Min första kärlek var kanske 6år sen ungefär, vi var inte ihop jättelänge, kanske ett halvår. Men efter det har vi träffats hela den här långa tiden och ja haft sex. Jag för att jag fortfarande har känslor, och han för ja, förmodligen för sexet. I vilket fall så ledde de så långt till att jag blev med barn, och fick göra en abort. Han stötta mig inte alls under den här tiden, rättare sagt han har varit ett svin nästan hela tiden sen det tog slut, men ändå är det något ja ser hos honom "min baad boy"!
Hur i hela friden kommer man över och glömmer någon som är elak?
För man vet ju ändå att han är ett svin, men ändå lyckas man manipuletra sig själv såpass att man har kvar känslorna och älskar honom minst lika myclet ändå. Har dock inte haft någon kontakt alls med honom sen aborten (6 månader sen) vilket jag är ganaska stolt över mig själv för, MEN jag slutar ändå inte tänka på honom. HUR GÖR MAN?
Träffa andra. Knulla runt.
Man hittar nåt annat att tänka på.
SUKOF:
Träffa andra. Knulla runt.
Jag har täffat andra under tiden (de 6 åren) men ändå kan jag inte släppa han helt. Och knulla runt kommer inte fungera nu, inte efter aborten, det känns helt fel, jag vill inte, inte om det inte är med någon som jag verkligen tycker om.
ennie:
Man hittar nåt annat att tänka på.
Har inte direkt gjort de på 6 år, bara under kostare perioder. Hur? Kan man släppa det helt verkligen?
lostmind:
Jag har täffat andra under tiden (de 6 åren) men ändå kan jag inte släppa han helt.
Jag tror att ett problem är att man kräver av sig själv just att släppa helt. Nu kanske inte jag är rätt person att tala; jag förlorade min första riktigt stora kärlek för 8 månader sedan och har således inte haft lika lång tid så att säga, men en tanke som slått mig:
Man kommer aldrig kunna släppa någon helt. Det är ändå en person som varit en enorm del av ens liv och sedan försvunnit, ofta abrupt. På samma sätt som jag aldrig kommer att kunna släppa min nu döda morfar helt kommer jag aldrig att kunna släppa min förra flickvän helt. De har helt enkelt betytt för mycket.
Jag tror snarare det handlar om att se att det finns andra saker som är viktiga i livet och andra saker man kan glädjas av, och fokusera på dessa.
Låter jag helknasig nu? Det är sent och jag har druckit, så jag kanske bara svamlar, men men.
lostmind:
Jag har täffat andra under tiden (de 6 åren) men ändå kan jag inte släppa han helt.
Tillslut kan du nog (fast jag vet inte, kan inte själv ![[cry]](/img/smilies/cry.gif)
). Sex månader är inte länge alls och du påminns väl en massa när du tänker på din unge. Vänta bara, och gör grejjer. Det finns inget annat sätt har jag hört.
lostmind:
Har inte direkt gjort de på 6 år, bara under kostare perioder. Hur? Kan man släppa det helt verkligen?
Men ni har ju träffats hela tiden. Vet inte om det går, det Stringburka skrev lät bra. ![[blush]](/img/smilies/blush.gif)
Självdisciplin/kontroll är ordet. Säg upp all form utav kontakt och sluta tänka så förbannat mycket
Stringburka:
Man kommer aldrig kunna släppa någon helt. Det är ändå en person som varit en enorm del av ens liv och sedan försvunnit, ofta abrupt
Jag håller med dig big time.
Stringburka:
Låter jag helknasig nu? Det är sent och jag har druckit, så jag kanske bara svamlar, men men.
Du svamlar bra för att ha druckit.
lostmind:
HUR GÖR MAN?
Leta som en idiot och hoppas att du hittar någon som inte är ett svin som du faller för lika mycket osm du föll för honom ;> Borde ju funka för att stryka över det tycker man.
hur gör man?
träffa andra människor, då glömmer man
Man glömmer väl inte helt och hållet. Man får sysselsätta sig med något annat.
SUKOF:
Träffa andra. Knulla runt.
Knulla runt funkar, bevisligen!
lostmind:
Kan man släppa det helt verkligen?
Det känns som att det är en slags "konflikt" med dig själv och ditt liv innan, där du har ouppklarade grejer med den där killen. För det brukar vara så, ju mer något gör mest ont desto längre kommer man ihåg det.
Du kan liksom inte släppa grejen för att du själv känner att det fortfarande ouppklarat. Du har behovet att avsluta saken innan du själv kan gå vidare. Men att tvingas till abort och dels heller inte få stöttning eller en ursäkt... inte lätt, för det gör faktiskt en stor inverkan på dig. Din kropp, ditt barn, allt gick åt skogen.
Har du fått prata med någon om det här med aborten? För det verkar som att du inte har fått berarbetat detta tillräckligt... Det kanske inte bara handlar om just den där killen, jag tror att det ligger mer psykologiskt i det hela för din del.
