Aviseringar
Rensa alla

Att inte begå självmord


Ämnesstartare

Jag har alltid trott att jag inte på riktigt är suicid, att det är något jag bara intalar mig själv. Att jag kontrollerar det, jag bestämmer över mina känslor och allt jag gjort för att skada mig själv, de är bara för att få uppmärksamhet och för att någon ska tycka synd om mig.

Sen kommer tankarna, de rullar in i huvudet tills inget annat finns där, de tar över allt och ger ett rus som gör en helt yr och samtidigt exalterad. Tankar om hur skönt de skulle vara att få lämna allt, alla sina problem, vartenda ett litet ett skulle bli kvar, alla roller man ska spela, alla saker man ska göra. Allt som känns svårt blir kvar och ett lyckorus tar över ens kropp och för en bort till ett fantasiland av frihet. Att dö, att lämna sin kropp man ändå alltid hatat och alla andra hatat, att lämna allt dumt man gjort, de känns så lätt. Som bara ett snabbt steg framåt, något man kunde göra i sömnen. Ingen planering krävs.
Sen kommer smärtan, den förtvivlade smärtan, den som river en så hårt att man knappt kan andas. Den tudelade smärtan, att lämna allt du älskar, att göra någon annan illa och veta vilka sår i själen du river upp hos dem. Alla drömmar som försvinner, allt hopp som dör. Och samtidigt, smärtan då du allt du gjort fel och alla orsaker du har att hata dig själv fyller hela din kropp tills du nästan spyr av illamående, all stress över allt som är ogjort och allt som du måste. Känslan att bara villa lägga sig ner och aldrig öppna ögonen igen. Smärtan river dig från alla håll, då känns kniven som ett bra alternativ, att få känna smärtan som fysisk är det enklaste, handen pulserar av längtan efter en skarp egg som river upp. Paniken som tar över när tankarna berättar hur patetiskt det är att göra så, vilken fjortis man är. Smärtan fyller upp igen, med större kraft och huvudet fylls av paniktankar. Ett snabbt klick ut på nätet, för någon att ringa finns det inte, du vill inte riva någon du älskar med din smärta, men samtidigt så måste du göra något annars tappar du kontrollen helt. Du irrar runt hos massor av okända, vågar inte riktigt ta kontakt, vill inte vara patetisk, men samtidigt brinner smärtan inne i dig. Du känner hatet från de förgångna, från alla som gjort dig illa och du känner kylan, ignoransen från de nuvarande, från alla där ute som inte kunde bry sig mindre. Du hittar inget och kryper ihop med smärtan tills den sjunker medan du drömmer om att våga begå självmord samtidigt som du drömmer om att bli hindrar och älskad för den du är och för de fel du har.

De värsta är, att jag vet att på riktigt bryr sig ingen, de ser ner på dig för din smärta, den är smutsig och fel. Borde inte få finnas. Andra blir exalterade och vill se dig våga gå vidare, andra rivs av din smärta och vill att den försvinner. De du älskar skäms och skräms och vill göra dig frisk. Därför vill jag inte misslyckas. Samtidigt vill jag inte förorsaka någon smärta. Därför fortsätter jag, varje dag så leker jag frisk och intalar mig själv att det är en inbillning i mitt huvud. Varje dag drömmer jag om olyckor som skulle skada mig, döda mig eller tvinga någon att ta hand om mig. Men jag berättar inget åt någon, utan jag låtsas att allt är bra och hoppas att jag kan behålla kontrollen över smärtan. Om jag kan eller inte, de återstår att se, livet är ett mysterium och döden mitt hopp om frihet.


   
Citera

Söpöliini:

livet är ett mysterium och döden mitt hopp om frihet.

Visa ord.

Men mysterium är ju alltid intressanta å undersöka [party]


   
SvaraCitera

usch kan inget annat än hålla med.

blir det för outhärdligt bör du nog ta och prata med någon om det.


   
SvaraCitera

Alltså, true story:

Jag har flera gånger tidigare i mitt liv tänkt tagit självmord. Har flera gånger suttit på räcket på bron över motorvägen å annat otrevligt.

Men jag gjorde det inte. Å jag är fan jävligt glad över det. JÄVLIGT glad. Saker ändras i livet. Helt plötsligt byter allt vändning å livet är ljusare än #fff ! Jag tror man går miste om väldigt mycket. Även om livet tar emot ibland så kan det vända efter nästa kurva. Bara hålla i sig. Klamra fast i sina vänner. Hänga i sina föräldrar. Starta ett liv på internet, fly till det lite då och då för något positivt.

Någon gång vänder allt. Det svänger som åkattraktionen Virvelvinden... ena sekunden kan allt vara kalas. Andra är det kaskadspyor överallt.

Ville bara säga det. [cute]


   
SvaraCitera

Prata med någon om det här. Ge inte upp. [love]


   
SvaraCitera

har också funderat på självmord, vet inte varför dock. mitt liv är helt ok och kan bli mycket bättre om jag bara kämpar lite

tror dock inte självmord är värt det. man får antagligen bara leva en gång så man får göra det mesta av det innan man dör. onödigt att dö tidigare när man till slut ändå dör.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Jag vet inte om min livsfilosofi är speciellt uppmuntrande men jag är den typen av person som faktiskt ser fram emot döden.
Don't get me wrong here, jag vill leva.
Men jag ser snarare döden som en belöning. Det är något som vi alla förtjänar efter ett helt livs slitande.

Jag tycker däremot inte att man förtjänar att välja när ens liv skall avslutas. Det bevisar bara en sak: att man inte har försökt tillräckligt.
Ett par visa ord som jag har intalat mig själv är: Vill du, kan du.
Det låter extremt klyschigt, men är tyvärr sant. Uthärda.
Att avsluta sitt liv kommer resultera i vadå? Du kommer dö, om du gör det på rätt sätt. Fast 80% av alla självmordsförsök misslyckas, och här kommer ett par trevliga ord som också stämmer: misslyckas man med att ta sitt liv, så vill man inte dö.
För att inte nämna den sorg, press och lidande du utsätter dina medmänniskor för - oavsett om du lyckas eller ej.

Överväg ditt beslut rejält. Är verkligheten så pass hopplös att du är redo att på riktigt avsluta ditt liv? Kan du riskera möjligheten om en existens efter döden, och vad som väntar efter ett eventuellt självmord?

Jag menar, även om du är ateist eller djupt troende så kan man omöjligt veta ifall himmel eller helvete existerar - kanske inte på det sättet som det beskrivs i Bibeln men möjligheterna är oändliga.

Jag kan enbart hoppas att du väljer det klokare beslutet; att fortsätta kämpa. Du kommer dö, det är ett som är säkert. Varför inte leva fram till dess?


   
SvaraCitera

Söpöliini:

Allt som känns svårt blir kvar och ett lyckorus tar över ens kropp och för en bort till ett fantasiland av frihet.

Man behöver väl inte dö för att komma dit.


   
SvaraCitera

Image


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Känner igen mig i texten. Väldigt ofta så har man ingen lust med livet, man vill bara försvinna. Har känt att livet är meningslöst genom hela tonåren, blir nästan förvånad över att man klarat alla motgångar osv.

Men just nu skulle jag inte kunna begå självmord eftersom jag inte vill lämna min underbara hund, det är han jag lever för, han hjälper mig upp på morgonen och gör så att jag orkar med livet.


   
SvaraCitera

Stackars Jack:

Varför inte leva fram till dess?

Eftersom man inte vill leva i ett rent helvete? (dock har man väll alltid hopp om något bättre/mirakel)

Jag tänker också på att ta livet av mig då och då... mestadels för att livet suger just nu... men som någon sa.. man klarar av det och värför inte ta döden som sitt straff och belöning?

om man ändå skall dö tycker jag att man kan råna en bank om man vill känna sig levande..

Något jag märkt, är att skolan/jobbet är en stor faktor i det hela.

Skolan/jobb gör automatiskt stress hos dig som människa även om du inte tänker på det.

Du har det i bak huvudet att du ska vara i skolan nästa dag, du har det i bakhuvudet att du måste göra läxa eller kolla osv osv..

Att man har så mycket att tänka på och att man är så bunden till systemet på så många olika sätt är en stor faktor i det hela tror jag.

Jag tänker fortfarande då när jag var 12-15 år... jag sket i skolan och lekte rövare med mina gamla vänner.

Vi sket i samhället och systemet och busa och gjorde de vi ville... Det är fortfarande så att jag känner att det var DÅ jag levde, och just nu allt efter det har varit som en dröm och jag går som en jävla zombie... så undrar värför jag inte tar livet? Är det för att jag är för feg?

Nej tror mest att det är för att jag har känt på frihet och jag har hopp om att känna den känslan igen.

Precis som någon sade innan... man har hopp/man vill inte ta livet av sig... eftersom man har hopp om att det ska bli bättre.

JAG VET INTE VAD JAG PRATAR OM? :O


   
SvaraCitera

Jag har själv gått omkring i sådana tankar men de försvann, jag tänkte väl till lite extra och insåg att jag inte tänker lämna livet som faktiskt vänder uppåt.

Prata med någon, kanske anonymt. Om du inte vågar att prata så testa skriftligt: http://ungdomar.se/jourhavande_kompis​.php .

Jag ställer upp om du vill prata med någon, skicka ett PM bara.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Du skriver väldigt bra. Inte bara det att det stämmer in på mig själv, utan du skriver ju bra. Vändningen kanske kommer när du publicerat din första bok? 🙂

Vill du prata problem finns jag tillgänglig


   
SvaraCitera

Jag känner inte alls igen mig. Av någon anledning får alla motgångar mig att vilja leva ännu mer. Och ännu konstigare, min självkänsla ökar.

Det är nog jag som är onormal. [confused]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Gröna Vesslan:

Någon gång vänder allt

Håller med. Det är bara att hålla ut. Bättre tider kommer!


   
SvaraCitera