Forumet - att komma ut ur depressionsgarderoben

att komma ut ur depressionsgarderoben

1214 0 60
Många som mår dåligt inombords tenderar att dölja det väldigt bra, och klistra på sig en fasad som säger omvärlden att de mår hur bra som helst, även fast de inte gör det. Man låtsas inför vänner, föräldrar, lärare... whatev, att man mår utmärkt. Men hur gör man egentligen när det är dags att berätta för dem hur det ligger till på riktigt? Lyssnar människor verkligen om en person de känner som helt vanlig och glad kommer och säger "och jo förresten, jag vill bara berätta att jag lider av klinisk depression. Är du sugen på en kopp kaffe?"

Hur kom du ut?

ÄNDRAT 2009-05-03 22:25


ÄNDRAT 2009-05-03 22:27
Sluta posta förslag nu, och sluta missförstå frågan. Fick de svar jag ville ha, har löst problemet. Och för den som blir otroligt sugen på att hacka ÄNDÅ, läs först:
Det handlade alltså om att informera mina föräldrar om saken (bor inte med dem), för att de skulle acceptera att jag går ett extra år i skolan utan att anta att jag börjat knarka och svina, för så är inte fallet. Hejdå!

Spana också in:

standby:

Hur kom du ut?


träffade en ny vän som fick mig att må bra och bli glad,men sen gick d neråt igen,kan inte direkt kalla mig deprimerad,men daglig kvällsångest,riktig ångest,inte bara oroskänslor utan ordenterligt eller panikångestattacker,från noll till hundra på 2 sekunder(vanligtvis när jag känner mig sjukt värdelös eller är orolig för nån jag bryr mig om)

gå till doktor,få mediciner istället för att försöka vänta ut som jag gjort/gör.

standby:

Man låtsas inför vänner, föräldrar, lärare... whatev, att man mår utmärkt


en vän vet precis allt om mig och vad för bakgrund jag har som gör att jag mår dåligt,den enda jag itne låtsats för att jag mår bra,men ingen irl vet om nåt.
standby:

Är det inte väldigt jobbigt att ingen vet?


jobbigare om folk tycker synd om en.+ jag bodde i ett litet samhälle på en ö där skvaller gick snababre än tiden,så om nån vet en detalj så vet folk man aldrig sett en 10 gånger värre version och till sist vet ens farmor,pappa och halva sverige.

En person vet och den har stöttat mig med dom problemen jag haft förut.
Jag kom ut ur depressionsgarderoben när min kompis erkände att hon varit deprimerad förut. Då öppnade jag mig lite för henne. (det var faktiskt hennes baktanke hela tiden, att jag skulle öppna mig). Så då började jag prata om det med henne och hon tvingade mig till um. Så började mina föräldrar märka och så drog de med mig till bup. Den vägen var det. Ett tag sedan nu :)
standby:

Det är okej, men det vore ju onekeligen roligt om du faktiskt var med och diskuterade ämnet istället ;D


ah okej.. jag har som tur är itne varit helt deprimerad.
Men många som mått dåligt i min närhet, (nästan alla är tjejer/kvinnor).

Men alla är bar, unika och har åsiker som sitter bra, om man uttrycker dem.
standby:

Lyssnar människor verkligen


olika från person till person. gäller att hitta en vän som är en bra lyssnare. Alla klarar inte av att höra om folks problem, även om man gärna vill ställa upp för sin vän. Man kan ju vara med och stötta en, om man nu t.ex ska träffa kurator och så.

Jag är iallafall glad över att jag har flera vänner jag kan snacka om allt med, är väl iof bara en av dem jag snackar med så mycket om mig själv nuförtiden, men saker blir inte bättre utav att dem stannar inom en, det har jag erfarenhet utav på flera olika områden i livet, det blir oftast värre och värre och till slut ger man upp hoppet om att problemet kan lösas.

Enkelt svar: hitta en vän som KAN och VILL lyssna, annars duger oftast en kurator bra. Börja pladdra på sen, det blir en enorm frihet inombords.

Sen ska man inte gå runt och se deprimerad ut varje dag sen när man gör det, men om någon frågar hur man mår så kan man ju säga att det är dåligt men att man inte vill snacka om det.

nu var det dock inte depression jag snackade om utan att tala ut överhuvudtaget
Förnekar hela tiden att jag är sjuk, och tänker aldrig i hela mitt liv ta hjälp från någon som tror sig veta bättre nog att kunna hjälpa en annan människa. Naturen är inte så enkel. Jag är en individ som har rätt att utvecklas i min egen väg. Bojkottar därför t.ex. värnplikt, TV m.m.
Alltså... kom ut och kom ut. Mamma och sådär har väl alltid vetat om det, men det var ingen som direkt tog mig seriös innan jag en kväll bröt ihop totalt. Fick någon slags panikattack av ingenting alls och låg på golvet och grät och skakade. Då fick det komma några psyktanter som först ville ta med mig till Akut-BUP, men jag slapp det. Och efter det förstod även resten av min familj hur kasst jag mådde. Jag blev sjukskriven efter det och massor.

Men varje gång man möter en ny människa som man lär känna måste man ju "komma ut" och det är lika svårt varje gång. Jag vet att många blir rädda och försvinner, och jag är lika rädd för det varje gång. Man förlorar många vänner på vägen när man är deprimerad.
Fick damp/epilepsi typ. Eller mamma började bråka med mig för 2-3 år sedan och tillslut låg jag på golvet och gråt hela natten, ingen brydde sig och jag skrek ut allt som hänt (att jag varit mobbad hela grundskolan, att det var jobbigt när vi flyttade etc.) när mamma väl lyssnade.
Ah, sen i höstas så gick jag ned mig i ett kärleksproblem och låg till sängs utan att äta eller göra nåt i nästan 2 veckor och då fick hon nog. [smile]
Jag har aldrig behövt säga rakt ut att, "hey, jag är deprimerad!".
Vänner har märkt på mig, de har varit med då jag fått ångestattacker eller så mår de dåligt själva och därför har det varit naturligt att prata om det.
I högstadiet var det väl några som reagerade på att jag skurit mig, det var nog så min familj märkte det också i början. Det dröjde iförsig tills jag fick min första panikattack innan mamma kirrade tid hos bup åt mig. Min bror slutade kalla mig "emo" efter att ha varit med en gång då jag ramlat ihop och börjat skaka och hyperventilera.

Några av mina lärare vet också om det, jag har sån hög frånvaro så det kändes bäst att berätta varför. Det har hjälpt lite faktiskt, har bra stöd från min mentor på skolan och hon har vart med på möten på bup och så. Nu ska jag lämna in en lapp om sjukskrivning pga depression så snart vet väl hela arbetslaget om att jag käkar piller och så.
De i min klass har ingen koll, men det är skönt.