vissa hippiemuppar säger, min åsikt är att förlåta är detsamma som att acceptera och godkänna. Förlåter man omänskliga handlingar accepterar man dessa och godkänner dessa, punkt slut. En person som inte ångrar sina handlingar är ett med sina handlingar och bör inte förlåtas.  ast

Det är ju inga hippiemuppar utan snarare psykologer men ja, jag tänker också att det är att acceptera det de gjort men det kan ju också vara att acceptera att det som hänt har hänt och att man kan gå vidare utan att bära på en massa ilska (vilken alltid är värst för en själv).


   
SvaraCitera
frukt

Tycker mig ha förlåtit mina föräldrar för de men de fört vidare men jag vet isf inte skillnaden mellan förlåtelse och omyndigförklarande.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

frukt:
Tycker mig ha förlåtit mina föräldrar för de men de fört vidare men jag vet isf inte skillnaden mellan förlåtelse och omyndigförklarande.

menar du i detta fall att omyndigförklara dem när det gäller att påverka ditt liv/mående?


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

isola: Det är ju inga hippiemuppar utan snarare psykologer men ja

Psykologer är ofta hippiemuppar (iaf kuratorvarianten), det är min egen erfarenhet. De kan inte argumentera för sin sak utan kör det vanliga mantrat om förlåtelse och annat skitsnack.

isola: jag tänker också att det är att acceptera det de gjort men det kan ju också vara att acceptera att det som hänt har hänt och att man kan gå vidare utan att bära på en massa ilska (vilken alltid är värst för en själv).

Att erkänna vad som har hänt är hälsosamt eftersom det trots allt har hänt och är en sanning. Att acceptera är en helt annan sak. Att acceptera brutala handlingar är korkat om man samtidigt vill utplåna de. Vrede mot orättvisor är en hälsosam och bärande kraft. Ilska i form av hämndbegär är en annan sak. Man kan minska på hämndbegäret men hålla kvar vreden mot orättvisan, utan att behöva förlåta. Att ha ett behov av att förlåta är en svaghet i själen, en klenhet mot att hantera svårare känslor och oförmåga att bära sorg och vrede.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Razor:

Psykologer är ofta hippiemuppar (iaf kuratorvarianten), det är min egen erfarenhet. De kan inte argumentera för sin sak utan kör det vanliga mantrat om förlåtelse och annat skitsnack.

Att erkänna vad som har hänt är hälsosamt eftersom det trots allt har hänt och är en sanning. Att acceptera är en helt annan sak. Att acceptera brutala handlingar är korkat om man samtidigt vill utplåna de. Vrede mot orättvisor är en hälsosam och bärande kraft. Ilska i form av hämndbegär är en annan sak. Man kan minska på hämndbegäret men hålla kvar vreden mot orättvisan, utan att behöva förlåta. Att ha ett behov av att förlåta är en svaghet i själen, en klenhet mot att motstå svårare känslor och oförmåga att bära sorg och vrede.

Kuratorer är inga psykologer. Psykologi är en rätt avancerad vetenskap. Folk i allmänhet underskattar sedan  psykets påverkan rätt gravt.

Det går ju inte att utplåna vad som hänt. Att acceptera att man är i en hemsk situation och inte göra något för att ta sig ur den är ju dock en annan sak.
Alla kan bära sorg och vrede men att ha kraften att ta itu med sina känslor har inte alla, och det är här psykologer och andra kan vara till hjälp. Att vara ledsen/arg hela livet är ju att ta den lätta vägen.


   
SvaraCitera

Småsaker förlåter jag lätt, men när jag blir riktigt sviken/kränkt har jag svårt för att förlåta till 100%. Jag är nog rätt förlåtande utåt, kanske visat att jag har förlåtit, men inombords inte riktigt känt så. Som Zymba skrev, har nog svårt att förlåta i praktiken.


   
SvaraCitera
mynona

Gäller det människor jag ömsesidigt tycker om är jag mycket överseende och förstående och förlåter lätt vad som helst, möjligen efter ett gräl/utredning av det hela, men gäller det folk jag inte får lika mycket positiv kompensation från är jag inte vidare villig att glömma utan minns saker och ting länge och gör mig skeptisk mot personen för lång tid framöver.

Men man får väl definiera: jag kan förlåta i den meningen att jag inte längre låter det påverka mig och gör mig bitter, men det krävs en hel del kompensation för att jag ska förlåta saker på ett emotionelt plan och komma överens med personen i fortsättningen. Det är väl därför jag lättare förlåter vänner: de kompenserar genom att ge mig positiva saker i utbyte för det negativa de eventuellt har gjort. 


   
SvaraCitera
frukt

isola:

menar du i detta fall att omyndigförklara dem när det gäller att påverka ditt liv/mående?

Nej utan mer när man resonerar att misstag gjorts med goda avsikter och att man bara kan agera på det sätt man är förutbestämd att göra. "De gjorde sitt bästa".

Därmed inte sagt att det inte är en enorm vikt på axlarna man kastar av sig om man klarar av att förlåta folk. Rätt så skönt.


   
SvaraCitera
Kudhos

Småsaker förlåter jag och kan gå förbi. Men det finns kanske 1-2 saker som har hänt i mitt liv som jag inte kan riktigt förlåta eller se förbi.

Surt är det, men livet är inte alltid en dans på rosor. 🙁


   
SvaraCitera